1 Kungaboken 18

nuBibeln

från Biblica
1 Efter en lång tid, på tredje året, kom HERRENS ord till Elia: ”Gå och träd fram inför kung Achav. Jag ska snart låta det regna över landet.”2 Elia gav sig iväg för att träda fram inför kungen. Under tiden hade hungersnöden blivit mycket svår i Samaria.3 Achav kallade till sig Obadja, som hade hand om Achavs egendom, en man som hyste stor fruktan för HERREN.4 En gång, när Isebel höll på att döda HERRENS profeter, hade Obadja gömt hundra av dem i två grottor, femtio i varje, och försett dem med mat och vatten.5 Kung Achav hade sagt till Obadja: ”Gå genom landet och sök efter källor och vattendrag för att hitta gräs, så att vi kanske kan hålla hästar och mulåsnor vid liv och slipper slakta boskap.”6 De delade upp landet mellan sig och gav sig av, Achav åt ett håll och Obadja åt ett annat.7 Plötsligt fick Obadja på sin väg se Elia komma gående, och så snart han kände igen honom, föll han ner för honom. ”Är det verkligen du, min herre Elia?” frågade han.8 ”Ja, det är det”, svarade Elia. ”Gå och tala om för din herre: Elia är här.”9 Men Obadja svarade: ”Vad har jag gjort för ont, eftersom du vill överlämna mig åt Achav och sända mig i döden?10 Ja, så sant HERREN, din Gud, lever, det finns inget folk eller kungarike där min herre inte låtit söka efter dig. Och när man svarade att du inte var där, tvingade han dessa kungariken och folk att svära på att de inte kunnat finna dig.11 Och nu säger du att jag ska gå och tala om för min herre: ’Elia är här!’12 Men så snart jag har gått härifrån, så för nog HERRENS Ande bort dig, jag vet inte vart, och när jag sedan talar om detta för Achav och han inte finner dig, dödar han mig. Ändå har jag, din tjänare, fruktat HERREN alltsedan min ungdom.13 Har ingen talat om för dig, min herre, vad jag gjorde när Isebel höll på att döda HERRENSprofeter, hur jag då gömde hundra av dem i två grottor och gav dem mat och vatten?14 Och nu vill du att jag ska gå och tala om för kungen: ’Elia är här!’ Då är jag dödens!”15 ”Så sant härskarornas HERRE lever, han som jag tjänar, i dag ska jag personligen infinna mig hos Achav”, svarade Elia.16 Obadja gick då och berättade det för Achav, och Achav gick ut för att möta honom.17 ”Jaså, där är du, du som dragit denna olycka över Israel”, sa Achav när han fick se Elia.18 ”Det är inte jag som drar olycka över Israel”, svarade Elia. ”Du och din familj har förkastat HERRENS bud och följt baalsgudarna.19 Samla nu allt folk i Israel hos mig på berget Karmel, tillsammans med Baals fyrahundrafemtio profeter och Asheras fyrahundra profeter, som Isebel försörjer.”20 Achav meddelade då hela Israel och sammankallade alla profeterna på berget Karmel.21 Där stod Elia upp och talade till hela folket: ”Hur länge ska ni fortsätta att vingla mellan olika åsikter? Om HERREN är Gud, följ då honom! Men om Baal är det, ska ni naturligtvis följa honom!” Men de gav honom inget svar.22 ”Jag är den ende av HERRENS profeter som finns kvar, men Baal har fyrahundrafemtio profeter”, fortsatte Elia.23 ”Skaffa nu fram åt oss två tjurar. De får välja en av dem åt sig, stycka den och lägga den på veden, men utan att tända eld. Jag ska göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden, utan att tända eld.24 Sedan ska ni ropa till er gud, och jag ska ropa till HERREN, min Gud, och den som svarar med eld är Gud.” Allt folket gick med på Elias förslag.25 Då vände sig Elia till Baals profeter: ”Välj en av tjurarna och gör den i ordning, för ni är många. Anropa sedan er gud, men tänd ingen eld.”26 De gjorde i ordning en av tjurarna som man gav dem. De ropade sedan hela förmiddagen på Baal: ”Baal, svara oss!” Men de fick inget svar, och då började de hoppa runt altaret[1] som de hade gjort.27 Vid middagstid började Elia driva med dem. ”Ropa högre! Förvisso är han gud, men kanske är han upptagen med annat i sina tankar[2], eller också är han ute och reser! Han kanske rentav ligger och sover, så att ni måste väcka honom!”28 Då ropade de ännu högre, och, som deras sed var, skar de sig med svärd och spjut så att det blödde.29 De höll på med sitt profetiska raseri hela eftermiddagen ända tills det var hög tid för kvällsoffret, men ingen svarade dem, ingen röst hördes och ingen verkade bry sig om vad de gjorde.30 ”Kom nu hit till mig”, sa Elia då till allt folket. De kom till honom, och han byggde upp HERRENS altare som hade rivits ner.31 Han tog tolv stenar, en för var och en av Jakobs söners stammar, hans, till vilken HERREN hade sagt: ”Ditt namn ska vara Israel.”32 Av dem byggde han ett altare åt HERREN. Han grävde därefter ett dike runt om det, som rymde två sädesmått[3].33 Sedan lade han upp veden, styckade tjuren och placerade den på veden.34 ”Fyll fyra hinkar med vatten och häll det över brännoffret och veden”, befallde Elia. När de hade gjort det, bad han dem att göra det en gång till. Sedan befallde han: ”Gör det en tredje gång.” När de för tredje gången gjorde som han sa35 rann vattnet ner över altaret och fyllde diket.36 När det var dags för kvällsoffret, gick Elia fram och bad: ”HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli känt att du är Gud i Israel och att jag är din tjänare, som har gjort allt detta på din befallning!37 HERRE, svara mig, svara mig, så att detta folk förstår att du är Gud och att du vill vända deras hjärtan tillbaka till dig!”38 Då kom en eld ner från HERREN som brände upp offret, veden, stenarna och jorden och till och med torkade upp allt vattnet i diket.39 När folket såg vad som hände, föll de ner med sina ansikten mot marken och ropade: ”HERREN är Gud! HERREN är Gud!”40 Då sa Elia åt dem att ta Baals profeter till fånga. ”Låt inte en enda av dem komma undan”, befallde han. De grep dem allesammans, och Elia såg till att de fördes ner till bäcken Kishon och dödades där.41 Sedan sa Elia till Achav: ”Gå nu och ät och drick! Jag hör nämligen ett häftigt regn komma.”42 Achav gick för att äta och dricka. Men Elia gick upp på toppen av berget Karmel och böjde sig ner mot marken med huvudet mellan sina knän43 och sa till sin tjänare: ”Gå och se ut över havet!” Han gjorde så och kom tillbaka till Elia och sa: ”Där syns ingenting.” Sju gånger fick han samma order av Elia: ”Gå tillbaka!”44 När han återvände för sjunde gången, berättade han att han hade sett ett litet moln komma upp över havet, men det var inte större än en manshand. ”Gå och säg till Achav att han tar sin vagn och ger sig iväg genast, annars kommer regnet att hindra honom”, sa Elia.45 Snart förmörkades himlen av moln, det började blåsa, och det blev ett häftigt skyfall. Achav gav sig av till Jisreel,46 och HERRENS kraft kom över Elia, och, med manteln uppfäst runt midjan, sprang han framför Achavs vagn ända till Jisreel.

1 Kungaboken 18

Hoffnung für alle

från Biblica
1 Wochen und Monate vergingen. Nach mehr als zwei Jahren sagte der HERR zu Elia: »Geh jetzt und zeig dich Ahab! Ich will es wieder regnen lassen.«2 Elia machte sich auf den Weg nach Samaria, wo die Menschen schwer unter der Hungersnot litten.3 König Ahab ließ unterdessen seinen Palastverwalter Obadja zu sich rufen, einen Mann, der große Ehrfurcht vor dem HERRN hatte.4 Als damals Königin Isebel alle Propheten des HERRN beseitigen wollte, hatte er hundert von ihnen in zwei Höhlen versteckt, je fünfzig in einer, und sie mit Wasser und Brot versorgt.5 Ahab befahl nun Obadja: »Geh durch das Land zu allen Quellen und Bächen! Vielleicht gibt es dort noch etwas Gras, mit dem wir zumindest einige unserer Pferde und Maultiere durchbringen können.«6 Ahab und Obadja sprachen sich ab, wer welche Teile des Landes durchstreifen sollte, und brachen dann auf.7 Obadja war noch nicht lange unterwegs, als ihm Elia entgegenkam. Obadja erkannte den Propheten sofort, warf sich vor ihm zu Boden und fragte: »Bist du es wirklich, Elia, mein Herr?«8 »Ja, ich bin es«, antwortete Elia. »Geh sofort zurück und melde deinem Herrn, dass ich wieder da bin!«9 Obadja stöhnte: »Was habe ich verbrochen, dass du mir einen solchen Auftrag gibst? Ahab bringt mich um, wenn ich ihm das sage!10 Bei dem HERRN, deinem Gott, schwöre ich: Er hat dich überall suchen lassen. In alle Länder und Königreiche schickte er seine Leute. Erhielten sie zur Antwort: ›Elia ist nicht bei uns!‹, dann musste das Volk jeweils schwören, dich wirklich nicht gefunden zu haben.11 Und nun soll ich einfach zum König gehen und ihm sagen: ›Elia ist da‹?12 Was ist, wenn der Geist des HERRN dich in der Zwischenzeit entrückt, und ich weiß nicht wohin? Ahab wird mich umbringen, wenn ich ihm sage, dass ich dich gesehen habe, er dich dann aber nicht findet. Dabei habe ich doch von Jugend an nur den HERRN als meinen Gott verehrt!13 Hat dir niemand berichtet, was ich riskiert habe, als Isebel alle Propheten des HERRN umbringen ließ? In zwei Höhlen habe ich je fünfzig Propheten versteckt und sie mit Brot und Wasser versorgt.14 Und nun soll ich zu Ahab gehen und ihm melden: ›Elia ist wieder da‹? Bestimmt bringt er mich um!«15 Da entgegnete Elia: »Ich schwöre dir bei dem HERRN, dem allmächtigen Gott, dem ich diene, dass ich mich noch heute dem König zeige.«16 Da kehrte Obadja um und brachte Ahab die Nachricht. Der brach seine Suche sofort ab und ging Elia entgegen.17 Ahab begrüßte den Propheten mit den Worten: »So, da ist er ja, der Mann, der Israel ins Verderben gestürzt hat!«18 Elia widersprach: »Nicht ich bin an dem Unheil schuld, sondern du und deine Familie! Ihr macht euch nichts mehr aus den Geboten des HERRN. Stattdessen wirfst du dich dem Götzen Baal an den Hals und verehrst seine Statuen.19 Aber jetzt fordere ich dich auf: Schick die 450 Propheten von Baal alle zu mir auf den Berg Karmel! Auch die 400 Propheten der Aschera, die von Königin Isebel versorgt werden, sollen kommen. Sende Boten ins Land und lass alle Israeliten zu einer Volksversammlung auf den Karmel rufen!«20 Da befahl Ahab den Israeliten und allen Propheten, auf den Karmel zu kommen.21 Als alle versammelt waren, trat Elia vor die Menge und rief: »Wie lange noch wollt ihr auf zwei Hochzeiten tanzen? Wenn der HERR der wahre Gott ist, dann gehorcht ihm allein! Ist es aber Baal, dann dient nur ihm!« Das Volk sagte kein Wort,22 und so fuhr Elia fort: »Ich stehe hier vor euch als einziger Prophet des HERRN, der noch übrig geblieben ist; und dort stehen 450 Propheten von Baal.23 Und nun bringt uns zwei junge Opferstiere. Baals Propheten sollen sich einen aussuchen, ihn in Stücke schneiden und auf das Brennholz legen, ohne es anzuzünden. Den anderen Stier will ich als Opfer zubereiten, und auch ich werde kein Feuer daran legen.24 Dann ruft ihr, die Propheten von Baal, euren Gott an; ich aber werde zum HERRN beten. Der Gott nun, der mit Feuer antwortet, der ist der wahre Gott.« Die ganze Volksmenge rief: »Ja, das ist gut!«25 Da sagte Elia zu den Propheten von Baal: »Ihr könnt anfangen, weil ihr so viele seid. Sucht euch einen Stier aus und bereitet ihn zu; aber keiner darf das Opfer anzünden! Und dann bittet euren Gott, Feuer vom Himmel zu schicken!«26 Sie schlachteten ihren Stier und bereiteten ihn für das Opfer zu. Dann begannen sie zu beten. Vom Morgen bis zum Mittag riefen sie ununterbrochen: »Baal, Baal, antworte uns doch!« Sie tanzten um den Altar, den man für das Opfer errichtet hatte. Aber nichts geschah, es blieb still.27 Als es Mittag wurde, begann Elia zu spotten: »Ihr müsst lauter rufen, wenn euer großer Gott es hören soll! Bestimmt ist er gerade in Gedanken versunken, oder er musste mal austreten. Oder ist er etwa verreist? Vielleicht schläft er sogar noch, dann müsst ihr ihn eben aufwecken!«28 Da schrien sie, so laut sie konnten, und ritzten sich nach ihrem Brauch mit Messern und Speeren die Haut auf, bis das Blut an ihnen herunterlief.29 Am Nachmittag schließlich gerieten sie vollends in Ekstase. Dieser Zustand dauerte bis gegen Abend an[1]. Aber nichts geschah, keine Antwort, kein Laut, nichts.30 Endlich forderte Elia das Volk auf: »Kommt jetzt zu mir herüber!« Sie versammelten sich um ihn, und er baute vor aller Augen den Altar des HERRN wieder auf, den man niedergerissen hatte.31 Er nahm dazu zwölf Steine nach der Zahl der Söhne Jakobs, von denen die zwölf Stämme Israels abstammen. Der HERR hatte Jakob später den Namen Israel gegeben.32 Mit den zwölf Steinen baute Elia einen Altar für den HERRN. Rundherum zog er einen breiten Graben.[2]33 Dann schichtete er das Brennholz auf den Altar, zerteilte den Opferstier und legte ihn auf das Holz.34 Zuletzt befahl er: »Holt vier Eimer Wasser und gießt sie über das Opfer und das Holz!« Dies genügte ihm aber noch nicht, und so gab er denselben Befehl ein zweites und ein drittes Mal,35 bis das Wasser schließlich auf allen Seiten am Altar herunterlief und den Graben füllte.36 Zur Zeit des Abendopfers trat Elia vor den Altar und betete laut: »HERR, du Gott Abrahams, Isaaks und Israels! Heute sollen alle erkennen, dass du allein der Gott unseres Volkes bist. Jeder soll sehen, dass ich dir diene und dies alles nur auf deinen Befehl hin getan habe.37 Erhöre mein Gebet, HERR! Antworte mir, damit dieses Volk endlich einsieht, dass du, HERR, der wahre Gott bist und sie wieder dazu bringen willst, dir allein zu dienen.«38 Da ließ der HERR Feuer vom Himmel fallen. Es verzehrte nicht nur das Opferfleisch und das Holz, sondern auch die Steine des Altars und den Erdboden darunter. Sogar das Wasser im Graben leckten die Flammen auf.39 Als die Israeliten das sahen, warfen sie sich zu Boden und riefen: »Der HERR allein ist Gott! Der HERR allein ist Gott!«40 Elia aber befahl: »Packt die Propheten von Baal! Keiner soll entkommen!« Sie wurden festgenommen, und Elia ließ sie hinunter an den Fluss Kischon führen und dort hinrichten.41 Dann sagte Elia zu Ahab: »Geh und lass dir etwas zu essen und zu trinken bringen, denn gleich fängt es an zu regnen; ich höre es schon rauschen!«42 Während Ahab aß und trank, stieg Elia zum Gipfel des Karmel hinauf. Dort oben kniete er nieder, verbarg das Gesicht zwischen den Knien und betete.43 Nach einer Weile befahl er seinem Diener: »Steig auf den höchsten Punkt des Berges und blick über das Meer! Dann sag mir, ob du etwas Besonderes siehst.« Der Diener ging, hielt Ausschau und meldete: »Kein Regen in Sicht!« Doch Elia schickte ihn immer wieder: »Geh, sieh noch einmal nach!«44 Endlich, beim siebten Mal, rief der Diener: »Jetzt sehe ich eine kleine Wolke am Horizont, aber sie ist nicht größer als eine Hand.« Da befahl Elia: »Lauf schnell zu Ahab und sag ihm: ›Lass sofort anspannen und fahr nach Hause, sonst wirst du vom Regen überrascht!‹«45 Da kam auch schon ein starker Wind auf, und schwarze Wolken verfinsterten den Himmel. Es dauerte nicht mehr lange, und ein heftiger Regen prasselte nieder. Ahab bestieg hastig seinen Wagen und fuhr in Richtung Jesreel.46 Da kam die Kraft des HERRN über Elia. Der Prophet band sein Gewand mit dem Gürtel hoch und lief vor Ahabs Wagen her bis nach Jesreel.