1En bön av gudsmannen Mose. Herre, du har varit vår tillflykt från generation till generation.2Innan bergen föddes, innan du frambringade jorden och världen, fanns du, Gud, från evighet till evighet.3Du låter människan bli jord igen och säger: ”Vänd åter, människobarn!”4Tusen år är för dig bara som gårdagen som gick, som en enda timme i natten.5Du sveper bort dem, de är som en sömn om morgonen, de försvinner som gräset,6som växer upp på morgonen men vissnar och torkar ut innan kvällen.7Genom din vrede förgås vi, vi förskräcks av din vredes glöd.8Du lägger fram våra synder inför dig, våra hemliga synder drar du fram i ljuset.9Våra dagar försvinner under din vrede, vi slutar våra år med en suck.10Vi blir sjuttio år, kanske åttio, om krafterna räcker. Men våra flyende[1] år är möda och besvär. Snart har de försvunnit, och vi är borta.11Vem känner din vredes styrka, vem fruktar att drabbas av din förbittring?[2]12Lär oss att inse hur få våra dagar är, så att vi får visa hjärtan.13HERRE, kom åter! Hur länge ska detta vara? Förbarma dig över dina tjänare!14Mätta oss med din nåd var morgon, så att vi får sjunga och glädjas i alla våra dagar.15Ge oss glädje lika många dagar som du har plågat oss, lika många år som vi har sett det onda.16Låt dina tjänare få se dina gärningar och deras barn din härlighet.17Herre, vår Gud, visa oss din godhet och ge oss framgång i allt vad vi gör.
1Ein Gebet von Mose, dem Mann Gottes. Herr, seit Menschengedenken warst du unser Schutz.[1]2Du, Gott, warst schon, bevor die Berge geboren wurden und die Erde unter Wehen entstand, und du bleibst in alle Ewigkeit.3Du sagst zum Menschen: »Werde wieder Staub!« So bringst du ihn dorthin zurück, woher er gekommen ist. (1 Mos 3:19; Ps 103:14; Ps 146:4)4Für dich sind tausend Jahre wie ein Tag, so wie gestern – im Nu vergangen, so kurz wie ein paar Nachtstunden. (2 Pet 3:8)5Du scheuchst die Menschen fort, sie verschwinden wie ein Traum.[2] Sie sind vergänglich wie das Gras: (Job 14:2; Ps 102:12; Ps 103:15; Jes 40:6; 1 Pet 1:24)6Morgens noch grünt und blüht es, am Abend schon ist es verwelkt.7Weil du zornig bist und dich gegen uns stellst, sind wir verloren und müssen vergehen.8Denn du siehst die geheimsten Fehler; alle unsere Vergehen deckst du auf.9Dein Zorn liegt schwer auf unserem Leben, darum ist es so flüchtig wie ein Seufzer.10Siebzig Jahre sind uns zugemessen, wenn es hoch kommt, achtzig – doch selbst die besten davon sind Mühe und Last! Wie schnell ist alles vorbei und wir sind nicht mehr! (Ps 39:5)11Doch wer begreift schon, wie furchtbar dein Zorn ist, und wer nimmt ihn sich zu Herzen?12Lass uns erkennen, wie kurz unser Leben ist, damit wir zur Einsicht kommen!13HERR, wie lange zürnst du uns noch? Hab doch Erbarmen mit uns und wende dich uns wieder zu! (Ps 13:2)14Lass uns jeden Morgen spüren, dass du zu uns hältst, dann sind unsere Tage erfüllt von Jubel und Dank. (Ps 59:17)15Viele Jahre hast du Unglück über uns gebracht; gib uns nun ebenso viele Freudenjahre!16Lass uns noch erleben, dass du eingreifst, zeig unseren Kindern deine große Macht!17Herr, unser Gott, sei freundlich zu uns! Lass unsere Arbeit nicht vergeblich sein! Ja, Herr, lass gelingen, was wir tun!