1Alla tullindrivare och andra syndare kom för att lyssna till Jesus. (Matt 18:12)2Detta retade fariseerna och de skriftlärda, som kritiserade Jesus för att han umgicks med syndare, och till och med åt med dem.3Då berättade Jesus en liknelse för dem:4”Om någon av er har hundra får och upptäcker att han saknar ett av dem, lämnar han inte då de nittionio andra i ödemarken och letar efter det som är försvunnet, tills han hittar det?5När han hittar det, blir han glad och bär hem det på sina axlar.6Sedan samlar han sina vänner och grannar, så att de också kan glädjas över att han hittat sitt förlorade får.7Jag säger er att på samma sätt kommer man att glädja sig mer i himlen över en enda syndare som vänder om, än över nittionio rättfärdiga som inte behöver vända om.
Liknelsen om det borttappade myntet
8Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett, tänder hon inte då en lampa och sopar igenom hela huset och letar i varje vrå tills hon hittar det?9Och när hon hittar det, kallar hon inte sedan på sina vänner och grannar för att de ska glädjas med henne över att hon hittat det borttappade?10På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar när en enda syndare vänder om.”
Liknelsen om sonen som lämnade sin far
11Jesus sa: ”En man hade två söner.12Den yngre sa till sin far: ’Far, ge mig min del av arvet nu.’ Och han gick med på att dela sin egendom mellan sönerna.13Några dagar senare hade den yngre sonen sålt allt han ägde och gav sig iväg till ett främmande land. Där levde han ett vilt liv och gjorde snart slut på alla sina pengar.14Men när han hade gjort av med allt, drabbade en svår hungersnöd landet, och han var snart i nöd.15Han bad då en lantbrukare att anställa honom och mannen skickade ut honom att vakta svin.16Han längtade efter att få äta sig mätt på svinens fröskidor, men ingen gav honom något.17Då insåg han sin situation och sa till sig själv: ’Hemma hos min far har de anställda mat i överflöd, och här håller jag på att svälta ihjäl!18Jag går hem till min far och säger: Far, jag har syndat mot både himlen och dig.19Jag är inte värd att kallas din son längre, men låt mig åtminstone få arbeta som en av dina tjänare.’20Och så gick han tillbaka hem till sin far. Men medan sonen fortfarande var långt borta, såg hans far honom och fylldes av medlidande. Han sprang emot sin son och kramade om honom och kysste honom.21Sonen sa: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte värd att kallas din son längre.’22Men hans far sa till tjänarna: ’Skynda er! Ta fram mina finaste dräkter och sätt på honom dem. Sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter!23Hämta sedan gödkalven och slakta den, så att vi kan äta och ha fest.24För min son var död men är levande igen. Han var förlorad men är återfunnen.’ Och så började festen.25Under tiden hade den äldre sonen varit ute på fälten. När han nu närmade sig huset, hörde han ljudet av musik och dans.26Han kallade på en av tjänarna och frågade vad det var man firade.27Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit tillbaka, och din far har slaktat gödkalven för att fira att han har kommit hem välbehållen.’28Då blev den äldre sonen rasande och ville inte gå in i huset. Hans far gick därför ut och försökte övertala honom,29men han svarade: ’Under alla dessa år har jag arbetat hårt och aldrig någonsin vägrat att göra vad du har bett mig om. Ändå har du inte gett mig ens en killing, så att jag kunde ha fest med mina vänner.30Men nu när denne din son kommer hem, slösaren, som har gjort slut på dina pengar tillsammans med prostituerade, då firar du det med att slakta gödkalven!’31’Mitt barn’, sa fadern till honom, ’du är alltid hos mig, och allt jag äger är ditt.32Men nu måste vi vara glada och fira detta, för din bror var död men är levande igen. Han var förlorad men är återfunnen.’ ”
1Eines Tages waren wieder einmal alle Zolleinnehmer und all die anderen, die einen ebenso schlechten Ruf hatten, bei Jesus versammelt und wollten ihn hören. (Matt 9:10; Matt 18:12)2Die Pharisäer und die Gesetzeslehrer murrten und sagten: »Er lässt das Gesindel zu sich! Er isst sogar mit ihnen!«3Da erzählte ihnen Jesus folgendes Gleichnis: (Joh 10:11)4»Stellt euch vor, einer von euch hat hundert Schafe und eines davon verläuft sich. Lässt er dann nicht die neunundneunzig allein in der Steppe weitergrasen und sucht das verlorene so lange, bis er es findet? (Hes 34:11; Hes 34:16)5Und wenn er es gefunden hat, dann freut er sich, nimmt es auf die Schultern6und trägt es nach Hause. Dort ruft er seine Freunde und Nachbarn zusammen und sagt zu ihnen: ›Freut euch mit mir, ich habe mein verlorenes Schaf wiedergefunden!‹7Ich sage euch: Genauso ist bei Gott im Himmel mehr Freude über einen Sünder, der ein neues Leben anfängt, als über neunundneunzig andere, die das nicht nötig haben.«
Das verlorene Geldstück
8»Oder stellt euch vor, eine Frau hat zehn Silberstücke und verliert eins davon. Zündet sie da nicht eine Lampe an, fegt das ganze Haus und sucht in allen Ecken, bis sie das Geldstück gefunden hat?9Und wenn sie es gefunden hat, ruft sie ihre Freundinnen und Nachbarinnen zusammen und sagt zu ihnen: ›Freut euch mit mir, ich habe mein verlorenes Silberstück wiedergefunden!‹10Ich sage euch: Genauso freuen sich die Engel Gottes über einen einzigen Sünder, der ein neues Leben anfängt.«
Der Vater und seine zwei Söhne
11Jesus erzählte weiter: »Ein Mann hatte zwei Söhne. (Matt 21:28)12Der jüngere sagte: ›Vater, gib mir den Teil der Erbschaft, der mir zusteht!‹ Da teilte der Vater seinen Besitz unter die beiden auf.13Nach ein paar Tagen machte der jüngere Sohn seinen ganzen Anteil zu Geld und zog weit weg in die Fremde. Dort lebte er in Saus und Braus und verjubelte alles. (Ords 29:3)14Als er nichts mehr hatte, brach in jenem Land eine große Hungersnot aus; da ging es ihm schlecht.15Er hängte sich an einen Bürger des Landes, der schickte ihn aufs Feld zum Schweinehüten.16Er war so hungrig, dass er auch mit dem Schweinefutter zufrieden gewesen wäre; aber er bekam nichts davon.17Endlich ging er in sich und sagte: ›Mein Vater hat so viele Arbeiter, die bekommen alle mehr, als sie essen können, und ich komme hier um vor Hunger.18Ich will zu meinem Vater gehen und zu ihm sagen: Vater, ich bin vor Gott und vor dir schuldig geworden;19ich bin es nicht mehr wert, dein Sohn zu sein. Nimm mich als einen deiner Arbeiter in Dienst!‹20So machte er sich auf den Weg zu seinem Vater. Er war noch ein gutes Stück vom Haus entfernt, da sah ihn schon sein Vater kommen, und das Mitleid ergriff ihn. Er lief ihm entgegen, fiel ihm um den Hals und überhäufte ihn mit Küssen.21›Vater‹, sagte der Sohn, ›ich bin vor Gott und vor dir schuldig geworden, ich bin es nicht mehr wert, dein Sohn zu sein!‹22Aber der Vater rief seinen Dienern zu: ›Schnell, holt die besten Kleider für ihn, steckt ihm einen Ring an den Finger und bringt ihm Schuhe!23Holt das Mastkalb und schlachtet es! Wir wollen ein Fest feiern und uns freuen!24Denn mein Sohn hier war tot, jetzt lebt er wieder. Er war verloren, jetzt ist er wiedergefunden.‹ Und sie begannen zu feiern. (Ef 2:5)25Der ältere Sohn war noch auf dem Feld. Als er zurückkam und sich dem Haus näherte, hörte er das Singen und Tanzen.26Er rief einen der Diener herbei und fragte ihn, was denn da los sei.27Der sagte: ›Dein Bruder ist zurückgekommen und dein Vater hat das Mastkalb schlachten lassen, weil er ihn gesund wiederhat.‹28Der ältere Sohn wurde zornig und wollte nicht ins Haus gehen. Da kam der Vater heraus und redete ihm gut zu.29Aber der Sohn sagte zu ihm: ›Du weißt doch: All die Jahre habe ich wie ein Sklave für dich geschuftet, nie war ich dir ungehorsam. Was habe ich dafür bekommen? Mir hast du nie auch nur einen Ziegenbock gegeben, damit ich mit meinen Freunden feiern konnte.30Aber der da, dein Sohn, hat dein Geld mit Huren durchgebracht; und jetzt kommt er nach Hause, da schlachtest du gleich das Mastkalb für ihn.‹31›Mein Sohn‹, sagte der Vater, ›du bist immer bei mir, und dir gehört alles, was ich habe.32Aber jetzt mussten wir doch feiern und uns freuen! Denn dein Bruder war tot und ist wieder am Leben. Er war verloren und ist wiedergefunden.‹«