1David frågade om någon ur Sauls familj fortfarande fanns kvar, någon som han skulle kunna visa godhet mot för Jonatans skull.2Man kallade då på en man som hette Siva, som varit tjänare åt Saul. ”Är du Siva?” frågade kungen. ”Ja, herre”, svarade han.3Kungen frågade då: ”Finns det inte någon ur Sauls familj kvar som jag på något sätt skulle kunna visa Guds nåd?” ”Jo”, svarade Siva. ”En av Jonatans söner lever fortfarande, en som är förlamad i fötterna.[1]” (2 Sam 4:4)4”Var finns han?” frågade kungen. ”I Lo Devar, hos Makir, Ammiels son”, svarade Siva.5Kung David lät då hämta honom från Ammiels son Makirs hus i Lo Devar.6Mefivoshet, Jonatans son och Sauls sonson, kom så till David. Han föll ner på sitt ansikte och bugade sig djupt inför honom. ”Mefivoshet”, sa David. ”Ja, herre”, svarade han.7”Var inte rädd!” sa David. ”Jag vill visa dig nåd för din far Jonatans skull. Du ska få tillbaka allt det land som tillhörde din farfar Saul och du ska alltid äta här vid mitt bord.”8Mefivoshet bugade sig djupt och sa: ”Men hur kan du, herre, bry dig om en död hund som mig?”9Kungen sände nu efter Sauls tjänare Siva och sa till honom: ”Jag har gett din husbondes sonson allt som tillhörde Saul och hans familj.10Du och dina söner och tjänare ska bruka landet åt honom, så att han får mat till sin familj, men själv ska han alltid äta vid mitt bord.” Siva, som hade femton söner och tjugo tjänare,11svarade: ”Jag ska göra precis som du har sagt, min herre och kung!” Från den dagen åt Mefivoshet vid Davids bord som en av hans söner.12Mefivoshet hade en liten son som hette Mika. Hela Sivas familj blev Mefivoshets tjänare,13men själv bodde Mefivoshet i Jerusalem eftersom han alltid skulle äta vid kungens bord. Mefivoshet var halt på båda fötterna.
1Eines Tages fragte David: »Ist eigentlich von Sauls Familie noch jemand am Leben? Ich möchte dem Betreffenden eine Gunst erweisen – meinem verstorbenen Freund Jonatan zuliebe.« (1 Sam 20:15)2Nun gab es da einen Diener, der im Hausstand Sauls eine bedeutende Stellung gehabt hatte;[1] er hieß Ziba. Sie holten ihn zu David und der König fragte ihn: »Bist du Ziba?« »Ja«, sagte er, »dein gehorsamer Diener!«3Der König fragte ihn: »Ist denn von Sauls Familie noch jemand am Leben? Ich würde ihm gerne eine Gunst erweisen, so wie Gott das tut.« Ziba antwortete: »Es gibt noch einen Sohn Jonatans. Er ist an beiden Füßen gelähmt.« (2 Sam 4:4)4»Wo ist er?«, fragte der König. »In Lo-Dabar, im Haus von Machir, dem Sohn Ammiëls«, antwortete Ziba.5König David schickte nach Lo-Dabar und ließ ihn aus dem Haus Machirs holen.6Als Merib-Baal, der Sohn Jonatans und Enkel Sauls, eintraf, warf er sich vor David nieder, das Gesicht zur Erde, und erwies ihm die gebührende Ehre. »Du bist also Merib-Baal!«, sprach David ihn an und er antwortete: »Ja, dein gehorsamer Diener!«7»Hab keine Angst«, sagte David, »ich will dir eine Gunst erweisen deinem Vater Jonatan zuliebe. Ich werde dir allen Landbesitz zurückgeben, der einst deinem Großvater Saul gehört hat. Und du darfst immer an meinem Tisch essen.«8Merib-Baal warf sich erneut zu Boden und sagte: »Ich bin es nicht wert, dass du mir deine Gnade zuwendest. Ich bin doch nicht mehr als ein toter Hund!«9Der König aber rief Ziba, den Diener Sauls, und sagte zu ihm: »Alles, was Saul und seiner Familie gehört hat, gebe ich Merib-Baal, dem Enkel deines Herrn.10Du wirst mit deinen Söhnen und Knechten für ihn die Felder bestellen und die Ernte einbringen, damit dein Herr einen angemessenen Lebensunterhalt hat. Merib-Baal selbst, der Sohn deines Herrn, wird immer an meinem Tisch essen.« Ziba hatte fünfzehn Söhne und zwanzig Knechte.11Er antwortete: »Ich will alles so machen, wie mein Herr und König es befiehlt.« Merib-Baal wurde also an Davids Tafel versorgt wie einer der Königssöhne.12Er hatte übrigens einen kleinen Sohn namens Micha. Alle Angehörigen der Familie Zibas wurden zu Dienern Merib-Baals.13Er wohnte in Jerusalem, denn er war ständiger Gast an der Tafel des Königs. Er war an beiden Füßen gelähmt.