1David mönstrade nu sina trupper och utsåg befälhavare. Somliga satte han över tusen, andra över hundra man.2Sedan delade han armén i tre delar. Joav sattes över en tredjedel av styrkan, hans bror Avishaj, Serujas son, över en tredjedel och gatiten Ittaj över en tredjedel. Kungen sa att han också själv skulle dra ut med dem.3”Nej, det får du inte göra”, sa de. ”Om vi flyr är det ingen som bryr sig om det och om hälften av oss skulle falla, spelar det mindre roll. Du är värd mer än tio tusen av oss andra! Därför är det bättre att du stannar här i staden och kan hjälpa oss härifrån.”4”Jag gör det ni tycker är bäst”, svarade kungen. När sedan trupperna drog ut i enheter om hundra och tusen man, stod han vid porten.5Kungen befallde Joav, Avishaj och Ittaj: ”Handskas varsamt med min son Absalom!” Och alla uppfattade tydligt kungens uppmaning till befälhavarna.6Så drog armén ut i fält för att möta israeliterna och striden stod i Efraimskogen.7De israelitiska trupperna slogs av Davids män och led stora förluster: 20 000 man miste livet den dagen.8Striden bredde ut sig över hela området och skogen krävde fler liv än svärdet.9Mitt under striden kom Absalom i vägen för några av Davids män. När han flydde på sin mula, sprang den under de tjocka grenarna på en stor terebint, så att hans hår och huvud fastnade i grenarna. Där blev han hängande kvar i luften, medan mulan som han ridit på fortsatte springa.10En av Davids män fick se detta och berättade för Joav att han sett Absalom hängande i en terebint.11”Vad menar du? Du såg honom hänga där och slog honom inte till marken?” sa Joav. ”Om du dödat honom, skulle jag ha gett dig tio siklar[1] silver och ett bälte”, fortsatte han.12”Jag skulle inte ha gjort det ens för tusen siklar[2]”, svarade mannen. ”Vi hörde alla hur kungen sa till dig och Avishaj och Ittaj: ’Var rädda om min son Absalom!’13Om jag skulle svika kungen, skulle du helt säkert överge mig sedan, eftersom kungen ändå får reda på allt.”14”Nu räcker det! Jag har inte tid med ditt struntprat”, sa Joav. Han tog tre spjut, gick till terebinten och stötte dem i Absaloms bröst medan han fortfarande levde.15Tio av hans vapendragare omringade sedan Absalom och gav honom dödsstöten.16Joav lät nu hornen ljuda och man slutade att förfölja Israels armé, då Joav gjorde halt.17Absaloms kropp slängde de i en stor grop i skogen och man kastade upp ett stort stenröse över den. Samtidigt flydde männen i Israels armé och återvände till sina hem.18Absalom hade medan han levde byggt ett monument åt sig själv i Kungadalen. Han tänkte nämligen: ”Jag har inga söner som kan föra mitt namn vidare.[3]” Han kallade det Absaloms monument och så heter det än i dag. (2 Sam 14:27)
David sörjer sin son Absalom
19Achimaas, Sadoks son, sa: ”Låt mig få springa och meddela kung David de goda nyheterna att HERREN har räddat honom från hans fiender!”20”Nej”, sa Joav till honom. ”I dag kan du inte vara någon glädjebudbärare. Du kan få bli min budbärare en annan gång, men inte nu när kungens son är död.”21Sedan sa Joav till en nubier: ”Gå och berätta för kungen vad du har sett!” Mannen bugade sig då för Joav och skyndade iväg.22Men Achimaas, Sadoks son, sa åter till Joav: ”Vad som än händer vill jag också springa efter nubiern!” ”Nej, det behöver du inte, min vän”, svarade Joav. ”Vi har inga fler nyheter att förmedla och särskilt inga som budbäraren kommer att belönas för.”23”Nej, men jag vill springa ändå, vad som än händer”, upprepade Achimaas. Slutligen sa Joav: ”Ja, ja, ge dig iväg!” Achimaas tog då en väg över Jordanslätten och kom fram före nubiern.24David satt vid stadsporten, när vaktposten som gått upp till sin utkiksplats uppe på murens krön, fick se en ensam man komma springande.25Han ropade ner till David och meddelade honom detta och kungen sa: ”Om han är ensam, måste han ha goda nyheter!” När han kom närmare,26såg vakten en annan man komma springande emot dem och han ropade ner till portvakten: ”Här kommer ytterligare en!” Kungen sa: ”Han har säkert också goda nyheter!”27”Jag tycker jag känner igen den förste. Han springer som Sadoks son Achimaas”, ropade vakten. ”Han är en god man och kommer säkert med goda nyheter”, svarade kungen.28Då ropade Achimaas till kungen: ”Allt är väl!” Sedan bugade han sig och föll med ansiktet mot marken och sa: ”Lovad vare HERREN, din Gud, som har förgjort dem som vågade resa sig mot dig!”29”Vad hände med min son Absalom?” frågade kungen. ”Är allt väl med honom?” ”När Joav bad en av sina tjänare och mig, din tjänare, springa hit, rådde det en stor förvirring, men jag vet inte vad som hände”, svarade Achimaas.30”Vänta här”, sa kungen till honom, och Achimaas steg då åt sidan.31Sedan kom nubiern fram och sa: ”Jag har goda nyheter åt min herre och kung! I dag har HERREN räddat dig från alla dem som gjorde uppror mot dig!”32”Vad har hänt med min son Absalom? Är allt väl med honom?” frågade kungen. Budbäraren svarade: ”Min herre och kung, jag hoppas det går likadant för alla dina fiender som det har gått för honom!”33Då blev kungen mycket bedrövad. Han gick upp till rummet ovanför porten och grät. Medan han gick, ropade han: ”Min son Absalom, min son, min son Absalom! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig! Absalom, min son, min son!”
1David musterte sein Heer, teilte es in Abteilungen zu je tausend und Unterabteilungen zu je hundert Mann ein und bestimmte die Anführer der einzelnen Abteilungen.2Dann bildete er drei Gruppen, die erste unter Joab, die zweite unter Joabs Bruder Abischai und die dritte unter Ittai aus Gat. »Ich bin fest entschlossen, selbst mit euch in den Kampf zu ziehen«, erklärte David vor dem ganzen Heer. (1 Sam 26:6; 2 Sam 8:16; 2 Sam 15:19)3Aber die Männer sagten: »Du darfst auf keinen Fall mit uns in den Kampf ziehen! Wenn uns etwas zustößt, hat das nichts zu bedeuten, selbst wenn wir fliehen müssen oder die Hälfte von uns den Tod findet. Aber du bedeutest so viel wie zehntausend von uns. Außerdem wäre es gut, wenn du uns notfalls von der Stadt aus Verstärkung bringen könntest.« (2 Sam 21:17)4Der König willigte ein und sagte: »Ich will tun, was ihr für richtig haltet.« Er trat neben das Stadttor und ließ seine Soldaten abteilungsweise an sich vorbeiziehen.5Alle konnten es hören, wie er den drei Heerführern Joab, Abischai und Ittai den Befehl gab: »Schont mir mein Kind, den Abschalom!« (2 Sam 14:21; 2 Sam 18:12; 2 Sam 18:29; 2 Sam 19:7)6So zogen Davids Truppen ins Feld, dem Heer Israels entgegen. Im Waldland von Efraïm kam es zum Kampf.7Die Kriegsleute Davids brachten dem Heer Israels eine schwere Niederlage bei; 20000 Israeliten fanden den Tod.8Der Kampf breitete sich über die ganze Gegend aus, und durch das gefährliche Gelände kamen mehr Menschen ums Leben als durch feindliche Waffen.
Abschaloms Ende
9Abschalom geriet in die Nähe von Kriegsleuten Davids. Er ritt auf einem Maultier und kam unter einer großen Eiche durch; da verfing er sich mit seinen Haaren in dem dichten Geäst. Das Maultier lief unter ihm weg und er blieb zwischen Himmel und Erde in der Luft hängen.10Einer von den Männern Davids hatte es beobachtet und meldete Joab: »Abschalom hängt dort drüben an einer Eiche!«11»Was?«, rief Joab. »Du hast ihn gesehen? Warum hast du ihn nicht auf der Stelle umgebracht? Ich hätte dir zur Belohnung zehn Silberstücke und einen Gürtel geschenkt!«12Aber der Mann erwiderte: »Auch für tausend Silberstücke hätte ich es nicht getan! Wie könnte ich mich am Sohn des Königs vergreifen? Wir haben doch alle gehört, wie der König dir, Abischai und Ittai befohlen hat: ›Gebt mir acht auf mein Kind! Dass nur keiner ihm etwas antut!‹13Wenn ich ihn umgebracht hätte und der König hätte es erfahren – er erfährt alles –, dann hättest du ja doch nicht zu mir gestanden.« (2 Sam 14:20)14»Was hältst du mich auf!«, rief Joab, nahm drei Speere und stieß sie Abschalom, der immer noch lebend an der Eiche hing, in die Brust.15Die zehn Waffenträger Joabs umringten Abschalom und schlugen ihn vollends tot.16Joab ließ die Widderhörner blasen und hielt damit seine Kriegsleute von der weiteren Verfolgung der Israeliten ab.17Das Heer Israels löste sich auf und jeder ging nach Hause. Die Männer Joabs warfen den Leichnam Abschaloms im Wald in eine tiefe Grube und schichteten darüber einen großen Steinhaufen auf.18Schon zu seinen Lebzeiten hatte sich Abschalom im Königstal bei Jerusalem einen Gedenkstein errichten lassen. Er hatte gesagt: »Ich habe keinen Sohn, in dem mein Name fortleben könnte.« Darum gab er dem Stein seinen Namen und bis heute nennt man ihn Abschalom-Stein. (2 Sam 14:27; Jes 56:4)
Zwei Boten mit derselben Nachricht
19Ahimaaz, der Sohn Zadoks, bot sich an: »Ich will zum König laufen und ihm die Nachricht bringen, dass der HERR ihm den Sieg über seine Feinde gegeben hat!« (2 Sam 15:36; 2 Sam 17:17)20Aber Joab erwiderte: »Ein andermal kannst du Bote sein, heute nicht! Du wirst ihm keine gute Nachricht bringen. Bedenk doch: Sein Sohn ist tot!« (2 Sam 4:10)21Joab befahl dem Schwarzen, der bei ihm in Sold stand:[1] »Lauf zum König und melde ihm, was du gesehen hast!« Der Bote verneigte sich und lief los.22Aber Ahimaaz ließ nicht locker: »Mag kommen, was will – ich möchte doch noch selbst hinter dem Schwarzen herlaufen!« »Warum bist du so darauf versessen?«, erwiderte Joab. »Für diese Nachricht bekommst du bestimmt keinen Botenlohn!«23»Ganz gleich, ich laufe!«, rief Ahimaaz und Joab sagte: »Dann lauf eben!« Ahimaaz nahm den Weg durch die Jordanebene und überholte den andern.24David wartete im Torgang. Auf dem Dach der Toranlage hielt ein Späher Ausschau. Er sah, wie ein einzelner Mann sich in schnellem Lauf der Stadt näherte,25und meldete es dem König. David sagte: »Wenn es nur einer ist, bringt er gute Nachricht.« Während der Mann näher kam,26bemerkte der Späher noch einen zweiten, der hinter ihm herlief. »Da kommt noch einer; auch der läuft allein!«, rief er zum Torwächter hinab. »Auch der bringt gute Nachricht«, sagte der König.27Jetzt erkannte der Späher den ersten. »Es ist Ahimaaz, der Sohn Zadoks!«, rief er hinunter. »Ich sehe es an der Art, wie er läuft.« »Das ist ein guter Mann«, sagte der König, »er kommt gewiss mit einer guten Nachricht!«28Ahimaaz rief: »Sei gegrüßt«, warf sich vor David nieder und sagte: »Mein König, gepriesen sei der HERR, dein Gott! Er hat alle in deine Hand gegeben, die sich gegen dich erhoben haben.«29»Und was ist mit meinem Kind, mit Abschalom?«, fragte David. »Ist er unversehrt?« Ahimaaz erwiderte: »Ich sah ein großes Gedränge um ihn, als Joab uns beide, deine ergebenen Diener, auf den Weg schickte. Ich weiß aber nicht, was vorging.«30»Stell dich hier neben mich«, sagte David.31Da kam auch schon der Schwarze angelaufen und rief: »Mein König, ich bringe gute Nachricht. Der HERR hat dir heute den Sieg gegeben über alle, die sich gegen dich erhoben haben.«32»Und was ist mit meinem Kind, mit Abschalom?«, fragte ihn David. »Ist er unversehrt?« »Mein König«, sagte der Schwarze, »so wie ihm müsste es allen deinen Feinden ergehen, jedem, der sich böswillig gegen dich erhebt!«