1HERREN sa till Mose: ”Lämna nu denna plats, du och detta folk, som du förde ut ur Egypten, och gå till det land som jag en gång med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras ättlingar.2Jag ska sända en ängel framför dig och fördriva kanaanéerna, amoréerna, hettiterna, perisséerna, hivéerna och jevuséerna.3Dra iväg till det land som flyter av mjölk och honung. Men själv ska jag inte följa med er, eftersom ni är ett sådant envist och motspänstigt folk. Jag skulle kunna utplåna er på vägen.”4När folket hörde dessa stränga ord, klädde de sig i sorgdräkt och tog av sig alla sina smycken.5HERREN hade nämligen bett Mose att säga till israeliterna: ”Ni är ett envist och motspänstigt folk. Om jag var tillsammans med er bara en liten stund, skulle jag utplåna er. Men ta nu av er alla era smycken, så ska jag se vad jag ska göra med er.”6Från den stunden vid berget Horeb bar de inte längre några smycken.
Uppenbarelsetältet utanför lägret
7Mose brukade slå upp boningen, som han kallade ”uppenbarelsetältet”[1], utanför lägret. Den som ville rådfråga HERREN fick gå ut till uppenbarelsetältet. (2 Mos 27:21)8Varje gång Mose gick dit, ställde sig alla upp och iakttog honom från ingången till sina tält till dess han hade gått in i tältet.9När han gått in i tältet, kom molnpelaren ner och stannade framför ingången. Där blev den kvar medan HERREN talade med Mose.10När folket såg molnpelaren, reste de sig och tillbad vid ingången till sina tält.11HERREN talade ansikte mot ansikte med Mose, precis som en människa talar med en annan. Efteråt gick Mose tillbaka till lägret, men hans unge medhjälpare Josua, Nuns son, lämnade aldrig tältet.
Mose vill se Gud
12Mose sa till HERREN: ”Du har sagt till mig: ’Led detta folk’, men du har inte talat om vem du vill sända med mig. Du säger att du känner mig vid namn och att du ser på mig med välvilja.13Om det är så, visa mig då tydligt vad du tänker, så att jag kan lära känna dig och få möta din välvilja. Glöm inte att detta folk är ditt folk!”14Herren svarade honom: ”Jag ska själv gå med dig. Du kan känna dig lugn.”15Mose sa: ”Om inte du går med oss vill vi inte ta ett enda steg till,16för hur ska då andra kunna veta att du ser med välvilja på mig och ditt folk, och att vi är annorlunda än alla andra folk på jorden?”17HERREN svarade Mose: ”Jag ska göra det du har bett mig om, för jag ser på dig med välvilja och känner dig vid namn.”18Då bad Mose: ”Låt mig få se din härlighet!”19HERREN svarade: ”Jag ska låta min godhet gå förbi dig, och jag ska uttala mitt namn[2] HERREN för dig. Jag ska förbarma mig över vem jag vill, och jag ska visa medlidande med vem jag vill. (2 Mos 3:13)20Men du kan inte få se mitt ansikte, för en människa kan inte se mig och leva.”21Sedan sa HERREN: ”Ställ dig här på klippan bredvid mig.22När sedan min härlighet går förbi, ska jag ställa dig i en klyfta i klippan och täcka över dig med min hand tills jag har gått förbi.23Sedan ska jag ta bort handen och du ska få se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.”
1Der HERR sagte zu Mose: »Brecht jetzt auf! Bring das Volk, das du aus Ägypten hierher geführt hast, in das Land, das ich Abraham, Isaak und Jakob mit einem Eid als Besitz für ihre Nachkommen versprochen habe, (1 Mos 12:7)2-3dieses Land, das von Milch und Honig überfließt! Ich werde einen Engel mitsenden, der vor euch hergeht, und werde die Völker im Land vor euch vertreiben, die Kanaaniter, Amoriter, Hetiter, Perisiter, Hiwiter und Jebusiter. Aber ich selbst werde nicht mit euch ziehen. Ihr seid ein widerspenstiges Volk und ich müsste euch deshalb unterwegs vernichten.«4Als die Leute das hörten, wurden sie traurig, und zum Zeichen ihrer Trauer legten alle ihren Schmuck ab.5Da sagte der HERR zu Mose: »Sag den Leuten von Israel: ›Ihr seid zwar ein widerspenstiges Volk, und wenn ich auf dem Weg ins Land auch nur einen Augenblick in eurer Mitte weilen würde, müsste ich euch vernichten. Aber wenn ihr jetzt euren Schmuck für immer ablegt, will ich sehen, was ich für euch tun kann.‹«6Da trennten sich die Leute von Israel noch am Berg Horeb von ihrem Schmuck.
Gott gewährt den Israeliten seine Nähe
7Von da an schlug Mose jedes Mal, wenn das Volk Rast machte, außerhalb des Lagers ein Zelt auf. Er nannte es das Zelt der Begegnung mit Gott.[1] Wer von den Leuten im Volk eine Weisung oder Entscheidung des HERRN suchte, ging aus dem Lager hinaus zum Zelt der Begegnung.8Immer wenn Mose zu diesem Zelt ging, standen alle auf und traten an den Eingang ihrer Zelte. Sie blickten ihm nach, bis er ins Zelt hineingegangen war.9Sobald Mose hineinging, kam die Wolkensäule herab und blieb am Eingang des Zeltes stehen. Dann redete der HERR mit Mose. (2 Mos 19:9)10Wenn die Leute von Israel die Wolkensäule über dem Zelt stehen sahen, warfen sich alle anbetend am Eingang ihrer Zelte nieder.11Der HERR sprach mit Mose Auge in Auge wie ein Mensch mit einem andern. Darauf kehrte Mose ins Lager zurück. Sein Diener Josua aber, der Sohn Nuns, damals noch ein junger Mann, blieb stets als Hüter im Zelt. (4 Mos 12:6; 5 Mos 34:10)
Mose bittet um Gottes Mitkommen
12Mose sagte zum HERRN: »Du befiehlst mir: ›Führe das Volk in sein Land!‹, aber du hast mir nicht gesagt, wen du mitschicken wirst. Du hast mir versichert, dass ich in deiner Gunst stehe und dass du mich als deinen Vertrauten betrachtest.13Wenn ich wirklich in deiner Gunst stehe, dann bestätige es jetzt und sag mir, was du vorhast. Und bedenke doch, dass diese Leute dein Volk sind!«14Der HERR erwiderte: »Ich werde mitgehen,[2] du kannst ruhig sein.«15Mose sagte: »Wenn du nicht mitgehst, wäre es besser, du ließest uns hier bleiben.16Woran sollen wir denn erkennen, dass wir in deiner Gunst stehen, ich und dein Volk? Doch nur daran, dass du mit uns ziehst und uns dadurch vor allen anderen Bewohnern der Erde auszeichnest, nicht nur mich, sondern auch dein ganzes Volk!«17Der HERR antwortete: »Ich werde auch diese Bitte erfüllen, weil du in meiner Gunst stehst und mein Vertrauter bist.«
Mose möchte Gottes Herrlichkeit schauen
18Nun bat Mose den HERRN: »Lass mich doch den Glanz deiner Herrlichkeit sehen!« (2 Mos 16:7)19Der HERR erwiderte: »Ich werde in meiner ganzen Pracht und Hoheit an dir vorüberziehen und meinen Namen ›der HERR‹ vor dir ausrufen. Es liegt in meiner freien Entscheidung, wem ich meine Gnade erweise; es ist allein meine Sache, wem ich mein Erbarmen schenke. (Rom 9:15)20Trotzdem darfst du mein Gesicht nicht sehen; denn niemand, der mich sieht, bleibt am Leben.« (1 Mos 32:31; 3 Mos 16:1; 5 Mos 5:24; Dom 6:22; Dom 13:22; Jes 6:5)21Weiter sagte der HERR: »Hier auf dem Felsen neben mir kannst du stehen.22Wenn meine Herrlichkeit vorüberzieht, werde ich dich in einen Felsspalt stellen und dich mit meiner Hand bedecken, bis ich vorüber bin. (1 Kung 19:13)23Dann werde ich meine Hand wegnehmen und du kannst mir nachschauen. Aber von vorn darf mich niemand sehen.«