1De lämnade Elim och fortsatte sin vandring in i öknen Sin mellan Elim och Sinai och de kom dit den femtonde dagen i andra månaden efter att de lämnat Egypten.2Där började hela menigheten än en gång klaga på Mose och Aron.3De sa: ”Tänk om HERREN hade låtit oss dö i Egypten, där vi satt runt våra köttgrytor och hade tillräckligt med mat att äta! Nu har ni fört oss ut i öknen, där vi alla som är samlade här kommer att dö av svält.”4Då sa HERREN till Mose: ”Jag ska låta mat regna ner från himlen till er. Sedan kan folket gå ut varje dag och samla in så mycket som de behöver. Jag ska pröva dem för att se om de följer mina instruktioner eller inte.5När de på den sjätte dagen lagar vad de samlat in ska det vara dubbelt så mycket som de övriga dagarna.”6Mose och Aron meddelade israeliterna: ”I kväll ska ni inse att det var HERREN som förde er ut ur Egypten,7och i morgon ska ni få se HERRENS härlighet, för han har hört hur ni klagar på honom. Det är honom ni klagar på, för vilka är vi att ni skulle klaga på oss?”8Mose sa vidare: ”HERREN ska ge er kött att äta i kväll, och imorgon ska ni få bröd. Han har hört hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, och det är inte mot oss ni knotar utan mot HERREN.”9Sedan sa Mose till Aron: ”Säg till hela Israels folk att komma fram inför HERREN, eftersom han har hört deras klagan.”10Aron talade sedan till israeliternas menighet och när de vände sig mot öknen, uppenbarade sig HERRENS härlighet i molnet.11HERREN talade till Mose:12”Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: ’I skymningen ikväll ska ni få kött och imorgon ska ni mättas med bröd och då ska ni förstå att jag är HERREN, er Gud.’ ”13Den kvällen kom en stor mängd vaktlar och täckte hela lägret och på morgonen låg det dagg runt omkring lägerplatsen.14När daggen lite senare försvann, lämnade den kvar något tunt, frasigt[1], som liknade rimfrost på marken.15När israeliterna såg detta, frågade de varandra: ”Vad är det här?” De visste inte vad det var. Mose svarade: ”Det är den mat som HERREN har gett er att äta.16HERREN har befallt att var och en ska samla in så mycket han behöver för sitt hushåll, ett omermått[2] per person.”17Israeliterna gjorde så. Några samlade mer, andra samlade mindre.18Och när de mätte upp vad de samlat i sina mått, hade de som samlat mycket inte för mycket, och de som hade samlat litet hade inte för lite. Alla hade samlat så mycket som de behövde.19Och Mose sa till folket: ”Lämna ingenting kvar till i morgon!”20Men det fanns sådana som inte ville lyssna till Mose utan lämnade lite kvar till morgonen därpå. Men då var det fullt av mask och luktade illa och Mose blev arg på dem.21Så samlade de mat varje morgon, var och en efter sitt behov, och när solen steg allt högre smälte det bort.22På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket som vanligt, två omermått till var och en. Ledarna bland folket gick då till Mose och rapporterade detta.23Då talade han om för dem: ”Det är precis vad HERREN har sagt. ’Morgondagen är en vilodag, en HERRENS heliga sabbat[3]. Baka och koka så mycket ni vill idag, och spara det som blir över till imorgon.’ ” (1 Mos 2:3)24De sparade mat till nästa morgon, som Mose hade sagt, och då luktade den inte illa och det fanns ingen mask i den.25Och Mose sa: ”Detta är er mat för idag, för detta är HERRENS sabbat, och det kommer inte att finnas någon mat alls ute på marken.26Samla alltså mat under sex dagar. Den sjunde dagen är sabbat, och då kommer det inte att finnas någon mat där ute.”27Några gick ändå ut på sabbaten för att samla mat men de fann ingen.28Då sa HERREN till Mose: ”Hur länge tänker ni vägra att lyda mina bud och befallningar?29Se, HERREN har gett er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen mat för två dagar. Stanna nu kvar hemma i stillhet och gå inte ut på den sjunde dagen.”30Efter det höll folket sabbatsvila den sjunde dagen.31Israeliterna kallade maten manna[4]. Mannat var vitt som korianderfrö och smakade som bröd med honung. (2 Mos 16:15)32Mose sa: ”HERREN har befallt: ’Ta och bevara en omer manna, så att kommande generationer får se det bröd som jag försåg er med i öknen när jag förde er ut ur Egypten.’ ”33Därför sa han till Aron att skaffa ett kärl och hälla upp ett omermått manna i det och placera det inför HERREN för att förvaras åt kommande generationer.34Aron gjorde som HERREN hade befallt Mose. Han ställde kärlet inför förbundstecknet[5] för att förvaras där. (2 Mos 31:18; Heb 9:4)35Under fyrtio år åt israeliterna manna, ända tills de kom in i Kanaans land, som var bebott; de åt manna tills de kom till gränsen till Kanaan.36En omer är en tiondels efa.[6] (2 Mos 16:16)
1Von Elim zogen die Israeliten weiter in die Wüste Sin, die zwischen Elim und dem Berg Sinai liegt. Sie kamen dorthin am 15. Tag im 2. Monat nach dem Aufbruch aus Ägypten.2Hier in der Wüste rottete sich die ganze Gemeinde Israel gegen Mose und Aaron zusammen. Sie murrten:3»Hätte der HERR uns doch getötet, als wir noch in Ägypten waren! Dort saßen wir vor vollen Fleischtöpfen und konnten uns an Brot satt essen. Aber ihr habt uns herausgeführt und in diese Wüste gebracht, damit die ganze Gemeinde verhungert!« (2 Mos 14:11)4Der HERR sagte zu Mose: »Ich werde euch Brot vom Himmel regnen lassen. Die Leute sollen vors Lager hinausgehen und so viel sammeln, wie sie für den Tag brauchen – aber nicht mehr, damit ich sehe, ob sie mir gehorchen. (2 Mos 16:31; Joh 6:22)5Am sechsten Tag sollen sie so viel sammeln, wie sie finden. Wenn sie es zubereiten, werden sie entdecken, dass es doppelt so viel ist, wie sie sonst gesammelt haben.«6Mose und Aaron sagten nun zu allen Israeliten: »Heute Abend werdet ihr erkennen, dass der HERR es war, der euch aus Ägypten herausgeführt hat.7Und morgen früh werdet ihr die Herrlichkeit des HERRN sehen. Er hat euer Murren gehört. Denn ihn habt ihr angeklagt, nicht uns. Wer sind wir schon, dass ihr euch über uns beschwert? (2 Mos 24:16; 2 Mos 33:18; 2 Mos 40:34; 3 Mos 9:6; 3 Mos 9:23; 4 Mos 14:10; 4 Mos 16:19; 4 Mos 17:7; 4 Mos 20:6)8Er wird euch am Abend Fleisch geben und am Morgen Brot, dass ihr euch satt essen könnt. Gegen ihn habt ihr Klage geführt, nicht gegen uns. Wer sind denn schon wir?«9Dann sagte Mose zu Aaron: »Befiehl der ganzen Gemeinde Israel: ›Kommt her und stellt euch vor dem HERRN auf, denn er hat euer Murren gehört!‹«10Kaum hatte sich das Volk mit dem Blick zur Wüste aufgestellt, da erschien auch schon von dort her die Herrlichkeit des HERRN in der Wolke.11Der HERR sagte zu Mose:12»Ich habe das Murren der Israeliten gehört und lasse ihnen sagen: ›Gegen Abend werdet ihr Fleisch zu essen bekommen und am Morgen so viel Brot, dass ihr satt werdet. Daran sollt ihr erkennen, dass ich der HERR, euer Gott, bin.‹«13Am Abend kamen Wachteln und ließen sich überall im Lager nieder, und am Morgen lag rings um das Lager Tau. (4 Mos 11:21; 4 Mos 11:31; Ps 78:26; Ps 105:40; Vish 16:2; Vish 19:11)14Als der Tau verdunstet war, blieben auf dem Wüstenboden feine Körner zurück, die aussahen wie Reif.15Als die Leute von Israel es sahen, sagten sie zueinander: »Was ist denn das?«[1] Denn sie wussten nichts damit anzufangen. Mose aber erklärte ihnen: »Dies ist das Brot, mit dem der HERR euch am Leben erhalten wird. (1 Kor 10:3)16Und er befiehlt euch: ›Sammelt davon, so viel ihr braucht, pro Person einen Krug voll.[2] Jeder soll so viel sammeln, dass es für seine Familie ausreicht.‹«17Die Leute gingen und sammelten, die einen mehr, die andern weniger.18Als sie es aber abmaßen, hatten die, die viel gesammelt hatten, nicht zu viel, und die, die wenig gesammelt hatten, nicht zu wenig. Jeder hatte gerade so viel gesammelt, wie er brauchte. (2 Kor 8:15)19Mose sagte zu ihnen: »Niemand soll etwas davon bis zum anderen Morgen aufheben!«20Einige hörten nicht auf ihn und legten etwas für den anderen Tag zurück, aber am Morgen war es voller Maden und stank. Da wurde Mose zornig, weil sie nicht auf ihn gehört hatten.21Morgen für Morgen sammelte nun jeder, so viel er brauchte. Sobald die Sonne höher stieg, zerschmolz der Rest, der nicht aufgesammelt worden war.
Gott sorgt für den Sabbat vor
22Am sechsten Tag stellten sie fest: Sie hatten doppelt so viel gesammelt wie an den anderen Tagen, zwei Krüge pro Person. Die führenden Männer der Gemeinde kamen zu Mose und berichteten es ihm.23Er sagte zu ihnen: »Damit ist genau das eingetroffen, was der HERR angekündigt hatte. Denn morgen ist Ruhetag, der heilige Tag, der dem HERRN gehört, der Sabbat. Backt und kocht von dem Gesammelten so viel ihr heute essen wollt; den Rest bewahrt für morgen auf.« (2 Mos 20:8)24Nach der Weisung Moses legten die Leute beiseite, was überschüssig war, und siehe da: Am anderen Morgen stank es nicht und es fand sich keine Made darin.25Mose sagte: »Esst das heute! An diesem Tag ist Sabbat, der Tag, der dem HERRN gehört; da werdet ihr draußen nichts finden.26Jeweils sechs Tage lang sollt ihr sammeln, aber am siebten Tag, dem Sabbat, ist nichts da.«27Trotzdem gingen ein paar von ihnen am siebten Tag hinaus und wollten sammeln; aber sie fanden nichts.28Da sagte der HERR zu Mose: »Wie lange weigert ihr euch noch, mir zu gehorchen und meine Gebote und Anordnungen zu befolgen?29Weil ich euch den Sabbat als Ruhetag gegeben habe, darum gebe ich euch am sechsten Tag Nahrung für zwei Tage. Am siebten Tag sollt ihr alle im Lager bleiben, niemand darf hinausgehen.«30So beging das ganze Volk den siebten Tag als Ruhetag.
Eine Probe Manna zur Erinnerung
31Die Leute von Israel nannten diese Speise das Manna. Es war weiß wie Koriandersamen und schmeckte wie Honigkuchen. (4 Mos 11:6; 5 Mos 8:3; 5 Mos 8:16; Ps 78:18; Ps 105:40; Vish 16:20)32Mose sagte zum Volk: »Der HERR hat befohlen, eine Tagesration Manna für eure Nachkommen aufzubewahren. Sie sollen sehen, womit er euch in der Wüste am Leben erhielt, nachdem er euch aus Ägypten herausgeführt hatte.«33Dann sagte er zu Aaron: »Nimm einen Krug und fülle ihn mit einer Tagesration Manna! Stelle ihn im Heiligtum des HERRN auf, als Erinnerung für die künftigen Generationen.« (Heb 9:4)34Aaron tat es und stellte den Krug vor die Lade mit dem Bundesgesetz.35Vierzig Jahre lang aßen die Israeliten Manna, die ganze Zeit, während der sie in der Wüste umherzogen, bis sie in das Land Kanaan kamen.[3] (Jos 5:12)