1I Ramatajim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var från Sufs land och son till Jerocham och sonson till Elihu som i sin tur var son till Tochu och sonson till Suf i Efraims stam.2Elkana hade två hustrur, Hanna och Peninna. Peninna hade fått barn, men Hanna kunde inte få några.3Varje år reste Elkana från sin stad till Shilo[1] för att tillbe och offra till härskarornas HERRE. Vid den här tiden var Elis båda söner, Hofni och Pinechas, präster i HERRENS tjänst. (Jos 18:1)4Varje gång Elkana offrade, brukade han ge Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offerköttet.5Men åt Hanna gav han en särskild del[2]. Han älskade henne djupt trots att HERREN inte gett henne några barn.6Hennes rival provocerade och retade henne ständigt för den ofruktsamhet som HERREN låtit henne drabbas av.7Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick till HERRENS hus blev hon hånad av Peninna. Hanna grät och ville inte äta.8”Vad är det, Hanna, varför gråter du?” brukade Elkana, hennes man fråga. ”Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Betyder jag inte mer för dig än tio söner?”9Men det hände en gång i Shilo när de hade ätit offermåltiden tillsammans att Hanna gick till HERRENS tempel där prästen Eli satt på sin stol bredvid ingången.10Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till HERREN.11Hon gav honom följande löfte: ”Härskarornas HERRE, se till mig din tjänarinna i min stora sorg! Om du kommer ihåg mig, om du inte glömmer bort mig utan ger mig en son, så ska jag ge honom till HERREN för hela livet och ingen rakkniv kommer någonsin att röra vid hans huvud![3]” (4 Mos 6:1)12Hon bad länge inför HERREN och Eli iakttog hennes läppar.13Hon bad tyst för sig själv. Hennes läppar rörde sig men hennes röst hördes inte. Eli trodde att hon hade druckit sig full.14”Hur länge ska du bära dig åt som en drucken?” frågade han. ”Se till att du blir nykter!”15”Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvinna! Jag har inte druckit något”, svarade hon. ”Jag har lagt fram allt som jag burit på inför HERREN.16Tro inte att jag är en dålig kvinna! Jag har bett här i min sorg och förtvivlan.”17Då sa Eli: ”Gå i frid! Israels Gud ska svara på din bön vad den än gäller!”18”Låt mig din tjänarinna alltid få möta din välvilja”, sa hon och gick sin väg. Efter det började hon äta igen och såg inte längre sorgsen ut.19Nästa morgon var de tidigt uppe och tillbad inför HERREN än en gång. Sedan återvände de hem till Rama. Och när Elkana nu låg med Hanna, kom HERREN ihåg henne.20Hon blev med barn och födde en son när tiden var inne. Hon kallade honom Samuel,[4] för hon sa: ”Jag bad till HERREN att jag skulle få honom.”
Hanna uppfyller sitt löfte till Gud
21Elkana och hela hans familj gick upp igen för att offra sitt årliga offer och löftesoffer inför HERREN.22Hanna följde inte med utan hon sa till sin man: ”Låt mig vänta tills pojken blivit avvand. Sedan ska jag ta med honom till HERREN och låta honom stanna där för alltid.”23Elkana svarade: ”Gör det du tycker är bäst! Vänta tills pojken är avvand. Må HERREN bara låta sitt ord gå i uppfyllelse!” Hanna stannade därför hemma tills hon slutat amma barnet.24Efter att hon avvant honom, tog hon honom med sig fastän han fortfarande var mycket ung[5]. De tog också med sig en tre år gammal tjur[6] som offer och en säck[7] mjöl och en vinsäck. Så fördes han till HERRENS hus i Shilo.25Efter att de offrat tjuren, förde de pojken till Eli.26”Min herre, så sant du lever”, sa Hanna till honom, ”jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till HERREN.27Jag bad honom att ge mig denne pojke och HERREN har svarat på min bön.28Nu vill jag ge honom till HERREN. Så länge han lever ska han tillhöra HERREN.” Därefter tillbad han[8] HERREN.
1In Ramatajim im Gebiet der Sippe Zuf im Bergland von Efraïm lebte ein Mann namens Elkana. Sein Vater hieß Jeroham, sein Großvater Elihu und sein Urgroßvater Tohu; der war ein Sohn des Efraïmiters Zuf. (1 Krön 6:11; 1 Krön 6:19)2Elkana hatte zwei Frauen, Hanna und Peninna. Peninna hatte Kinder, aber Hanna war kinderlos. (1 Mos 25:21)3Elkana ging einmal in jedem Jahr mit seiner Familie nach Schilo, um zum HERRN, dem Herrscher der Welt,[1] zu beten und ihm ein Opfer darzubringen. In Schilo versahen Hofni und Pinhas, die beiden Söhne von Eli, den Priesterdienst. (Jos 18:1)4Beim Opfermahl gab Elkana seiner Frau Peninna und allen ihren Söhnen und Töchtern je einen Anteil vom Opferfleisch;5Hanna aber bekam ein Extrastück, denn er liebte sie, obwohl der HERR ihr Kinder versagt hatte.6Darauf begann Peninna regelmäßig zu sticheln und suchte Hanna wegen ihrer Kinderlosigkeit zu kränken.7Das wiederholte sich jedes Jahr, wenn sie zum Heiligtum des HERRN gingen: Peninna kränkte Hanna so sehr, dass sie weinte und nichts essen konnte.8Elkana fragte sie dann: »Hanna, warum weinst du? Warum isst du nichts? Was bedrückt dich? Hast du an mir nicht mehr als an zehn Söhnen?«9Wieder einmal war es so geschehen. Als sie gegessen und getrunken hatten, stand Hanna auf und ging zum Eingang des Heiligtums.[2] Neben der Tür saß der Priester Eli auf seinem Stuhl.10Hanna war ganz verzweifelt. Unter Tränen betete sie zum HERRN und machte ein Gelübde. Sie sagte:11»HERR, du Herrscher der Welt, sieh doch meine Schande und hilf mir! Vergiss mich nicht und schenk mir einen Sohn! Ich verspreche dir dafür, dass er dir sein ganzes Leben lang gehören soll; und sein Haar soll niemals geschnitten werden.« (4 Mos 6:5)
Gott hört Hannas Gebet
12Hanna betete lange und Eli beobachtete sie. Er sah, wie sie die Lippen bewegte;13aber weil sie still für sich betete, konnte er nichts hören. Darum hielt er sie für betrunken.14»Wie lange willst du dich hier so aufführen?«, fuhr er sie an. »Schlaf erst einmal deinen Rausch aus!«15»Nein, Herr«, erwiderte Hanna, »ich habe nichts getrunken; ich bin nur unglücklich und habe dem HERRN mein Herz ausgeschüttet.16Denk nicht so schlecht von mir! Ich habe großen Kummer, ich bin ganz verzweifelt. Deshalb habe ich hier so lange gebetet.«17»Geh in Frieden«, sagte Eli zu ihr, »der Gott Israels wird deine Bitte erfüllen.«18Hanna verabschiedete sich und ging weg. Sie aß wieder und war nicht mehr traurig.19Am nächsten Morgen standen Elkana und seine Familie früh auf, beteten noch einmal im Heiligtum des HERRN und kehrten dann heim nach Rama. Als Elkana das nächste Mal mit Hanna schlief, erhörte der HERR ihr Gebet.20Sie wurde schwanger und gebar einen Sohn. Sie sagte: »Ich habe ihn vom HERRN erbeten«, und nannte ihn deshalb Samuel.[3]
Das Kind gehört Gott
21Im nächsten Jahr ging Elkana wieder mit seiner Familie nach Schilo. Er wollte dem HERRN das jährliche Opfer darbringen und dazu die besondere Opfergabe, die er ihm versprochen hatte.[4]22Hanna ging diesmal nicht mit. Sie sagte zu ihrem Mann: »Sobald der Junge alt genug ist und ich ihn nicht mehr stillen muss,[5] bringe ich ihn in das Heiligtum des HERRN. Dann soll er für immer dort bleiben.«23Elkana sagte zu ihr: »Tu, was du für richtig hältst! Bleib zu Hause, bis du ihn entwöhnt hast. Möge der HERR dann auch wahr machen, was er diesem Kind zugesagt hat!« So blieb Hanna daheim und versorgte ihren Sohn.24Als sie Samuel entwöhnt hatte, brachte sie ihn zum Heiligtum des HERRN nach Schilo. Das Kind war noch sehr klein. Seine Mutter nahm auch einen dreijährigen Stier,[6] einen kleinen Sack[7] Weizenmehl und einen Krug Wein mit. (1 Mos 21:8; 4 Mos 15:8)25Nachdem die Eltern den Stier geschlachtet hatten, brachten sie den Jungen zu Eli.26»Verzeihung, mein Herr«, sagte Hanna, »so gewiss du lebst: Ich bin die Frau, die einmal an dieser Stelle stand und betete.27Hier ist das Kind, um das ich damals Gott angefleht habe; er hat mein Gebet erhört.28Auch ich will nun mein Versprechen erfüllen: Das Kind soll für sein ganzes Leben dem HERRN gehören.« Und alle warfen[8] sich zum Gebet vor dem HERRN nieder.