1När Isak blivit gammal och hans ögon var så svaga att han inte längre kunde se, kallade han en dag till sig sin äldste son Esau. ”Min son”, sa Isak. ”Ja, far”, svarade Esau.2Isak fortsatte: ”Jag är en gammal man nu och väntar på att dö vilken dag som helst.3Ta din båge och dina pilar och gå ut på fälten och skjut något vilt åt mig.4Laga sedan till någon av mina favoriträtter och bär in den till mig så att jag får äta. Sedan ska jag välsigna dig innan jag dör.”5Men Rebecka hörde vad Isak sa till sin son Esau, och när Esau gick ut på fälten för att jaga villebråd,6sa hon till sin son Jakob: ”Jag hörde vad din far sa till din bror Esau:7’Skaffa åt mig villebråd och laga till en bit god mat så att jag får äta och sedan välsigna dig inför HERREN innan jag dör.’8Gör nu, min son, precis som jag säger till dig.9Gå ut till hjorden och hämta hit två fina killingar, så ska jag laga till din fars favoriträtt.10Ta därefter maten till din far, för att han ska äta och välsigna dig, innan han dör.”11Jakob sa då till sin mor Rebecka: ”Tänk på hur hårig Esau är och hur slät min hud är!12Vad händer om min far känner på mig? Han kommer att tro att jag driver med honom och kommer att förbanna mig i stället för att välsigna mig.”13”Låt hans förbannelse komma över mig, min son”, sa Rebecka. ”Gör bara som jag säger. Gå ut och hämta getterna!”14Jakob hämtade då de två killingarna till sin mor, och hon lagade till en rätt av dem som Isak tyckte om.15Sedan tog hon Esaus, sin äldste sons bästa kläder, som fanns där i huset, och lät Jakob, den yngste sonen, sätta dem på sig.16Hon täckte hans händer och bara hals med skinnet från killingarna.17Sedan gav hon honom den välsmakande rätten och lite nybakat bröd.18Jakob gick till sin far och sa: ”Far!” ”Ja, min son”, svarade Isak. ”Vem är det?”19”Jag är Esau, din förstfödde”, sa Jakob. ”Jag har gjort som du sa till mig. Sitt nu upp och ät av mitt villebråd, så att du kan välsigna mig sedan.”20”Hur kunde du få tag på något så snabbt, min son?” undrade Isak. ”Därför att HERREN, din Gud, sände det i min väg”, svarade Jakob.21Då sa Isak: ”Kom hit till mig. Jag vill känna på dig, min son, och vara säker på att du är min son Esau!”22Jakob gick fram till sin far Isak, så han kunde känna på honom. Isak sa: ”Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.”23Men han kände inte igen honom eftersom hans händer var håriga som hans bror Esaus, så han välsignade honom.24”Är du verkligen min son Esau?” undrade Isak igen. ”Ja”, svarade Jakob.25”Kom då hit med maten, min son, så ska jag äta av villebrådet och sedan välsigna dig”, sa Isak. Jakob gick fram till Isak med maten, och Isak åt. Han drack också av vinet som Jakob gav honom.26”Kom närmare, min son, och kyss mig”, sa Isak sedan.27Jakob gick fram och kysste honom, och när Isak kände lukten av hans kläder välsignade han honom och sa: ”Doften hos min son är den goda doften från fälten, som HERREN har välsignat.28Gud ska ge dig himlens dagg, jordens rikedom och goda skördar av säd och vin.29Många folk ska tjäna dig och folkslag böja sig ner för dig. Du ska vara dina bröders herre, och din mors söner ska buga sig djupt inför dig. De som hädar dig ska vara förbannade, och de som välsignar dig ska vara välsignade.”30När Isak hade välsignat Jakob och denne knappt mer än hunnit lämna rummet, kom Esau tillbaka från sin jakt.31Han hade också lagat till en god måltid och gick in till Jakob med den. ”Far, här är jag med viltet”, sa han. ”Sätt dig upp och ät, så att du kan ge mig din välsignelse!”32”Vem är det som kommer?” undrade Isak. ”Det är ju jag, Esau, din förstfödde”, sa Esau.33Då blev Isak alldeles förskräckt: ”Men vem var det då som just var här med viltet som jag åt, strax innan du kom?” undrade han. ”Jag gav honom min välsignelse, och då kommer han att vara välsignad.”34När Esau hörde vad hans far sa, gav han ett högt och bittert klagorop: ”O, min far, välsigna också mig!”35”Din bror var här och lurade mig. Nu har han stulit din välsignelse”, konstaterade Isak.36”Inte undra på att de kallar honom Jakob[1]! Han har bedragit mig två gånger. Först tog han min förstfödslorätt, och nu har han stulit min välsignelse. Har du inte sparat en enda välsignelse åt mig?” frågade Esau.37Då sa Isak: ”Jag har gjort Jakob till din herre, och du och hela hans släkt ska vara hans tjänare. Jag har försett honom med överflöd av säd och vin. Vad finns det kvar som jag kan ge åt dig, min son?”38”Finns det inte en enda välsignelse kvar åt mig? Far, välsigna mig också”, bad Esau och brast i högljudd gråt. Då svarade hans far Isak:39”Du kommer att bo på ett ställe där det växer dåligt, och där ingen dagg faller ner från himlen.40Du kommer att leva av ditt svärd och tjäna din bror, men du kommer slutligen att kasta av dig hans ok och bli fri[2].”41Esau hatade Jakob för den välsignelse deras far gett honom och sa för sig själv: ”Tiden är nära då vi sörjer vår far, och då ska jag döda Jakob.”42Men Rebecka fick reda på vad hennes äldre son Esau hade sagt. Hon sände då bud efter sin yngre son Jakob och berättade för honom att Esau ville hämnas och tänkte döda honom.43”Hör nu på vad jag säger”, sa hon. ”Fly till din morbror Laban i Harran,44och stanna hos honom några dagar tills Esaus din brors vrede har lagt sig.45När han lugnat ner sig och glömt vad du har gjort, ska jag meddela dig så att du kan komma tillbaka igen. Varför ska jag förlora er båda två på samma dag?[3]”46Sedan sa Rebecka till Isak: ”Jag är dödstrött på de där hettitiskorna. Jag dör hellre än att jag också ser Jakob gifta sig med en av dessa hettitiska flickor här i landet.”
Isaak will seinen Erstgeborenen segnen. Rebekkas List
1Isaak war alt geworden und konnte nicht mehr sehen. Da rief er eines Tages seinen älteren Sohn Esau zu sich und sagte: »Mein Sohn!« »Ja, Vater?«, erwiderte Esau.2Isaak sagte: »Ich bin alt und weiß nicht, wie lange ich noch lebe.3Deshalb nimm Pfeil und Bogen, jage ein Stück Wild (1 Mos 25:28)4und bereite mir ein leckeres Gericht, wie ich es gern habe. Ich will mich stärken, damit ich dich segnen kann, bevor ich sterbe.«5Rebekka hatte das Gespräch mit angehört. Als Esau gegangen war, um für seinen Vater das Stück Wild zu jagen,6sagte sie zu Jakob: »Ich habe gehört, wie dein Vater zu deinem Bruder Esau sagte:7›Jage mir ein Stück Wild und bereite mir ein leckeres Gericht! Ich will mich stärken und dich segnen, bevor ich sterbe.‹8Darum hör auf mich, mein Sohn, und tu, was ich dir sage:9Hol mir von der Herde zwei schöne Ziegenböckchen! Ich werde daraus ein leckeres Gericht bereiten, wie es dein Vater gern hat.10Das bringst du ihm dann, damit er dich vor seinem Tod segnet.«11»Aber Esaus Haut ist behaart und meine ist glatt«, erwiderte Jakob.12»Wenn mich nun mein Vater betastet, merkt er den Betrug, und statt mich zu segnen, verflucht er mich.«13Doch seine Mutter beruhigte ihn: »Der Fluch soll auf mich fallen, mein Sohn! Tu, was ich dir gesagt habe, und bring mir die Böckchen!«14Jakob holte sie, und seine Mutter bereitete ein Gericht zu, wie sein Vater es gern hatte.15Darauf holte Rebekka das Festgewand Esaus, ihres Älteren, das sie bei sich aufbewahrte, und zog es ihrem jüngeren Sohn Jakob an.16Die Felle der Böckchen legte sie ihm um die Handgelenke und um den glatten Hals.17Dann gab sie ihm das leckere Fleischgericht und dazu Brot, das sie frisch gebacken hatte.
Jakob wird anstelle seines Bruders gesegnet
18Jakob ging zu Isaak ins Zelt und sagte: »Mein Vater!« »Ja«, sagte Isaak; »welcher von meinen Söhnen bist du?«19»Esau, dein Erstgeborener«, antwortete Jakob. »Ich habe deinen Wunsch erfüllt. Setz dich auf und iss von meinem Wild, damit du mich segnen kannst.«20»Wie hast du so schnell etwas gefunden, mein Sohn?«, fragte Isaak. Jakob erwiderte: »Der HERR, dein Gott, hat es mir über den Weg laufen lassen.«21»Tritt näher«, sagte Isaak, »ich will fühlen, ob du wirklich mein Sohn Esau bist.«22Jakob trat zu seinem Vater. Der betastete ihn und sagte: »Die Stimme ist Jakobs Stimme, aber die Hände sind Esaus Hände.«23Er erkannte Jakob nicht, weil seine Hände behaart waren wie die seines Bruders. Darum wollte er ihn segnen.24Aber noch einmal fragte Isaak: »Bist du wirklich mein Sohn Esau?« Jakob antwortete: »Ja, der bin ich.«25»Dann bring mir das Gericht!«, sagte Isaak. »Ich will von dem Wild meines Sohnes essen und ihn dann segnen.« Jakob gab ihm das Gericht und sein Vater aß, dann reichte er ihm Wein und er trank.26Darauf sagte Isaak: »Komm her, mein Sohn, und küsse mich!«27Jakob trat heran und küsste ihn. Isaak roch den Duft seiner Kleider, da sprach er das Segenswort: »Mein Sohn, du duftest kräftig wie die Flur, wenn sie der HERR mit seinem Regen tränkt. (Heb 11:20; Syr 44:22)28Gott gebe dir den Tau vom Himmel und mache deine Felder fruchtbar, damit sie Korn und Wein in Fülle tragen!29Nationen sollen sich vor dir verneigen, und Völker sollen deine Diener werden. Du wirst der Herrscher deiner Brüder sein, sie müssen sich in Ehrfurcht vor dir beugen. Wer dich verflucht, den soll das Unglück treffen; doch wer dir wohl will, soll gesegnet sein!« (1 Mos 12:3; 1 Mos 25:23)
Isaak kann den Segen nicht rückgängig machen
30So segnete Isaak seinen Sohn Jakob. Kaum aber war er damit fertig und kaum war Jakob aus dem Zelt gegangen, da kam auch schon sein Bruder Esau von der Jagd zurück.31Auch er bereitete ein leckeres Gericht, brachte es seinem Vater und sagte: »Mein Vater, setz dich auf und iss von meinem Wild, damit du mich segnen kannst!«32»Wer bist denn du?«, fragte Isaak. »Dein Sohn Esau, dein Erstgeborener«, war die Antwort.33Da begann Isaak vor Schreck heftig zu zittern. »Wer?«, rief er. »Wer war dann der, der soeben von mir ging? Er hat ein Stück Wild gejagt und es mir gebracht, und ich habe davon gegessen, bevor du kamst. Ich habe ihn gesegnet und kann es nicht mehr ändern – er wird gesegnet bleiben!«34Esau schrie laut auf, als er das hörte, voll Schmerz und Bitterkeit. »Vater«, rief er, »segne mich auch!«35Aber Isaak erwiderte: »Dein Bruder ist gekommen und hat dich mit List um deinen Segen gebracht.« (1 Mos 25:26; 1 Mos 25:29)36»Zu Recht trägt er den Namen Jakob«, sagte Esau. »Schon zum zweiten Mal hat er mich betrogen:[1] Erst nahm er mir das Erstgeburtsrecht und jetzt auch noch den Segen. Hast du denn keinen Segen mehr für mich übrig?«37Isaak antwortete: »Ich habe ihn zum Herrscher über dich gemacht; alle seine Brüder müssen ihm dienen. Mit Korn und Wein habe ich ihn reichlich versehen. Was bleibt mir da noch für dich, mein Sohn?«38Esau sagte: »Hast du nur den einen Segen, Vater? Segne mich auch!« Und er begann laut zu weinen. (Heb 12:17)39Da sagte Isaak: »Weit weg von guten Feldern wirst du wohnen, kein Tau vom Himmel wird dein Land befeuchten,40ernähren musst du dich mit deinem Schwert! Du wirst der Sklave deines Bruders sein; doch eines Tages stehst du auf und wehrst dich und wirfst sein Joch von deinen Schultern ab!« (2 Kung 8:20)
Rebekka rät Jakob zur Flucht
41Esau konnte es Jakob nicht verzeihen, dass er ihn um den väterlichen Segen gebracht hatte. Er dachte: »Mein Vater lebt nicht mehr lange. Wenn die Trauerzeit vorüber ist, werde ich meinen Bruder Jakob umbringen.«42Rebekka wurde zugetragen, dass ihr älterer Sohn Esau solche Reden führte. Da ließ sie Jakob, den jüngeren Sohn, rufen und sagte zu ihm: »Dein Bruder Esau will sich an dir rächen und dich umbringen. (Vish 10:10)43Darum hör auf mich, mein Sohn! Flieh nach Haran zu meinem Bruder Laban! (1 Mos 24:29)44Bleib einige Zeit dort, bis sich der Zorn deines Bruders gelegt hat –45bis er dir nicht mehr so böse ist und nicht mehr daran denkt, was du ihm angetan hast. Ich werde dir Nachricht schicken, wenn du wieder zurückkehren kannst. Ich will euch doch nicht beide an einem Tag verlieren!«
Jakob soll eine Frau aus der alten Heimat heiraten
46Rebekka sagte zu Isaak: »Das Leben ist mir verleidet, weil Esau diese Hetiterinnen geheiratet hat. Wenn auch noch Jakob eine Frau aus dem Land hier nimmt, möchte ich lieber gleich sterben.« (1 Mos 24:3)