1Under tre år var det inte några krig mellan Aram och Israel. (2 Krön 18:1)2Men under det tredje året, när kung Joshafat av Juda besökte kungen av Israel,3sa Israels kung till sina ämbetsmän: ”Har ni tänkt på att Ramot i Gilead tillhör oss? Och här sitter vi utan att göra någonting åt för att ta det från Arams kung!”4Sedan vände han sig till Joshafat och frågade: ”Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?” ”Ja”, svarade Joshafat. ”Det ska jag, jag likväl som du, och mitt folk likväl som ditt folk, mina hästar tillsammans med dina.5Men”, tillade Joshafat till den israelitiske kungen, ”låt oss först fråga HERREN till råds.”6Då kallade Israels kung samman profeterna, fyrahundra man, och frågade dem: ”Ska jag dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” De svarade: ”Gå, för Herren ska överlämna den i kungens hand.”7Men Joshafat frågade: ”Finns det inte någon mer HERRENS profet här, som vi också kan fråga?”8”Jo”, svarade Israels kung Joshafat, ”det finns en till som kan rådfråga HERREN åt oss, men honom hatar jag, för han profeterar aldrig något gott för mig, utan bara ont. Det är Mika, Jimlas son.” ”Kungen bör inte tala så”, svarade Joshafat.9Israels kung kallade då till sig en av sina tjänstemän. ”Skynda dig och hämta hit Mika, Jimlas son”, befallde han.10Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt på var sin tron i sina kungliga kläder på tröskplatsen vid Samarias stadsport, och alla profeterna profeterade inför dem.11Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig horn av järn och förklarade: ”Så säger HERREN: Du ska stånga Aram med dessa horn tills de förgörs.”12Alla de andra profeterade detsamma: ”Ja, anfall Ramot i Gilead och du ska lyckas, för HERREN kommer att överlämna staden i kungens hand.”13Budbäraren, som hade gått för att kalla på Mika, berättade för honom: ”Profeterna förkunnade med en mun framgång för kungen. Låt nu också dina ord stämma med deras och lova framgång!”14Men Mika svarade: ”Så sant HERREN lever, jag ska bara säga honom det HERREN säger till mig!”15När han kom fram inför kungen, frågade denne honom: ”Mika, ska vi dra ut i strid mot Ramot i Gilead, eller ska jag låta bli?” Och Mika svarade: ”Gå, och du ska lyckas, för HERREN ska överlämna staden i kungens hand!”16Kungen sa till honom: ”Hur många gånger måste jag besvärja dig att inte tala något annat än sanning i HERRENS namn?”17Då svarade Mika: ”Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, som får utan herde. Och HERREN sa: ’De har ingen herre. Låt dem återvända hem i fred, var och en till sitt.’ ”18Israels kung sa till Joshafat: ”Var det inte det jag sa? Han profeterar inte något gott för mig, utan bara ont.”19Mika fortsatte: ”Hör här vad HERREN säger! Jag såg HERREN sitta på sin tron, och himlens hela härskara stod på bägge sidorna om honom.20HERREN sa: ’Vem kan locka Achav att gå ut i strid mot Ramot i Gilead och stupa där?’ Då sa den ene si och den andre så.21Då kom en ande fram och ställde sig inför HERREN och sa: ’Jag kan locka honom.’ ’Hur?’ frågade HERREN honom.22Han svarade: ’Jag ska gå och bli en lögnens ande i munnen på alla kungens profeter.’ HERREN svarade: ’Locka honom, du! Du kommer att lyckas. Gå och gör så!’23HERREN har alltså lagt en lögnens ande i munnen på alla dessa dina profeter, för HERREN har bestämt att olycka ska drabba dig.”24Då gick Sidkia, Kenaanas son, fram och slog Mika i ansiktet. ”Skulle HERRENS Ande ha lämnat mig för att tala till dig?” frågade han.25”Det ska du komma underfund med den dag du går för att gömma dig i det innersta rummet”, svarade Mika.26Israels kung befallde: ”Arrestera Mika och för honom tillbaka till styresmannen Amon och till kungens son Joash,27och säg till dem: ’Så säger kungen: Sätt den här mannen i fängelse på vatten och bröd tills jag kommer välbehållen tillbaka.’ ”28Mika svarade: ”Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERREN inte talat genom mig.” Sedan tillade han: ”Hör detta, alla folk!” (Mik 1:2)
Achav dör på slagfältet
29Israels kung och Joshafat, Juda kung, tågade nu mot Ramot i Gilead. (2 Krön 18:28)30Israels kung sa till Joshafat: ”Jag ska förklä mig och dra ut i striden, men du kan bära dina egna kläder.” Israels kung drog alltså ut i striden förklädd.31Nu hade Arams kung gett order till sina trettiotvå vagnsofficerare att inte ge sig i strid mot någon annan än Israels kung.32När vagnsofficerare fick syn på Joshafat, tänkte de: ”Det här är Israels kung.” De omringade honom för att anfalla honom, men när Joshafat ropade till,33märkte de att det inte var Israels kung och slutade att förfölja honom.34Men någon spände sin båge och sköt på måfå och träffade Israels kung i en springa i rustningen. Kungen sa till kusken: ”Vänd vagnen och ta mig ut ur striden! Jag är sårad.”35Striden blev allt intensivare ju längre dagen led. Kungen stod kvar i sin vagn, vänd mot araméerna. Blodet från hans sår rann ner på vagnsgolvet, och när kvällen kom dog han.36Just som solen höll på att gå ner, ljöd ett rop bland trupperna: ”Låt var och en gå hem till sin stad och sitt land!”37Kungen var alltså död, och hans kropp fördes till Samaria, där han begravdes.38De sköljde hans vagn vid dammen i Samaria, där de prostituerade brukade bada, och hundar kom och slickade i sig kungens blod, precis som HERREN hade förutsagt.39Achavs historia i övrigt, vad han gjorde och elfenbenspalatset och städerna som han byggde, finns nedtecknat i Israels kungars krönika.40Så dog alltså Achav och gick till vila hos sina förfäder. Hans son Achasja efterträdde honom som kung.
Joshafat regerar i Juda
41Under Achavs fjärde regeringsår i Israel blev Joshafat, son till Asa, kung i Juda. (2 Krön 20:31)42Joshafat var trettiofem år gammal när han blev kung, och han regerade i tjugofem år i Jerusalem. Hans mor var Asuva, dotter till Shilchi.43Joshafat följde sin far Asa utan att vika av från den vägen och gjorde det som var rätt inför HERREN.44Ändå blev offerhöjderna kvar, och folket fortsatte att offra och bränna rökelse där.45Han slöt också fred med Achav, kungen i Israel.46Joshafats historia i övrigt, vad han gjorde och alla hans hjältemodiga krig, finns nedtecknat i Juda kungars krönika.47Han avskaffade också det som fanns kvar av manlig prostitution sedan hans far Asas tid.48Det fanns inte någon kung i Edom vid den här tiden, bara en ställföreträdande regent[1].49Joshafat byggde Tarshish-fartyg som skulle segla till Ofir för att hämta guld, men de kom aldrig dit, eftersom de led skeppsbrott vid Esjon-Gever.50Achasja, Achavs son, föreslog Joshafat att deras män skulle segla tillsammans, men Joshafat accepterade inte det.51Joshafat dog och begravdes bland sina förfäder i sin förfader Davids stad. Hans son Joram blev kung efter honom.
Achasja regerar i Israel
52Det var under Joshafats sjuttonde regeringsår i Juda som Achasja, Achavs son, blev kung över Israel i Samaria, och han regerade över Israel i två år.53Men han gjorde det som var ont i HERRENS ögon, för han följde i sina föräldrars och i Jerobeams, Nevats sons, fotspår och förledde Israel till synd.54Han tjänade och tillbad Baal och väckte HERRENS, Israels Guds, vrede, precis som hans far hade gjort.
1Gut zwei Jahre lang hatte es keinen Krieg mehr zwischen Syrien und Israel gegeben. (2 Krön 18:1)2Im dritten Jahr kam König Joschafat zum König von Israel.[1]3Da sagte der König von Israel zu seinen Leuten: »Habt ihr vergessen, dass die Stadt Ramot in Gilead eigentlich uns gehört? Warum zögern wir, sie den Syrern wieder wegzunehmen?«4Er wandte sich an Joschafat und fragte ihn: »Machst du mit, wenn ich Ramot angreife?« »Ich mache mit«, antwortete Joschafat; »du kannst auf meine Truppen, auf Mann und Ross, zählen wie auf deine eigenen.« (2 Kung 3:7)5Aber dann sagte er: »Du solltest doch zuerst den HERRN fragen, was er dazu meint.« (Dom 1:1; 1 Sam 14:36; 1 Sam 23:2; 1 Sam 28:6; 1 Kung 20:14; 2 Kung 3:11; 2 Kung 8:8; Jer 21:2)6Da rief der König von Israel alle Propheten zusammen, etwa vierhundert, und fragte sie: »Soll ich die Stadt Ramot angreifen oder nicht?« »Greife sie an!«, antworteten sie. »Der HERR wird sie in deine Hand geben.«7Aber Joschafat zögerte und fragte: »Gibt es hier keinen weiteren Propheten, durch den wir den HERRN fragen könnten?«8»Es gibt schon noch einen«, erwiderte der König von Israel, »Micha, den Sohn von Jimla. Aber ich kann ihn nicht ausstehen, weil er mir immer nur Unglück ankündigt.« Doch Joschafat sagte: »So sollte der König nicht reden!«9Da rief der König von Israel einen Hofbeamten und befahl ihm, so rasch wie möglich Micha herbeizuholen.10Die beiden Könige saßen in ihrem königlichen Ornat auf zwei Thronsesseln, die auf dem freien Platz vor dem Stadttor Samarias aufgestellt waren. Die vierhundert Propheten standen vor ihnen; sie waren im Zustand ekstatischer Begeisterung.11Einer von ihnen, Zidkija, der Sohn von Kenaana, hatte sich einen Helm mit eisernen Hörnern aufgesetzt und rief: »So spricht der HERR: ›So unbesiegbar wie ein Stier mit eisernen Hörnern wirst du gegen die Syrer anrennen und sie völlig vernichten.‹«12Die anderen Propheten stimmten ein und riefen: »Zieh nur gegen Ramot! Du wirst siegen! Der HERR wird die Stadt in die Hand des Königs geben!«
Ein unbequemer Prophet
13Unterwegs sagte der Bote zu Micha: »Die Propheten haben dem König einstimmig Sieg prophezeit. Sieh zu, dass du es ebenso machst und ihm einen glücklichen Ausgang ankündigst!« (2 Krön 18:12; Jes 30:10)14Aber Micha antwortete: »So gewiss der HERR lebt, ich kann nur ankündigen, was er mir aufträgt.« (4 Mos 22:18)15Als Micha vor den König trat, fragte ihn der: »Micha, sollen wir Ramot angreifen oder nicht?« Micha antwortete: »Greif die Stadt nur an; du wirst siegen. Der HERR wird sie in deine Hand geben.«16Aber der König sagte zu ihm: »Ich beschwöre dich, mir nichts als die reine Wahrheit zu sagen! Was hat der HERR dir gesagt?«17Da antwortete Micha: »Ich sah das Heer Israels über die Berge zerstreut wie eine Schafherde, die keinen Hirten hat. Und der HERR sagte zu mir: ›Sie haben keinen Anführer mehr. Der Krieg ist zu Ende; jeder soll nach Hause zurückkehren!‹« (4 Mos 27:17)18Der König von Israel wandte sich zu Joschafat und sagte: »Habe ich nicht recht? Er kündigt mir immer nur Unglück an!«19Aber Micha sprach weiter: »Höre, was der HERR dir sagt! Ich sah den HERRN auf seinem Thron sitzen. Rechts und links vor ihm stand das ganze Heer der Engel. (Job 1:6; Jes 6:1; Upp 4:2)20Da fragte der HERR: ›Wer ködert Ahab[2] und bringt ihn dazu, dass er Ramot angreift und dort den Tod findet?‹ Der eine hatte diesen Vorschlag, der andere jenen,21bis zuletzt einer der Himmelsgeister vor den HERRN hintrat und sagte: ›Ich werde ihn ködern!‹ ›Womit?‹, fragte der HERR,22und er antwortete: ›Ich werde als Lügengeist aus dem Mund aller seiner Propheten sprechen.‹ Da sagte der HERR: ›Du darfst ihn ködern, dir wird es gelingen. Geh hin und tu es!‹23Du siehst also«, wandte sich Micha an den König, »dass der HERR deinen Propheten Lügen eingegeben hat. In Wirklichkeit hat er deinen Untergang beschlossen.«24Da trat Zidkija, der Sohn von Kenaana, auf Micha zu, gab ihm eine Ohrfeige und rief: »Was sagst du da? Der Geist des HERRN soll mich verlassen haben und nur noch mit dir reden?«25»Du wirst es ja sehen«, erwiderte Micha, »wenn der Tag kommt, an dem du dich im hintersten Winkel deines Hauses verstecken musst.«26»Nehmt ihn fest«, befahl der König, »und führt ihn zum Stadtkommandanten Amon und zum Prinzen Joasch.27Sagt zu ihnen: ›Befehl des Königs: Haltet diesen Mann im Gefängnis, bis ich wohlbehalten zurückgekehrt bin. Gebt ihm die kleinste Ration Wasser und Brot!‹«28Micha erwiderte: »Wenn du wohlbehalten zurückkehrst, dann hat der HERR nicht durch mich gesprochen.« Und er fügte hinzu: »Hört, ihr Völker der ganzen Erde!« (5 Mos 18:22; Jer 28:9; Mik 1:2)
Der Prophet behält recht
29Der König von Israel und Joschafat, der König von Juda, zogen also gemeinsam gegen die Stadt Ramot. (2 Krön 18:28)30-31Unterwegs sagte der König von Israel zu Joschafat: »Ich werde verkleidet in die Schlacht ziehen, aber du kannst unbesorgt deine königlichen Kleider tragen.« Der König von Syrien hatte nämlich den zweiunddreißig Anführern seiner Streitwagentruppe befohlen: »Ihr sollt nur den König von Israel angreifen. Lasst euch mit keinem anderen ein, und wenn er einen noch so hohen Rang hat!« Deshalb zog der König von Israel verkleidet in die Schlacht.32Als die Wagenkämpfer Joschafat sahen, riefen sie: »Da ist der König von Israel!«, und setzten zum Angriff gegen ihn an. Joschafat aber schrie,33und als die Wagenkämpfer merkten, dass er nicht der Gesuchte war, ließen sie ihn in Ruhe.34Doch ein einfacher Soldat schoss aufs Geratewohl einen Pfeil ab, der den König von Israel an einer ungeschützten Körperstelle traf. Der König befahl seinem Wagenlenker: »Dreh um und bring mich aus der Schlacht! Ich bin verwundet.«35Weil aber der Kampf an Heftigkeit zunahm, musste der König den Syrern gegenüber durchhalten. Der Adjutant hielt ihn in seinem Wagen aufrecht, während das Blut aus seiner Wunde in den Wagen floss. Gegen Abend starb er.36Als die Sonne unterging und die Männer Israels ins Lager zurückgekehrt waren, ließen die Truppenführer ausrufen: »Jeder soll nach Hause gehen!37Der König ist tot!«[3] Sie brachten ihn nach Samaria und bestatteten ihn dort.38Als man seinen Streitwagen am Teich von Samaria reinigte, leckten die Hunde sein Blut auf und die Huren wuschen sich in dem blutgefärbten Wasser, genau wie der HERR es angekündigt hatte. (1 Kung 21:19)
Rückblick auf König Ahab von Israel
39Was es sonst noch über Ahab und seine Taten zu berichten gibt, über seinen elfenbeingeschmückten Palast und die Städte, die er befestigt hat, das ist in der amtlichen Chronik der Könige von Israel nachzulesen.40Als er starb, wurde sein Sohn Ahasja sein Nachfolger.
Über König Joschafat von Juda
41Im vierten Regierungsjahr Ahabs, des Königs von Israel, wurde Joschafat, der Sohn von Asa, König von Juda. (2 Krön 20:31)42Er war 35 Jahre alt, als er König wurde, und regierte 25 Jahre lang in Jerusalem. Seine Mutter hieß Asuba und war eine Tochter von Schilhi.43Er folgte in allem dem Vorbild seines Vaters Asa und tat, was dem HERRN gefällt.44Die Opferstätten rings im Land ließ er jedoch bestehen, sodass das Volk auch weiterhin an diesen Stätten Opfer darbrachte. (1 Kung 3:2)45Joschafat machte Frieden mit dem König von Israel und schloss mit ihm einen Vertrag. (1 Kung 22:4; 2 Kung 3:7)46Was es sonst noch über Joschafat zu berichten gibt, über seine Kämpfe und Erfolge, ist in der amtlichen Chronik der Könige von Juda nachzulesen.47Er vertrieb auch den Rest der geweihten Männer und Frauen, die sein Vater Asa im Land übrig gelassen hatte. (1 Kung 14:24)48Das Land Edom hatte zu seiner Zeit keinen eigenen König, sondern wurde durch einen Statthalter des Königs von Juda regiert.49Joschafat hatte große Handelsschiffe[4] bauen lassen, um im Land Ofir Gold zu holen. Es kam aber nicht dazu, weil die Flotte in der Nähe von Ezjon-Geber Schiffbruch erlitt. (1 Kung 9:26)50König Ahasja von Israel, der Sohn Ahabs, wollte seine Kaufleute gerne mit denen Joschafats mitfahren lassen; aber Joschafat hatte es abgelehnt.51Als Joschafat starb, wurde er in der Grabstätte seiner Vorfahren in der Davidsstadt bestattet. Sein Sohn Joram wurde sein Nachfolger.
Über König Ahasja von Israel
52Im 17. Regierungsjahr Joschafats, des Königs von Juda, wurde Ahasja, der Sohn Ahabs, König von Israel. Zwei Jahre lang regierte er in Samaria.53Er tat, was dem HERRN missfällt, und folgte in allem dem schlechten Beispiel seines Vaters, seiner Mutter und des Königs Jerobeam, der die Leute im Reich Israel zum Götzendienst verführt hatte.54Er opferte dem Götzen Baal und warf sich vor ihm nieder. Damit beleidigte er den HERRN, den Gott Israels, genau wie sein Vater es getan hatte.