1När Sanvallat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han rasande. Förgrymmad som han var förlöjligade han judarna2och drev med oss inför sina bröder och inför armén i Samaria: ”Vad gör de där eländiga judarna? Tror de att de ska kunna bygga upp muren och offra och klara av allt på en dag? Ska de kunna ge liv åt de där förbrända stenarna i grushögarna?”3Ammoniten Tobia vid hans sida fortsatte: ”Låt dem bygga. Det behövs bara att en räv springer upp på deras stenmur, för att den ska falla ihop.”4”Vår Gud, hör hur föraktade vi är. Låt deras hån falla tillbaka över dem själva och låt dem bli plundrade och fångar i ett främmande land!5Glöm aldrig deras synd. Utplåna den inte, för de har föraktat dem som bygger.”6Så fortsatte vi att bygga, och snart hade muren nått hälften av sin höjd, för alla arbetade helhjärtat.7Men när Sanvallat och Tobia och araberna, ammoniterna och ashdoditerna fick höra att man fortsatte med att reparera Jerusalems murar och att sprickorna hade tätats, blev de ursinniga.8De gaddade sig samman för att anfalla Jerusalem och orsaka förvirring där.9Men vi bad till vår Gud och satte dag och natt ut vakter för att skydda oss mot dem.10Men Juda klagade: ”Bärarnas krafter sviker, för det finns så mycket grus kvar att vi inte orkar bygga muren färdig.”11Våra fiender sa: ”Innan de vet ordet av eller ser något är vi mitt ibland dem och dödar dem och sätter så stopp för arbetet.”12De judar som bodde nära kom och varnade oss gång på gång: ”Vart ni än vänder er kommer de att anfalla oss.”[1]13Därför placerade jag några vid de lägsta ställena bakom muren och på de öppna platserna, släktvis, beväpnade med svärd, spjut och bågar.[2]14När jag sedan hade skaffat mig en överblick stod jag upp och talade till de förnämsta, styresmännen och resten av folket: ”Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och mäktige, och strid för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem!”15När våra fiender fick reda på att vi kände till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, återvände vi allesammans till muren, var och en till sitt arbete.16Från den dagen var det bara hälften av männen som arbetade, medan den andra hälften stod beväpnad med spjut, sköld, båge och harnesk bakom Judas folk,17som byggde på muren. De som bar byggnadsmaterial arbetade med ena handen och hade ett vapen i den andra,18och alla som byggde hade sitt svärd bundet vid höften medan de arbetade. En trumpetare stod bredvid mig.19Jag talade till de förnäma männen, styresmännen och resten av folket: ”Arbetet är stort och omfattande, och vi är spridda längs muren, på långt avstånd från varandra.20Var ni än hör hornsignalen ljuda, ska ni samlas här hos oss. Vår Gud ska strida för oss.”21Vi utförde så vårt arbete, med hälften av männen beväpnade med sina spjut, från gryningen till dess att stjärnorna kom fram.22Jag sa då också till folket: ”Var och en ska tillbringa natten tillsammans med sina tjänare inne i Jerusalem, så att de kan hålla vakt om natten och arbeta på dagen.”23Under hela denna period var varken jag eller mina bröder eller de tjänare eller vakter som var med mig någonsin ur kläderna, och hela tiden var vi beväpnade[3].
1-2När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han rasande. Han förlöjligade oss och drev med oss inför sina vänner och inför officerarna i Samaria. "Vad tror de där stackars judarna att de är för några?" sa han. "Tror de att de ska kunna bygga upp muren på en dag, om de offrar tillräckligt många offer? Och titta på de där förbrända stenarna, som de plockar fram ur grushögarna och försöker använda igen!"3Ammoniten Tobia vid hans sida gjorde också sina kommentarer. "Det behövs bara att en räv springer upp på den där muren de bygger, för att den ska falla ihop", sa han.4Då vände jag mig till Gud och bad: "Herre, hör hur de gör narr av oss. Låt deras hån falla tillbaka över dem själva och låt dem bli fångar i ett främmande land!5Kom ihåg deras synd. Utplåna den inte, för de har föraktat dig genom att förakta oss som bygger din mur!"6Så småningom hade muren runt hela staden nått hälften av sin ursprungliga höjd. Alla hade arbetat helhjärtat.7Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och asdoditerna fick höra att arbetet på muren fortsatte och att skadorna hade reparerats, blev de ursinniga,8och snart gjorde de upp planer för att anfalla Jerusalem och orsaka förvirring.9Men vi bad till vår Gud och vaktade staden både dag och natt för att skydda oss.10Man kunde märka att många av arbetarna började bli uttröttade av slitet med att röja undan sten och grus.11Under tiden planerade våra fiender att gå till anfall mot oss och döda oss för att få arbetet att avstanna,12och de judar som bodde nära fienden kom och berättade för oss om deras onda planer.13Därför placerade jag vakter beväpnade med svärd, spjut och båge där muren var lägst och svagast.14När jag sedan hade tänkt igenom hela situationen sammankallade jag ledarna och folket och talade till dem: "Var inte rädda! Kom ihåg att Herren är stark och mäktig. Strid för era vänner, för era familjer och era hem!"15När vi förstod att våra fiender fått reda på att vi kände till deras planer och att Gud hade avslöjat dem, återvände vi allesammans till arbetet på muren,16men i fortsättningen var det bara hälften av styrkan som arbetade, medan den andra hälften höll vakt.17De som bar och fraktade byggnadsmaterial hade alltid ett vapen i ena handen, och de som arbetade på muren hade vapen inom räckhåll18eller sitt svärd vid sidan. En trumpetare stod bredvid mig för att kunna blåsa varningssignal om något hände.19"Muren är lång och vi arbetar på långt avstånd från varandra. Därför måste ni skynda er att samlas när trumpetsignalen ljuder. Herren ska strida för oss", sa jag.20-21Vi arbetade från bittida till sent, och hälften av männen stod alltid på vakt.22Jag bad alla som bodde utanför murarna att flytta in till Jerusalem, så att de och deras tjänare skulle kunna gå vakt om natten eller arbeta på dagarna.23Under hela denna period var varken jag eller mina bröder eller de tjänare eller vakter som var med mig någonsin ur kläderna, och hela tiden var vi beväpnade.