1Se, så övergiven hon sitter, den folkrika staden! Som en änka har hon blivit, hon som var så stor bland folken. Ländernas drottning har blivit en slavinna.[1]2Hon gråter bittert i natten, hennes kinder blir våta av tårar. Bland alla vänner som älskade henne finns nu ingen som tröstar henne. Alla har svikit henne och blivit hennes fiender.3Juda har förts bort i landsflykt efter förnedring och hård slavtjänst. Nu bor hon bland andra folk och finner ingen ro. Alla hennes förföljare hann ifatt henne, och ingen flyktväg fanns.4Vägarna till Sion sörjer, för ingen kommer till högtiderna. Alla hennes stadsportar är övergivna. Hennes präster suckar, och hennes unga kvinnor jämrar sig, själv sörjer hon bittert.5Hennes ovänner har tagit makten, hennes fiender är trygga. HERREN har straffat henne för hennes många synder, hennes barn har drivits bort i fångenskap, bortförda av fienden.6Sion har förlorat all sin prakt. Hennes furstar är som hjortar som inte funnit bete, kraftlösa tvingades de fly undan sina förföljare.7I sin misär och hemlöshet minns Jerusalem alla de skatter som hon ägde i gångna tider. När hennes folk föll i fiendens hand kom ingen till hennes hjälp. Motståndarna såg på henne och skrattade åt hennes undergång.8Jerusalem har begått svåra synder och därför orenat sig. Alla de som ärat henne föraktar henne nu när de ser henne naken. Hon suckar och vänder sig bort.9Orenhet fläckar hennes kläder. Ett sådant slut hade hon aldrig tänkt sig. Hon har sjunkit ofattbart djupt, och ingen finns som tröstar henne. ”HERRE, se mitt elände, fienden triumferar!”10Motståndaren har räckt ut sin hand efter alla hennes skatter. Hon har sett främmande folk träda in i hennes helgedom, de som du hade förbjudit att komma in i din församling.11Hela hennes folk suckar och letar efter bröd. De byter sina skatter mot mat för att hålla sig vid liv. ”Se, HERRE, se hur föraktad jag är!”12”Betyder detta ingenting för er,[2] alla ni som passerar här längs vägen? Se, och tänk efter, om ni någonsin sett en plåga som är lik den som kommit över mig, den som HERREN har låtit drabba mig på sin brinnande vredes dag.13Han har sänt en eld från höjden, skickat ner den ända in i mitt innersta. Han har brett ut ett nät för mina fötter, vänt sig bort från mig och lämnat mig övergiven, sjuk och svag dagen lång.14Till ett ok har mina synder vävts samman, hans hand knöt ihop dem och lade dem över min nacke. Han har tagit all min kraft ifrån mig och överlämnat mig åt dem som jag inte kan stå emot.15Herren har förkastat alla kämpar som förr fanns hos mig. Han har kallat samman en armé mot mig för att krossa mina unga män. Som i en vinpress har Herren trampat jungfrun, dottern Juda.16Därför gråter jag, tårarna strömmar från mina ögon. Långt borta från mig är den som kunde trösta och ge mig ny livslust. Mina barn är utblottade, för min fiende har tagit över.”17Sion sträcker ut sina händer, men ingen tröstar henne. HERREN har uppbådat alla Jakobs grannfolk som hans fiender. Jerusalem har blivit som något orent bland dem.18”HERREN är rättfärdig, för jag var upprorisk mot hans bud. Lyssna nu, alla folk, och se min plåga! Mina unga kvinnor och män har förts bort i fångenskap.19Jag kallade på mina älskare, men de svek mig. Mina präster och äldste gick under i staden medan de letade efter något att äta för att hålla sig vid liv.20HERRE, se, jag är i nöd! Mitt inre är i uppror, mitt hjärta vänder sig inom mig, så upprorisk som jag varit. Ute har svärdet gjort mig barnlös, och inomhus finns bara död.21Man hör hur jag suckar, men ingen finns som tröstar mig. Alla mina fiender har hört om min olycka och gläds över att du har gjort så här. Den dag som du förkunnat har du låtit komma, men för dem ska det gå som för mig.22Låt all deras ondska komma inför dig, och gör med dem så som du har gjort med mig för alla mina synders skull. Mina suckar är många och mitt hjärta är tungt.”
Klagelieder 1
Nya Levande Bibeln
Jeremia sörjer över Jerusalem
1Jerusalems gator, som en gång myllrade av folk, ligger nu tysta och öde. Staden ligger ensam och sörjer, som en änka nedbruten av sorg. Hon som en gång var nationernas drottning har nu blivit en slavinna.2Hon gråter natten igenom. Tårarna rinner utför hennes kinder. Bland alla hennes vänner finns det ingen som vill hjälpa henne. Hennes närmaste har blivit bittra fiender till henne.3Juda har förts bort i landsflykt och slaveri efter en lång tid av problem och hårt arbete. Nu bor hon bland andra folk, och det finns ingen ro för henne. Alla hennes förföljare kastar sig nu över henne.4Vägarna till Sion ligger i sorg och är inte längre fyllda av glada människor på väg till högtiderna. Stadsportarna är övergivna. Prästerna suckar, och stadens unga flickor är olyckliga. Hela staden gråter.5Hennes fiender har framgång, för Herren har straffat Jerusalem för alla hennes många synder. Hennes invånare har tagits till fånga och förts bort som slavar.6All skönhet och makt har lämnat Sions dotter. Hennes furstar är som svältande hjortar utan bete, hjälplösa villebråd, alltför svaga att orka springa undan sina förföljare!7Mitt i sin svåra sorg kommer nu Jerusalem ihåg svunna, lyckliga dagar. Hon tänker på den underbara glädjen innan hennes hånfulla fiende slog henne till marken, innan hon förstod att ingen skulle komma till hennes hjälp.8Jerusalem har begått så fruktansvärda synder, att hon nu måste kasseras och slängas bort. Alla de som tidigare ärat henne föraktar henne nu. De har sett henne naken och förödmjukad. Därför suckar hon och gömmer sitt ansikte.9Hon levde omoraliskt och vägrade inse att straffet måste komma. Nu ligger hon där utan att någon vill lyfta upp henne och ropar: "Herre, se mitt elände! Fienden har segrat."10Hennes fiender har plundrat henne fullständigt och tagit allt dyrbart hon ägde. Hon har sett hur främmande nationer vanhelgat hennes heliga tempel genom att gå in där, något som Herren uttryckligen har förbjudit.11Hennes invånare klagar och ropar efter bröd. De har sålt sina ägodelar för lite mat och ber: "Se, Herre, hur föraktad jag är!"12Betyder detta ingenting för er, ni alla som ser på? Kan ni tänka er en sorg större än den jag bär på, när Herren har behandlat mig så här på sin vredes dag?13Han har sänt en eld från himlen som brinner i mina ben. Han har gillrat en fälla för mig och lämnat mig kvar svag och övergiven.14Han har vävt samman mina synder till ett rep runt min hals. Han har berövat mig all min kraft och överlämnat mig åt mina fiender. Jag är helt hjälplös i deras händer.15Herren har trampat ner alla mina mäktiga män. En väldig armé har på hans befallning kommit för att krossa mina unga soldater. Herren har trampat sin älskade stad som druvor i en vinpress.16Jag gråter över allt detta. Tårarna strömmar nerför mina kinder. Min hjälpare är långt borta från mig - han som är den ende som skulle kunna hjälpa mig. Mina barn har ingen framtid. Vi är ett besegrat land.17Jerusalem vädjar om hjälp, men ingen tröstar henne, för Herren har sagt: "Låt hennes grannar bli hennes fiender! Vänd henne ryggen!"18Herren har rätt, för vi har gjort uppror. Men trots detta bör ni folk runt omkring se min ångest och förtvivlan. Mina söner och döttrar har blivit gripna och bortförda som slavar till avlägsna länder.19Jag bad mina bundsförvanter om hjälp, men de har förrått mig. Mina präster och äldste gick under medan de sökte bland soporna efter något att äta.20"Herre, se min ångest! Mitt hjärta är krossat och min själ förtvivlad över min upproriskhet. Nu mördar man mitt folk på gatorna, och i husen väntar svält och död.21Man hör min klagan, men ingen hjälper mig! Fienden har sett mina svårigheter, och de gläds över vad du har gjort mot mig! Men ändå, Herre, kommer säkert den dag när du ska behandla dem som du behandlat mig, för det har du lovat!22Se också på deras synd, Herre, och straffa dem som du har straffat mig. Mina suckar är många och mitt hjärta lider!"