från Biblica1Job förbannar att han blivit född Till sist öppnade Job munnen och förbannade den dag då han föddes.2Han sa:3Må den dag då jag föddes bli utplånad, och den natt då det sades: ”Ett gossebarn är fött!”4Må den dagen vändas i mörker! Må Gud i höjden inte bry sig om den, och låt inget ljus lysa över den.5Låt mörkret och den djupa skuggan göra anspråk på den och svarta moln skugga den!6Må den natten fångas av dunklet, strykas bland årets dagar och aldrig mer träda in i någon månad.7Må den natten vara ofruktsam, och låt inget glädjerop höras i den.8Må den dagen förbannas av dagens besvärjare, av dem som kan mana fram Leviatan.9Må dess morgonstjärnor förmörkas, låt den vänta på ljuset och aldrig få se gryningens första strålar,10för att den inte tillslöt dörrarna till min mors livmoder, för att den inte lät ofärd[1] döljas för min syn.11Varför fick jag inte dö när jag föddes, förgås när jag kom ut ur min mors liv?12Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig och bröst för att amma mig?13Då skulle jag ha legat tyst nu, sovit och varit stilla,14tillsammans med kungar och världens rådsherrar, som byggde åt sig hus som nu ligger i ruiner,15med furstar som ägde guld, och fyllde sina hus med silver.16Varför grävdes jag inte ner som ett dödfött foster, som barn som aldrig såg ljuset?17Där rasar de onda inte mer, och där får de uttröttade vila.18Där har fångarna funnit ro, de hör inte längre slavdrivarens rop.19Små och stora är lika där, och slaven blir fri från sin herre.20Varför ska ljus ges åt dem som är olyckliga och liv åt dem som är bittra i sitt innersta,21åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer, eller åt dem som söker efter den som efter en gömd skatt,22som gläds och jublar och fröjdar sig när de når graven?23Varför ges liv åt någon, vars väg är dold, instängd av Gud?24Jag kan inte äta för allt mitt suckande, min klagan strömmar fram som vatten.25Det som jag varit rädd för, har hänt mig.26Jag har ingen frid, ingen stillhet och ingen vila, bara bekymmer.
1Till sist öppnade Job munnen och förbannade den dag då han föddes:2-3"Måtte den dag då jag föddes och den natt när jag blev till vara förbannad", sa han.4"Måtte den dagen för alltid vara glömd. Låt den vara glömd till och med av Gud och höljd i evigt mörker!5Ja, låt mörkret göra anspråk på den, och låt ett svart moln skugga den!6Måtte den strykas bland årets dagar och aldrig mer räknas.7Måtte den natten vara blek och glädjelös.8Låt besvärjare förbanna den!9Låt den nattens stjärnor försvinna! Låt den vänta på ljuset men aldrig få se gryningen.10Förbanna den, för att den inte tillslöt min mors livmoder, för att den lät mig bli född och drabbas av allt detta elände!11Varför fick jag inte dö i samma ögonblick som jag föddes?12Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig och bröst villiga att amma mig?13Om jag bara hade fått dö då, skulle jag ha hållit mig tyst nu, sovit och varit stilla,14-15tillsammans med statsmän och kungar i all deras glans. Jag skulle få vila med rika furstar, vars slott är fulla av de dyrbaraste skatter.16Tänk om jag hade varit dödfödd! Tänk om jag aldrig hade andats eller hunnit se ljuset!17I döden upphör de onda med sin ondska, och där får de uttröttade vila.18Där har till och med fångarna det drägligt, utan fångvaktare som svär över dem.19Rika och fattiga är lika värda där, och slaven blir äntligen fri från sin herre.20-21Varför ska ljus och liv ges åt dem som är olyckliga och bittra, åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer, eller åt dem som längtar efter den som efter en gömd skatt?22Vilken underbar befrielse och vilket jubel det blir, när de slutligen når fram!23Varför tillåts en människa att födas, om Gud bara ger henne ett liv i hopplöshet och förtvivlan?24Jag kan inte äta för allt mitt suckande, min klagan strömmar fram som vatten.25Det som jag alltid varit rädd för har hänt mig.26Jag har ingen frid och ingen vila, men gott om bekymmer."