från Biblica1Job beklagar att han blivit född Jag är trött på livet. Jag vill klaga öppet! Jag ska tala ut om min innerliga bitterhet.2Jag ska säga till Gud: Döm mig inte, utan låt mig få veta vad du anklagar mig för!3Gläds du åt att förtrycka, förkasta en som du själv har skapat, samtidigt som du ler åt de ogudaktigas planer?4Har du en människas ögon? Ser du som de dödliga ser?5Är dina dagar som den dödliges, dina år som en människas?6Du söker ju fel hos mig, letar efter mina synder,7fastän du vet att jag inte är skyldig. Det finns ingen räddning ur din hand.8Du har skapat mig och allt i mig med dina händer, och ändå bryter du ner mig.9Tänk på att du formade mig som lera. Vill du nu låta mig återvända till stoft igen?10Du tömde ut mig som mjölk och lät mig stelna som en ost.11Du klädde mig i hud och kött och band mig samman med ben och senor.12Du gav mig livet och var nådig mot mig, min ande bevarades genom din omsorg.13Men detta hade du i sinnet, jag visste dina tankar:14om jag syndade, skulle du vakta på mig och aldrig befria mig från min skuld.15Ve mig om jag är skyldig! Och om jag är oskyldig kan jag ändå inte lyfta mitt huvud. Jag är full av skam och inser mitt elände.16Om jag försöker resa mig från marken, rusar du på mig snabbt som ett lejon och låter mig känna av din förunderliga makt.17Du skaffar nya vittnen mot mig, öser över mig din ständigt växande vrede och låter nya härar anfalla mig.[1]18Varför lät du mig då komma ut ur moderlivet? Varför fick jag inte dö innan någon såg mig?19Då hade jag varit som om jag aldrig hade funnits, jag skulle ha burits direkt från moderlivet till graven.20Mina dagar är ju korta. Låt mig få vara i fred, så att jag kan få ett kort ögonblick av glädje,21innan jag går till landet utan återvändo, till det djupaste mörkrets land,22till ett land av mörkaste natt, djupaste skugga och förvirring, där ljuset är likt mörker.
1Jag är trött på livet. Låt mig få klaga öppet! Jag ska tala ut om min sorg och bitterhet.2Jag ska säga till Gud: 'Fördöm mig inte utan skäl, låt mig få veta varför!3Tycker du om att förtrycka och förakta mig, en människa som du själv har skapat, samtidigt som du ler åt de ogudaktiga?4-7Är du lika orättvis som människor? Är ditt liv så kort att du måste jaga mig för synder som du mycket väl vet att jag inte har begått? Gör du det för att du vet att ingen annan kan rädda mig ur din hand?8Du har skapat just mig, och ändå bryter du ner mig.9Tänk på att jag är gjord av lera. Vill du nu krossa mig till lera igen?10Du som tömde ut mig som mjölk, att formas som när man ystar en ost.11Du har gett mig hud och kött och bundit mig samman med ben och senor.12Du gav mig livet och var så god och kärleksfull mot mig, och jag bevarades genom din omsorg.13-14Ändå var det hela tiden din avsikt att förgöra mig om jag syndade och att vägra mig förlåtelse för mina onda gärningar.15Den minsta överträdelse, och det är ute med mig! Och om jag är oskyldig räknas det inte. Jag är djupt besviken och förnedrad.16Om jag försöker resa mig från marken, rusar du på mig snabbt som ett lejon och gör slut på mig.17Gång på gång anklagar du mig och öser över mig din ständigt växande vrede och låter nya fiender anfalla mig.18Varför lät du mig då födas? Varför fick jag inte dö i stället?19Då hade jag skonats från denna fruktansvärda tillvaro. Jag skulle ha gått direkt från moderlivet till graven.20-21Kan du inte se hur lite tid jag har kvar? Låt mig få vara i fred, så att jag kan få ett kort ögonblick av tröst, innan jag går till mörker och dödsskugga, till landet utan återvändo,22till ett land så mörkt som vore det mitt i natten, ett dödsskuggans land, där förvirring råder och där det starkaste ljus är som den mörkaste natt.' "