1När Israel var ung älskade jag honom, och ut ur Egypten kallade jag min son.2Men ju mer jag har kallat på dem,[1] desto längre bort har de gått från mig. De offrar till baalsgudar och tänder rökelse till avgudar.3Ändå är det jag som lärde Efraim gå och bar dem i mina armar. Men de insåg inte att jag helade dem.4Jag ledde dem med mänskliga band, med kärlekens band. Jag var för dem som en som lyfter av oket över deras nackar, och jag böjde mig ner för att ge dem mat.[2]5Ska de inte vända tillbaka till Egypten? Ska inte Assyrien härska över dem, eftersom de vägrar att vända tillbaka till mig?6Svärdet ska svingas över deras städer, förgöra deras bommar[3] och göra slut på deras onda planer.7Mitt folk har bestämt sig för att vända sig bort från mig, och även om de ropar till den Högste, är det ingen som upphöjer honom.[4]8Men hur skulle jag kunna lämna dig, Efraim, överge dig, Israel, göra med dig som med Adma, låta det gå med dig som med Sevojim? Mitt hjärta vänder sig inom mig, all min medkänsla väcks upp.9Jag vill inte ge utlopp för min brinnande vrede. Jag vill inte vända mig för att förgöra Efraim. För jag är Gud och inte en människa, den Helige ibland er, och jag kommer inte med vrede[5].10De ska följa HERREN, och han ska ryta som ett lejon. När han ryter, kommer hans barn bävande västerifrån.11Likt fåglar kommer de bävande från Egypten, ja, som duvor från Assyrien. Jag ska låta dem återvända hem igen, säger HERREN.”
Efraims synd
12Efraim har omgett mig med lögn, israeliterna med svek, och Juda vacklar mot Gud, mot den trofaste, den Helige.[6]
1När Israel var ett barn älskade jag honom som en son och förde honom ut ur Egypten.2Men ju mer jag kallade på honom, desto mer gjorde han uppror mot mig, offrade till Baal och frambar rökelse till avgudar.3Jag undervisade honom i hans barndom, jag lärde honom att gå och jag bar honom i mina armar. Men han förstår inte att det var jag som räddade honom till livet.4Som en man leder sin bästa oxe ledde jag Israel framåt med kärlek och omtanke. Jag lyfte av honom oket och såg själv till att han fick mat att äta.5Men mitt folk ska vända tillbaka till fångenskap. Assyrien ska härska över dem därför att de inte vill vända tillbaka till mig.6Krig ska svepa fram över deras städer. Deras fiender ska storma in genom portarna och ta dem till fånga i deras fästningar.7Mitt folk har beslutat att överge mig, och därför har jag dömt dem till slaveri. De ska inte komma undan även om de ropar till mig!8Men hur ska jag kunna överge dig, Israel? Hur kan jag låta dig gå? Hur ska jag kunna behandla dig som jag behandlade Adma och Seboim? Mitt hjärta ropar högt av smärta. Jag längtar så efter att få hjälpa dig!9Nej, jag ska inte straffa dig så mycket som min vrede kräver. Jag kan inte låta dig gå under, för jag är Gud och inte en människa. Jag är den Helige, som bor ibland er, och har inte kommit för att förgöra er.10Ni ska till slut följa mig. När jag ryter som ett lejon ska mitt folk med fruktan återvända från sin fångenskap.11Som flyttfåglar ska de komma från Egypten, som duvor ska de komma flygande från Assyrien, och jag ska föra dem hem igen. Detta är ett löfte från Herren.12Israel överöser mig med lögner och svek, och Juda vacklar trots att jag är trofast.