1I byen Ikonium skjedde det samme. Paulus og Barnabas gikk til synagogen[1] og talte til folket med slik kraft at mange, både jøder og de som ikke var jøder, kom til tro.2Men de jødene som ikke ville tro, hisset opp innbyggerne i byen som ikke var jøder ved å snakke dårlig om Paulus og Barnabas.3Til tross for det stanset de en lenger tid og talte åpent og uten frykt om Herren Jesus, etter som de stolte på at han ville beskytte dem. Herren Jesus ga dem kraft til å gjøre mirakler og tegn som et bevis på at budskapet hans om kjærlighet og tilgivelse var sant.4Folket i byen delte seg i to grupper: Noen holdt med de religiøse lederne, andre holdt med utsendingene.5-6Etter en tid fikk Paulus og Barnabas greie på at jødene sammen med sine ledere, også de som ikke var jøder, hadde blitt enige om å mishandle og steine Paulus og Barnabas. De flyktet derfor til byene Lystra og Derbe i provinsen Lykaonia. Der dro de omkring i hele området7og fortalte de glade nyhetene om Jesus.
Paulus og Barnabas i Lystra og Derbe
8Mens Paulus og Barnabas var i Lystra, møtte de en mann som hadde vært handikappet fra fødselen av, og som aldri hadde kunne gå.9Mannen satt og lyttet da Paulus talte, og da Paulus så på ha, forsto han at mannen hadde begynt å tro, og at han kunne bli helbredet.10Derfor ropte Paulus til ham: ”Reis deg opp og stå på beina dine!” Straks hoppet mannen opp og begynte å gå.11Da folket så det Paulus hadde gjort, ropte de høyt på sitt eget språk: ”Gudene har blitt mennesker og kommet ned til oss!”12De trodde at Barnabas var den greske guden Zevs, og at Paulus var Hermes, etter som det var han som førte ordet.13Presten i zevstemplet, som lå i utkanten av byen, kom med okser og blomsterkranser, som han og folket ville ofre til utsendingene foran byens port.14Men da det gikk opp for Barnabas og Paulus hva som var i ferd med å skje, rev de i stykker kappene sine og rutsjet rett inn i folkemassen og ropte:15”Kjære venner, hva er det dere finner på? Vi er vanlige mennesker akkurat som dere! Vi har kommet til dere for å fortelle de glade nyhetene at dere ikke lenger trenger å vende dere til disse hjelpeløse gudene. I stedet kan dere nå tilbe den Gud som lever, han som har skapt himmelen og jorden og havet og alt som finnes i tilværelsen.[2]16Fram til nå har Gud latt folkene fortsette å be til forskjellige guder.17Likevel har Gud gjennom alt det gode han gjør, jevnt og trutt gitt sine bevis på at han er til. Det er han som har gitt dere regn og gode avlinger, slik at dere har fått mat og kunne glede dere.”18Ved å markere dette klarte Paulus og Barnabas i siste sekund å hindre folket fra å ofre til dem.19Litt seinere kom noen jøder fra Antiokia og Ikonium og klarte å vende folket mot Paulus og Barnabas. Folket steinet Paulus, slik at de trodde han var død. De slepte ham ut av byen.20Men da disiplene samlet seg rundt ham, reiste han seg opp og gikk på nytt inn i byen. Neste dag gikk han videre til byen Derbe sammen med Barnabas.
Paulus og Barnabas vender tilbake til Antiokia i Syria
21Også i Derbe fortalte Paulus og Barnabas de glade nyhetene om Jesus, og mange mennesker begynte å tro. Senere vendte de tilbake til byene Lystra, Ikonium og Antiokia.22Der styrket de disiplene. De oppmuntret dem til å holde fast ved troen til tross for alle forfølgelsene, og sa: ”Vi som er Guds folk, får oppleve mange vanskeligheter, men en dag skal vi være med ham i hans nye verden.”23Paulus og Barnabas så seg ut ledere for menigheten på hvert sted. De fastet og ba til Herren Jesus at han skulle beskytte dem som nylig hadde begynt å tro på ham.24Så reiste Paulus og Barnabas tilbake gjennom provinsene Pisidia og Pamfylia.25De kom til byen Perge på reisen. Der talte de til folket om Jesus. Etter det fortsatte de til havnebyen Attalia.26De tok en båt over til Antiokia i Syria. Det var i denne byen menigheten hadde overlatt Paulus og Barnabas til Gud og hans beskyttelse. Senere hadde de sendt de to av sted på det oppdraget som nå var avsluttet.27Da de hadde kommet, kalte de sammen hele menigheten og fortalte alt Gud hadde satt dem i stand til å utrette, og hvordan han også hadde gitt andre enn jødene sjansen til å tro.28De stanset en ganske lang tid hos de troende i Antiokia.
1I staden Ikonion hände samma sak. Paulus och Barnabas gick till synagogan[1] och talade till människorna med sådan kraft att många, både judar och icke-judar, kom till tro.2Men de judar som inte ville tro, hetsade upp de andra icke-judiska invånarna i staden genom att tala illa om Paulus och Barnabas.3Trots det stannade de där en längre tid och talade öppet och utan rädsla om Herren Jesus, eftersom de litade på att han skulle skydda dem. Och Herren Jesus gav dem kraft att göra under och tecken som ett bevis på att budskapet om hans kärlek och förlåtelse var sant.4Men folket i staden delade sig i två grupper: några höll med de judiska ledarna, och andra höll med Jesus sändebud.5-6Efter ett tag fick Paulus och Barnabas reda på att judarna tillsammans med sina ledare, och även icke-judar, hade kommit överens om att misshandla och stena dem. De flydde därför till städerna Lystra och Derbe i provinsen Lykaonien. Där vandrade de sedan omkring i hela området7och berättade de glada nyheterna om Jesus.
Paulus och Barnabas i Lystra och Derbe
8Medan Paulus och Barnabas var i Lystra, träffade de på en man som hade varit handikappad sedan födseln och aldrig kunnat gå.9Mannen satt och lyssnade när Paulus talade, och då Paulus tittade på honom såg han att mannen hade börjat tro, så att han kunde bli botad.10Därför ropade Paulus till honom: ”Res dig upp och stå på benen!” Och genast hoppade mannen upp och började gå.11Men när folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de högt på sitt eget språk: ”Gudarna har blivit människor och kommit ner till oss!”12De trodde att Barnabas var den grekiska guden Zeus, och att Paulus var Hermes, eftersom det var han som var den främste talaren.13Prästen i zeustemplet, som låg i utkanten av staden, kom sedan med tjurar och blomsterkransar, som han och folket skulle offra till Jesus sändebud framför stadsporten.14Men när det gick upp för Barnabas och Paulus vad som höll på att hända, rev de sönder sina mantlar och rusade rakt in i folkhopen och ropade:15”Kära vänner, vad tar ni er till? Vi är vanliga människor precis som ni! Vi har kommit till er för att berätta de glada nyheterna om att ni inte längre behöver vända er till dessa hjälplösa gudar, utan istället kan tillbe den Gud som lever, han som har skapat himlen och jorden och haven och allt som finns i dem.[2]16Fram till nu har Gud låtit folken fortsätta att be till olika gudar,17men han har ständigt gett dem bevis på att han finns genom allt det goda han gör. Det är han som har gett er regn och goda skördar, så att ni har fått mat och kunnat glädja er.”18Och genom att säga detta lyckades Paulus och Barnabas i sista stund hindra folket från att offra åt dem.19Men lite senare kom några judar från Antiochia och Ikonion och lyckades vända folket mot Paulus och Barnabas. Folket stenade Paulus, och när de trodde att han var död släpade de ut honom ur staden.20Men när Jesus efterföljare samlades runt honom, reste han sig upp och gick tillbaka in i staden. Nästa dag gick han sedan vidare till staden Derbe tillsammans med Barnabas.
Paulus och Barnabas återvänder till Antiochia i Syrien
21Även i Derbe berättade Paulus och Barnabas de glada nyheterna om Jesus, och många människor började tro. Sedan återvände de till städerna Lystra, Ikonion och Antiochia22och stöttade Jesus efterföljare. De uppmuntrade dem att hålla fast vid sin tro trots alla förföljelser, och sa: ”Vi som är Guds folk får uppleva många svårigheter, men en dag ska vi vara med honom i hans nya värld.”23Paulus och Barnabas utsåg också ledare för församlingen på varje plats, och de fastade och bad till Herren Jesus att han skulle skydda dessa som så nyss börjat tro på honom.24Sedan reste Paulus och Barnabas tillbaka genom provinserna Pisidien och Pamfylien25och kom till staden Perge igen. Där talade de till folket om Jesus. Efter det fortsatte de till hamnstaden Attaleia,26där tog de en båt över till Antiochia i Syrien. Det var i den staden församlingen hade överlämnat Paulus och Barnabas åt Gud och hans beskydd och sedan skickat iväg dem på det uppdrag som de nu hade avslutat.27Och när de hade anlänt, kallade de ihop hela församlingen och berättade allt som Gud hade hjälpt dem att göra och hur han hade gett även andra än judar chansen att börja tro.28De stannade sedan en ganska lång tid hos de troende i Antiochia.