For the director of music. A maskil of the Sons of Korah.
1As the deer pants for streams of water, so my soul pants for you, my God.[1]2My soul thirsts for God, for the living God. When can I go and meet with God?3My tears have been my food day and night, while people say to me all day long, ‘Where is your God?’4These things I remember as I pour out my soul: how I used to go to the house of God under the protection of the Mighty One[2] with shouts of joy and praise among the festive throng.5Why, my soul, are you downcast? Why so disturbed within me? Put your hope in God, for I will yet praise him, my Saviour and my God.6My soul is downcast within me; therefore I will remember you from the land of the Jordan, the heights of Hermon – from Mount Mizar.7Deep calls to deep in the roar of your waterfalls; all your waves and breakers have swept over me.8By day the Lord directs his love, at night his song is with me – a prayer to the God of my life.9I say to God my Rock, ‘Why have you forgotten me? Why must I go about mourning, oppressed by the enemy?’10My bones suffer mortal agony as my foes taunt me, saying to me all day long, ‘Where is your God?’11Why, my soul, are you downcast? Why so disturbed within me? Put your hope in God, for I will yet praise him, my Saviour and my God.
1-2Som hjorten längtar efter friskt vatten, så längtar jag efter dig, min Gud.3Jag törstar efter dig, du den levande Guden. Var kan jag finna dig, vart ska jag gå för att tillbe dig?4Jag gråter dag och natt och ropar till dig om hjälp, och hela tiden frågar mina fiender hånfullt: "Var är din Gud?"5-6Fatta mod, min själ! Kom ihåg alla de gånger (hur skulle jag förresten kunna glömma dem!), när vi gick i procession till templet, och vi sjöng med glädje och prisade Herren. Varför är jag så deprimerad? Varför är jag så orolig och ledsen? Jag sätter mitt hopp till Gud! Jag ska åter tacka honom. Ja, än en gång ska jag få prisa honom för hans hjälp.7Ändå står jag här dyster och nere, men jag ska tänka på din godhet mot detta underbara land, där Jordan flyter fram och där bergen Hermon och Misar reser sig.8Hans svallande vågor slår över mig, och sorgefloderna sköljer över mig som dånande vattenfall.9Och ändå slösar Herren dag efter dag sin trofasta kärlek på mig. Under natten sjunger jag sånger och ber till honom, den Gud som ger mig liv.10"Gud, min klippa!" Jag ropar till dig: "Varför har du övergett mig? Varför måste jag utstå dessa anfall från mina fiender?"11Deras förolämpningar har brutit ner mig, när de gång efter gång hånat mig och frågat: "Var är din Gud?"12Men, min själ, tappa inte modet! Bli inte upprörd! Hoppas bara på Gud. Jag vet att jag på nytt ska få orsak att prisa honom för allt han gör. Han är min hjälp! Han är min Gud!(Fortsättning av föregående psalm)