Luke 9

New International Version

from Biblica
1 When Jesus had called the Twelve together, he gave them power and authority to drive out all demons and to cure diseases,2 and he sent them out to proclaim the kingdom of God and to heal those who were ill.3 He told them: ‘Take nothing for the journey – no staff, no bag, no bread, no money, no extra shirt.4 Whatever house you enter, stay there until you leave that town.5 If people do not welcome you, leave their town and shake the dust off your feet as a testimony against them.’6 So they set out and went from village to village, proclaiming the good news and healing people everywhere.7 Now Herod the tetrarch heard about all that was going on. And he was perplexed because some were saying that John had been raised from the dead,8 others that Elijah had appeared, and still others that one of the prophets of long ago had come back to life.9 But Herod said, ‘I beheaded John. Who, then, is this I hear such things about?’ And he tried to see him.10 When the apostles returned, they reported to Jesus what they had done. Then he took them with him and they withdrew by themselves to a town called Bethsaida,11 but the crowds learned about it and followed him. He welcomed them and spoke to them about the kingdom of God, and healed those who needed healing.12 Late in the afternoon the Twelve came to him and said, ‘Send the crowd away so they can go to the surrounding villages and countryside and find food and lodging, because we are in a remote place here.’13 He replied, ‘You give them something to eat.’ They answered, ‘We have only five loaves of bread and two fish – unless we go and buy food for all this crowd.’14 (About five thousand men were there.) But he said to his disciples, ‘Make them sit down in groups of about fifty each.’15 The disciples did so, and everyone sat down.16 Taking the five loaves and the two fish and looking up to heaven, he gave thanks and broke them. Then he gave them to the disciples to distribute to the people.17 They all ate and were satisfied, and the disciples picked up twelve basketfuls of broken pieces that were left over.18 Once when Jesus was praying in private and his disciples were with him, he asked them, ‘Who do the crowds say I am?’19 They replied, ‘Some say John the Baptist; others say Elijah; and still others, that one of the prophets of long ago has come back to life.’20 ‘But what about you?’ he asked. ‘Who do you say I am?’ Peter answered, ‘God’s Messiah.’21 Jesus strictly warned them not to tell this to anyone.22 And he said, ‘The Son of Man must suffer many things and be rejected by the elders, the chief priests and the teachers of the law, and he must be killed and on the third day be raised to life.’23 Then he said to them all: ‘Whoever wants to be my disciple must deny themselves and take up their cross daily and follow me.24 For whoever wants to save their life will lose it, but whoever loses their life for me will save it.25 What good is it for someone to gain the whole world, and yet lose or forfeit their very self?26 Whoever is ashamed of me and my words, the Son of Man will be ashamed of them when he comes in his glory and in the glory of the Father and of the holy angels.27 ‘Truly I tell you, some who are standing here will not taste death before they see the kingdom of God.’28 About eight days after Jesus said this, he took Peter, John and James with him and went up onto a mountain to pray.29 As he was praying, the appearance of his face changed, and his clothes became as bright as a flash of lightning.30 Two men, Moses and Elijah, appeared in glorious splendour, talking with Jesus.31 They spoke about his departure,[1] which he was about to bring to fulfilment at Jerusalem.32 Peter and his companions were very sleepy, but when they became fully awake, they saw his glory and the two men standing with him.33 As the men were leaving Jesus, Peter said to him, ‘Master, it is good for us to be here. Let us put up three shelters – one for you, one for Moses and one for Elijah.’ (He did not know what he was saying.)34 While he was speaking, a cloud appeared and covered them, and they were afraid as they entered the cloud.35 A voice came from the cloud, saying, ‘This is my Son, whom I have chosen; listen to him.’36 When the voice had spoken, they found that Jesus was alone. The disciples kept this to themselves and did not tell anyone at that time what they had seen.37 The next day, when they came down from the mountain, a large crowd met him.38 A man in the crowd called out, ‘Teacher, I beg you to look at my son, for he is my only child.39 A spirit seizes him and he suddenly screams; it throws him into convulsions so that he foams at the mouth. It scarcely ever leaves him and is destroying him.40 I begged your disciples to drive it out, but they could not.’41 ‘You unbelieving and perverse generation,’ Jesus replied, ‘how long shall I stay with you and put up with you? Bring your son here.’42 Even while the boy was coming, the demon threw him to the ground in a convulsion. But Jesus rebuked the impure spirit, healed the boy and gave him back to his father.43 And they were all amazed at the greatness of God. While everyone was marvelling at all that Jesus did, he said to his disciples,44 ‘Listen carefully to what I am about to tell you: the Son of Man is going to be delivered into the hands of men.’45 But they did not understand what this meant. It was hidden from them, so that they did not grasp it, and they were afraid to ask him about it.46 An argument started among the disciples as to which of them would be the greatest.47 Jesus, knowing their thoughts, took a little child and made him stand beside him.48 Then he said to them, ‘Whoever welcomes this little child in my name welcomes me; and whoever welcomes me welcomes the one who sent me. For it is the one who is least among you all who is the greatest.’49 ‘Master,’ said John, ‘we saw someone driving out demons in your name and we tried to stop him, because he is not one of us.’50 ‘Do not stop him,’ Jesus said, ‘for whoever is not against you is for you.’51 As the time approached for him to be taken up to heaven, Jesus resolutely set out for Jerusalem.52 And he sent messengers on ahead, who went into a Samaritan village to get things ready for him;53 but the people there did not welcome him, because he was heading for Jerusalem.54 When the disciples James and John saw this, they asked, ‘Lord, do you want us to call fire down from heaven to destroy them[2]?’55 But Jesus turned and rebuked them.56 Then he and his disciples went to another village.57 As they were walking along the road, a man said to him, ‘I will follow you wherever you go.’58 Jesus replied, ‘Foxes have dens and birds have nests, but the Son of Man has nowhere to lay his head.’59 He said to another man, ‘Follow me.’ But he replied, ‘Lord, first let me go and bury my father.’60 Jesus said to him, ‘Let the dead bury their own dead, but you go and proclaim the kingdom of God.’61 Still another said, ‘I will follow you, Lord; but first let me go back and say goodbye to my family.’62 Jesus replied, ‘No-one who puts a hand to the plough and looks back is fit for service in the kingdom of God.’

Luke 9

Nya Levande Bibeln

from Biblica
1 En dag kallade Jesus samman sina tolv närmaste efterföljare och gav dem makt att driva ut alla slags onda andar och kraft att bota sjukdomar.2 Sedan sände han ut dem för att berätta att Gud vill rädda människor och göra dem till sitt eget folk, och för att bota sjuka.3 Han sa till dem: ”Ta inte med er något på vägen, ingen vandringsstav eller väska, inte mat eller pengar, och inga extra kläder.4 När ni har blivit erbjudna att övernatta hos någon, stanna då där tills ni fortsätter till nästa stad.5 Men om människorna i en stad inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå bara därifrån och bekymra er inte mer om dem. Skaka stadens damm av era fötter som ett tecken på att de själva får ta ansvar för vad de gjort.”6 Så började Jesus efterföljare att vandra från plats till plats och spred det glada budskapet och botade sjuka.7 När kung Herodes fick höra talas om alla de under Jesus gjorde, blev han orolig och visste inte vad han skulle tro, för somliga sa att det var Johannes döparen som hade uppstått från de döda.8 Några sa att det var Elia[1] som visade sig, och andra att någon annan av profeterna, som förr i tiden framförde Guds budskap, hade uppstått igen.9 Herodes sa: ”Jag lät halshugga Johannes. Men tänk om den här mannen som jag hör så mycket om ändå är Johannes?” Och han försökte få träffa Jesus.10 De tolv efterföljare som Jesus hade sänt ut kom nu tillbaka från sin vandring, och de rapporterade allt de hade gjort. Jesus drog sig undan med dem till staden Betsaida,11 men folket fick reda på vart han var på väg och följde efter. Och än en gång tog han emot folket och talade till dem om att Gud vill rädda människor och göra dem till sitt eget folk,[2] och han botade alla som behövde hjälp.12 När det började bli kväll kom de tolv efterföljarna och sa: ”Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa mat och ordna någonstans att sova. På den här öde platsen finns det ju ingenting.”13 Men Jesus svarade: ”Ni själva kan ge dem mat!””Hur ska det gå till?” undrade de. ”Allt vi har är fem bröd och två fiskar. Menar du att vi ska gå och köpa mat så att det räcker till alla de här människorna?”14 Det var omkring 5 000 män där, förutom kvinnor och barn. ”Be dem bara att slå sig ner i grupper på 50 personer”, svarade Jesus.15 Och då gjorde hans efterföljare som han sa och lät alla slå sig ner.16 Sedan tog Jesus de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden och fiskarna i bitar och gav åt sina efterföljare för att de skulle ge åt folket.17 Alla åt och blev mätta, och när man samlade ihop det som var över, blev det tolv fulla korgar.18 En gång när Jesus hade dragit sig undan för att be, och hans efterföljare var med honom, frågade han dem: ”Vem säger folket att jag är?”19 ”Somliga säger att du är Johannes döparen”, svarade de, ”och några att du är Elia[3]. Andra säger att någon annan av profeterna, som förr i tiden framförde Guds budskap, har uppstått från de döda.”20 Då frågade han dem: ”Vem tror ni att jag är?”Petrus svarade: ”Du är Messias, den kung som Gud har lovat sända.”21 Jesus gav dem då stränga order att inte tala om detta för någon,22 och förklarade: ”Jag, Människosonen[4], måste lida mycket. Folkets ledare och översteprästerna och laglärarna kommer att ta avstånd från mig och se till att jag dödas, men på den tredje dagen ska jag uppstå från de döda igen.”23 Sedan sa han till allt folket: ”Om någon vill bli min efterföljare, så kan han inte längre tänka på sig själv, utan måste följa mitt exempel och alltid vara beredd att dö.24 Ja, den som klamrar sig fast vid livet kommer till sist att förlora det, men den som förlorar sitt liv för min skull, han ska rädda det.25 Vad vinner en människa om hela världen blir hennes, om hon samtidigt förlorar det eviga livet?26 Den som skäms för mig och för de ord jag talar, honom ska jag, Människosonen[5], skämmas för, när jag återvänder i min och min Fars härlighet tillsammans med hans änglar.27 Men tro mig: några av er som står här just nu kommer inte att dö förrän ni har sett Gud i hans kungliga makt.[6]28 Ungefär en vecka senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick upp på ett berg för att be.29 Och medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev bländande vita.30 Sedan visade sig två män som stod och talade med honom. Det var Mose och Elia,[7]31 och även de strålade av ett himmelskt ljus, och de talade om hur Jesus enligt Guds plan skulle dö i Jerusalem.32 Petrus och de båda andra hade varit så trötta att de somnat medan Jesus bad. Men nu vaknade de alltså och fick se Jesus stå där omstrålad av ljus tillsammans med de två männen.33 När Mose och Elia gjorde sig beredda att lämna Jesus, sa Petrus till Jesus: ”Mästare, det här är ett fantastiskt ställe att vara på! Låt oss bygga tre hyddor, en åt dig och en åt Mose och en åt Elia!” Han var så förvirrad att han inte visste vad han sa.34 Men under tiden han talade blev de insvepta i ett moln som sänkte sig ner över dem, och de blev alldeles förskräckta.35 Sedan hördes en röst från molnet som sa: ”Detta är min Son, min utvalde[8]. Lyssna på honom.”36 Och när rösten hade tystnat stod Jesus ensam kvar. Men hans efterföljare höll tyst om vad de hade sett, och berättade det inte för någon förrän långt senare.37 Nästa dag, när de kom ner från berget, möttes de av en stor mängd människor.38 Och en man i folkhopen ropade till Jesus: ”Mästare, hjälp min son, han är mitt enda barn.39 En ond ande brukar attackera honom, så att han skriker och vrider sig i kramper tills han får fradga runt munnen. När attacken äntligen är över, har anden nästan tagit död på honom.40 Jag bad dina efterföljare att driva ut den onda anden, men de klarade det inte!”41 ”Ni hopplösa människor som inte vill tro!” utbrast Jesus. ”Hur länge måste jag vara hos er och stå ut med er? Ta hit din son.”42 Och medan pojken var på väg mot Jesus, knuffade den onda anden omkull honom och slet och ryckte våldsamt i honom. Men Jesus befallde den onda anden att lämna pojken, och han botade honom och överlämnade honom till hans pappa.43 Alla som var med blev helt förundrade över Guds oerhörda makt och kraft. Medan folket fortfarande stod där helt häpna över allt han gjorde, sa Jesus till sina efterföljare:44 ”Lyssna noga, och kom ihåg vad jag nu säger: Jag, Människosonen[9], ska bli förrådd och överlämnad till människorna.”45 Men hans efterföljare förstod inte vad han talade om. Den verkliga betydelsen av det som Jesus förutsa var gömd för dem, och de vågade inte fråga vad han menade.46 Jesus efterföljare började nu diskutera med varandra om vem av dem som var mest betydelsefull.47 Men Jesus förstod vad som rörde sig i deras tankar. Därför tog han ett barn och ställde det bredvid sig48 och sa till dem: ”Den som tar emot det här barnet därför att det tillhör mig, han tar emot mig! Och den som tar emot mig, han tar emot Gud, eftersom Gud har sänt mig. Den som anser sig själv vara liten och obetydlig, han är mest betydelsefull.”49 Johannes, en av Jesus efterföljare, sa: ”Mästare, vi såg en man som drev ut onda andar i ditt namn, men eftersom han inte var en av oss försökte vi stoppa honom.”50 Då sa Jesus till Johannes: ”Låt honom hålla på, för den som inte är mot er, han är för er.”51 Den tid hade nu kommit då Gud bestämt att Jesus skulle återvända till honom i himlen, och Jesus beslöt därför att börja gå mot Jerusalem.52 En dag skickade han några efterföljare i förväg för att ordna med övernattning i en samarisk[10] by.53 Men eftersom Jesus var på väg mot Jerusalem ville man inte ha med honom att göra.54 När Jesus båda efterföljare Jakob och Johannes fick reda på vad som hade hänt, blev de upprörda och sa: ”Herre, ska vi befalla att eld kommer ner från himlen och bränner upp dem?”[11]55 Men Jesus vände sig om och tillrättavisade dem.[12]56 Sedan gick de vidare till en annan by.57 Medan de vandrade på vägen sa en man till Jesus: ”Jag vill följa dig vart du än går.”58 Jesus svarade: ”Du måste förstå, att rävarna har lyor och fåglarna har bon, men jag, Människosonen[13], har ingen plats där jag kan vila ut.”59 Till en annan sa han: ”Kom och bli min efterföljare!” Men mannen svarade: ”Låt mig först gå hem och begrava min pappa.”[14]60 Då sa Jesus: ”Låt dem som är andligt döda[15] begrava sina döda. Din uppgift är att sprida budskapet om att Gud vill rädda människor och göra dem till sitt eget folk.61 En annan man sa: ”Ja, Herre, jag ska komma, men låt mig först ta farväl av dem därhemma.”62 Då sa Jesus till honom: ”Den som gör sig klar att arbeta, men sedan låter sig lockas av annat, han kan inte tjäna Gud.[16]