from Biblica1Send lambs as tribute to the ruler of the land, from Sela, across the desert, to the mount of Daughter Zion.2Like fluttering birds pushed from the nest, so are the women of Moab at the fords of the Arnon.3‘Make up your mind,’ Moab says. ‘Render a decision. Make your shadow like night – at high noon. Hide the fugitives, do not betray the refugees.4Let the Moabite fugitives stay with you; be their shelter from the destroyer.’ The oppressor will come to an end, and destruction will cease; the aggressor will vanish from the land.5In love a throne will be established; in faithfulness a man will sit on it – one from the house[1] of David – one who in judging seeks justice and speeds the cause of righteousness.6We have heard of Moab’s pride – how great is her arrogance! – of her conceit, her pride and her insolence; but her boasts are empty.7Therefore the Moabites wail, they wail together for Moab. Lament and grieve for the raisin cakes of Kir Hareseth.8The fields of Heshbon wither, the vines of Sibmah also. The rulers of the nations have trampled down the choicest vines, which once reached Jazer and spread towards the desert. Their shoots spread out and went as far as the sea.[2]9So I weep, as Jazer weeps, for the vines of Sibmah. Heshbon and Elealeh, I drench you with tears! The shouts of joy over your ripened fruit and over your harvests have been stilled.10Joy and gladness are taken away from the orchards; no-one sings or shouts in the vineyards; no-one treads out wine at the presses, for I have put an end to the shouting.11My heart laments for Moab like a harp, my inmost being for Kir Hareseth.12When Moab appears at her high place, she only wears herself out; when she goes to her shrine to pray, it is to no avail.13This is the word the Lord has already spoken concerning Moab.14But now the Lord says: ‘Within three years, as a servant bound by contract would count them, Moab’s splendour and all her many people will be despised, and her survivors will be very few and feeble.’
1Moabs flyktingar från Sela på andra sidan öknen sänder lamm som gåva i hopp om fred med kungen i Juda.2Kvinnorna i Moab är som hemlösa fåglar vid floden Arnons vadställen.3Budbärarna som har med sig gåvan till Jerusalem ber om råd och hjälp. "Skydda oss! Överlämna oss inte till våra motståndare!4-5Låt våra utstötta stanna bland er! Göm dem undan våra fiender! Gud kommer att löna er för er vänlighet mot oss. Om ni låter Moabs flyktingar slå sig ner bland er, ska Gud, när förstörelsen är över, upprätta Davids tron för alltid. På den tronen ska han sätta en god och rättvis kung."6Är detta det stolta Moab, som vi hört talas så mycket om? Nu är all dess överlägsenhet borta!7Därför gråter alla i Moab och sörjer över det hemsökta Kir-Hareset,8över Hesbons övergivna fält och Sibmas tomma vingårdar. De fientliga krigsherrarna har trampat ner de plantor som gav utsökta viner, kända ända bort till Jaser i öknen och ner till havet.9Därför gråter jag som Jaser över Sibmas vingårdar. Mina tårar ska flöda för Hesbon och Eleale, där sommarens frukt och gröda har förstörts.10Nu är all glädje och all förväntan inför skördetiden borta. De glada sångerna i vingården hörs inte längre, och trampet i vinpressarna har upphört. Jag har gjort slut på all deras skördeglädje.11Jag gråter och sörjer över Moab, och min förtvivlan över Kir-Heres är djup.12Moabs folk ska i ångest och förtvivlan be till sina avgudar på bergshöjderna, men de kan inte hjälpa dem. De ska bönfalla dem i sina tempel, men de kan inte rädda dem.13Allt detta som rör Moab har sagts förut, men nu säger Herren än en gång, att inom tre år ska Moabs ära och glans vara försvunnen och endast några få ska fortfarande vara vid liv.