from Biblica1[1] Joab was told, ‘The king is weeping and mourning for Absalom.’2And for the whole army the victory that day was turned into mourning, because on that day the troops heard it said, ‘The king is grieving for his son.’3The men stole into the city that day as men steal in who are ashamed when they flee from battle.4The king covered his face and cried aloud, ‘O my son Absalom! O Absalom, my son, my son!’5Then Joab went into the house to the king and said, ‘Today you have humiliated all your men, who have just saved your life and the lives of your sons and daughters and the lives of your wives and concubines.6You love those who hate you and hate those who love you. You have made it clear today that the commanders and their men mean nothing to you. I see that you would be pleased if Absalom were alive today and all of us were dead.7Now go out and encourage your men. I swear by the Lord that if you don’t go out, not a man will be left with you by nightfall. This will be worse for you than all the calamities that have come on you from your youth till now.’8So the king got up and took his seat in the gateway. When the men were told, ‘The king is sitting in the gateway,’ they all came before him. Meanwhile, the Israelites had fled to their homes.
David returns to Jerusalem
9Throughout the tribes of Israel, all the people were arguing among themselves, saying, ‘The king delivered us from the hand of our enemies; he is the one who rescued us from the hand of the Philistines. But now he has fled the country to escape from Absalom;10and Absalom, whom we anointed to rule over us, has died in battle. So why do you say nothing about bringing the king back?’11King David sent this message to Zadok and Abiathar, the priests: ‘Ask the elders of Judah, “Why should you be the last to bring the king back to his palace, since what is being said throughout Israel has reached the king at his quarters?12You are my relatives, my own flesh and blood. So why should you be the last to bring back the king?”13And say to Amasa, “Are you not my own flesh and blood? May God deal with me, be it ever so severely, if you are not the commander of my army for life in place of Joab.” ’14He won over the hearts of the men of Judah so that they were all of one mind. They sent word to the king, ‘Return, you and all your men.’15Then the king returned and went as far as the Jordan. Now the men of Judah had come to Gilgal to go out and meet the king and bring him across the Jordan.16Shimei son of Gera, the Benjaminite from Bahurim, hurried down with the men of Judah to meet King David.17With him were a thousand Benjaminites, along with Ziba, the steward of Saul’s household, and his fifteen sons and twenty servants. They rushed to the Jordan, where the king was.18They crossed at the ford to take the king’s household over and to do whatever he wished. When Shimei son of Gera crossed the Jordan, he fell prostrate before the king19and said to him, ‘May my lord not hold me guilty. Do not remember how your servant did wrong on the day my lord the king left Jerusalem. May the king put it out of his mind.20For I your servant know that I have sinned, but today I have come here as the first from the tribes of Joseph to come down and meet my lord the king.’21Then Abishai son of Zeruiah said, ‘Shouldn’t Shimei be put to death for this? He cursed the Lord’s anointed.’22David replied, ‘What does this have to do with you, you sons of Zeruiah? What right do you have to interfere? Should anyone be put to death in Israel today? Don’t I know that today I am king over Israel?’23So the king said to Shimei, ‘You shall not die.’ And the king promised him on oath.24Mephibosheth, Saul’s grandson, also went down to meet the king. He had not taken care of his feet or trimmed his moustache or washed his clothes from the day the king left until the day he returned safely.25When he came from Jerusalem to meet the king, the king asked him, ‘Why didn’t you go with me, Mephibosheth?’26He said, ‘My lord the king, since I your servant am lame, I said, “I will have my donkey saddled and will ride on it, so that I can go with the king.” But Ziba my servant betrayed me.27And he has slandered your servant to my lord the king. My lord the king is like an angel of God; so do whatever you wish.28All my grandfather’s descendants deserved nothing but death from my lord the king, but you gave your servant a place among those who eat at your table. So what right do I have to make any more appeals to the king?’29The king said to him, ‘Why say more? I order you and Ziba to divide the land.’30Mephibosheth said to the king, ‘Let him take everything, now that my lord the king has returned home safely.’31Barzillai the Gileadite also came down from Rogelim to cross the Jordan with the king and to send him on his way from there.32Now Barzillai was very old, eighty years of age. He had provided for the king during his stay in Mahanaim, for he was a very wealthy man.33The king said to Barzillai, ‘Cross over with me and stay with me in Jerusalem, and I will provide for you.’34But Barzillai answered the king, ‘How many more years shall I live, that I should go up to Jerusalem with the king?35I am now eighty years old. Can I tell the difference between what is enjoyable and what is not? Can your servant taste what he eats and drinks? Can I still hear the voices of male and female singers? Why should your servant be an added burden to my lord the king?36Your servant will cross over the Jordan with the king for a short distance, but why should the king reward me in this way?37Let your servant return, that I may die in my own town near the tomb of my father and mother. But here is your servant Kimham. Let him cross over with my lord the king. Do for him whatever you wish.’38The king said, ‘Kimham shall cross over with me, and I will do for him whatever you wish. And anything you desire from me I will do for you.’39So all the people crossed the Jordan, and then the king crossed over. The king kissed Barzillai and bade him farewell, and Barzillai returned to his home.40When the king crossed over to Gilgal, Kimham crossed with him. All the troops of Judah and half the troops of Israel had taken the king over.41Soon all the men of Israel were coming to the king and saying to him, ‘Why did our brothers, the men of Judah, steal the king away and bring him and his household across the Jordan, together with all his men?’42All the men of Judah answered the men of Israel, ‘We did this because the king is closely related to us. Why are you angry about it? Have we eaten any of the king’s provisions? Have we taken anything for ourselves?’43Then the men of Israel answered the men of Judah, ‘We have ten shares in the king; so we have a greater claim on David than you have. Why then do you treat us with contempt? Weren’t we the first to speak of bringing back our king?’ But the men of Judah pressed their claims even more forcefully than the men of Israel.
1Snart nådde det fram till Joab att kungen grät och sörjde Absalom.2När folket fick höra om hans förtvivlan slutade de att fira segern, och en djup förstämning utbredde sig.3De som deltagit i striden på den segrande sidan smög tillbaka in i staden, precis som om de hade flytt undan striden.4Kungen satt länge med händerna för ansiktet och jämrade sig i sin sorg: "O min son Absalom, min son!"5Då gick Joab in till kungen och sa till honom: "Vi räddade ditt liv i dag, och livet på dina söner, döttrar, fruar och bihustrur, och ändå handlar du på detta sätt och får oss att skämmas, som om vi hade gjort något galet.6Du tycks älska dem som hatar dig och hata dem som älskar dig. Tydligen betyder vi ingenting för dig. Om Absalom hade levat och vi alla hade dött, så hade du varit glad.7Gå nu ut och gratulera dina män, för jag lovar dig att om du inte gör det, så kommer alla att lämna dig, och inte en enda av dem kommer att stanna kvar här över natten. Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv.8-10Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten, och när nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom. Under tiden pratade man överallt i hela landet om vad som hänt. "Varför ber vi inte kungen komma tillbaka?" sa man. "Han har ju räddat oss från våra fiender filisteerna. Absalom, som vi gjorde till kung i hans ställe, jagade ut honom ur landet, men nu är han ju död. Låt oss be David återvända och bli vår kung igen!"11-12Då sände David prästerna Sadok och Ebjatar till styresmännen i Juda: "Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? Hela Israel är ju inställda på det, och det är bara er man väntar på! Ändå är ni mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod!"13Och han bad dem säga till Amasa: "Du är min släkting, och nu tar jag Gud till vittne på att jag tänker tillsätta dig som befälhavare över min armé, i stället för Joab."14David lyckades på detta sätt ena alla i Juda, och de sände honom detta besked: "Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dem som följt med dig!"15Kungen vände då tillbaka till Jerusalem. Men när han kom fram till Gilgal vid Jordanfloden fanns ledarna i Juda där för att möta honom vid vadstället.16Simei, benjaminiten Geras son från Bahurim, skyndade sig över tillsammans med styresmännen i Juda för att välkomna kung David.17Ett tusen män från Benjamins stam gick med honom tillsammans med Siba, Sauls tjänare, och Sibas femton söner och tjugo tjänare.18De skyndade sig ner till Jordan och hjälpte kungens familj och trupperna att ta sig över. Simei, Geras son, skyndade sig över Jordan. Han föll ner inför kungen19och bad: "Ers Majestät, förlåt mig och glöm det hemska som jag gjorde mot dig när du lämnade Jerusalem,20för jag vet mycket väl att jag syndade. Det är därför jag kom hit i dag för att som förste man i hela Josefs stam hälsa dig."21Abisai frågade då: "Ska inte Simei dö för att han förbannade Herrens utvalde kung?"22"Vad har jag längre gemensamt med dig och din bror Joab? I dag har ni vänt er emot mig!" svarade David Abisai. "I dag ska ingen dödas, i dag ska vi glädjas över att jag än en gång är Israels kung!"23Sedan vände han sig till Simei och lovade: "Du ska inte dödas."24-25Mefiboset, Sauls sonson, hade också kommit från Jerusalem för att möta kungen. Han hade inte tvättat fötterna, klippt skägget eller bytt kläder sedan den dag kungen lämnade Jerusalem."Varför kom du inte med mig, Mefiboset?" frågade kungen honom.26 Mefiboset svarade: "Min herre och kung, min tjänare Siba lurade mig. Jag sa till honom: 'Sadla min åsna så att jag kan följa med kungen', för du vet ju att jag är halt.27Men Siba har förrått mig genom att säga att jag vägrade komma. Men jag vet att du brukar höra Gud tala, så gör vad du finner bäst!28Jag och alla mina släktingar hade ju bara döden att vänta oss av dig, men i stället hedrade du mig genom att jag fick äta vid ditt eget bord, så varför skulle jag klaga?"29David svarade: "Det räcker så! Du och Siba får dela landet lika mellan er."30"Låt honom ta alltsammans", sa Mefiboset. "Jag är nöjd med att du är tillbaka helskinnad!"31-32Barsillai, som hade försett kungen och hans armé med proviant under vistelsen i Mahanaim, kom från Rogelim för att gå med kungen över floden. Han var nu åttio år gammal och en mycket rik man.33"Kom nu med mig och bo i Jerusalem", sa kungen till Barsillai. "Jag kan ta hand om dig där."34"Nej", svarade han. "Jag är alltför gammal för det.35Jag är nu åttio år, och livet är inte spännande längre. Mat och vin smakar mig inte längre, jag börjar höra dåligt och nöjen har jag inte någon glädje av. Jag skulle bara vara till besvär för min herre kungen.36Att bara få gå över floden med dig är allt jag önskar.37Låt mig sedan få återvända hem för att dö i min egen stad, där min far och mor är begravda. Men här är din tjänare Kimham, låt honom gå med dig, och ge honom det du tycker är bäst."38"Bra", svarade kungen. "Kimham ska gå med mig, och jag ska göra allt det för honom, som jag skulle ha gjort för dig."39Allt folket gick då över Jordan tillsammans med kungen. Och efter det att kungen kysst och välsignat Barsillai återvände denne hem,40men kungen gick sedan till Gilgal och Kimham följde honom. Alla soldater i Juda och många från Israel var också där vid vadstället för att hälsa honom välkommen.41Men Israels män klagade hos kungen, eftersom bara männen från Juda hade fått hjälpa honom och hans familj över Jordan.42"Varför klagar ni?" svarade Juda män. "Kungen är av vår egen stam. Det där behöver ni väl inte bli arga för! Vi har inte bett om något för egen del, och han har inte ens behövt dela med sig av sina förråd till oss."43"Men vi är tio stammar i Israel", svarade de andra, "så vi har större rätt till kungen än ni. Varför behandlar ni oss så här? Var det inte vi som först började tala om att hämta honom tillbaka, för att han skulle bli vår kung igen!"Så fortsatte diskussionen fram och tillbaka, och männen från Juda var särskilt hårda i sitt tal.