1In the course of time, the king of the Ammonites died, and his son Hanun succeeded him as king.2David thought, ‘I will show kindness to Hanun son of Nahash, just as his father showed kindness to me.’ So David sent a delegation to express his sympathy to Hanun concerning his father. When David’s men came to the land of the Ammonites,3the Ammonite commanders said to Hanun their lord, ‘Do you think David is honouring your father by sending envoys to you to express sympathy? Hasn’t David sent them to you only to explore the city and spy it out and overthrow it?’4So Hanun seized David’s envoys, shaved off half of each man’s beard, cut off their garments at the buttocks, and sent them away.5When David was told about this, he sent messengers to meet the men, for they were greatly humiliated. The king said, ‘Stay at Jericho till your beards have grown, and then come back.’6When the Ammonites realised that they had become obnoxious to David, they hired twenty thousand Aramean foot soldiers from Beth Rehob and Zobah, as well as the king of Maakah with a thousand men, and also twelve thousand men from Tob.7On hearing this, David sent Joab out with the entire army of fighting men.8The Ammonites came out and drew up in battle formation at the entrance of their city gate, while the Arameans of Zobah and Rehob and the men of Tob and Maakah were by themselves in the open country.9Joab saw that there were battle lines in front of him and behind him; so he selected some of the best troops in Israel and deployed them against the Arameans.10He put the rest of the men under the command of Abishai his brother and deployed them against the Ammonites.11Joab said, ‘If the Arameans are too strong for me, then you are to come to my rescue; but if the Ammonites are too strong for you, then I will come to rescue you.12Be strong, and let us fight bravely for our people and the cities of our God. The Lord will do what is good in his sight.’13Then Joab and the troops with him advanced to fight the Arameans, and they fled before him.14When the Ammonites realised that the Arameans were fleeing, they fled before Abishai and went inside the city. So Joab returned from fighting the Ammonites and came to Jerusalem.15After the Arameans saw that they had been routed by Israel, they regrouped.16Hadadezer had Arameans brought from beyond the River Euphrates; they went to Helam, with Shobak the commander of Hadadezer’s army leading them.17When David was told of this, he gathered all Israel, crossed the Jordan and went to Helam. The Arameans formed their battle lines to meet David and fought against him.18But they fled before Israel, and David killed seven hundred of their charioteers and forty thousand of their foot soldiers.[1] He also struck down Shobak the commander of their army, and he died there. (1Ch 19:18)19When all the kings who were vassals of Hadadezer saw that they had been routed by Israel, they made peace with the Israelites and became subject to them. So the Arameans were afraid to help the Ammonites anymore.
1En tid därefter dog Ammons kung, och hans son Hanun efterträdde honom.2"Jag ska visa vänskap mot honom", sa David. "Det gjorde alltid hans far mot mig." David sände en delegation till Hanun för att visa sympati och hedra hans far.3Men Hanuns officerare sa till sin kung: "Dessa män är inte här för att hedra din far! David har skickat dem för att spionera på staden innan de anfaller den!"4Då rakade Hanun av Davids män hälften av deras skägg, skar av deras kläder vid höfterna och lät dem gå hem halvnakna.5När David fick höra vad som hade hänt, bad han dem stanna i Jeriko tills skägget hade växt ut igen. De kände sig mycket förödmjukade av Hanuns behandling.6När folket i Ammon förstod hur allvarligt de hade förargat kung David, sände de efter förstärkningar och lejde tjugo tusen arameiska män från Rehob och Soba. Kungen i Maaka ställde upp med tusen man och tolv tusen kom från Tob.7-8När David hörde dessa rapporter, gav han order till Joab att anfalla dem med hela sin armé. Ammoniterna ställde upp utanför staden och försvarade den och dess portar själva, medan arameerna från Rehob och Soba och männen från Maaka och Tob grupperade sig i det öppna landskapet.9När Joab insåg att han skulle bli tvungen att slåss på två fronter, valde han ut de bästa soldaterna i armén, tog själv befälet över dem och drog ut mot arameerna.10Resten av armén anföll staden under hans bror Abisais befäl.11"Lyssna nu", sa Joab. "Om jag behöver förstärkning så kommer ni och hjälper mig, och om ammoniterna är för starka så kommer jag och hjälper er.12Nu ska vi kämpa! I dag får vi visa att vi är riktiga män som kan kämpa för Herrens folk och hans städer. Låt Guds vilja få ske!"13När Joab och hans män gick till anfall flydde arameerna hals över huvud,14och när ammoniterna såg det blev de rädda för Abisai och flydde in i sin stad. Joab kunde återvända till Jerusalem med armén.15-16Arameerna insåg nu att de inte hade någon möjlighet att besegra Israel och grupperade därför om sig. Hadadeser sände ytterligare trupper från andra sidan floden Eufrat som förstärkning. De kom till Helam under befäl av Sobak, som var överbefälhavare över alla Hadadesers trupper.17När David hörde vad som höll på att hända, tog han personligen befälet över Israels armé och tågade till Helam. Där anföll arameerna,18och de fick fly för israeliterna än en gång och lämnade manskapet på 700 vagnar döda på fälten, tillsammans med 40.000 fotsoldater. General Sobak stupade också.19När Hadadesers allierade såg att de var besegrade kapitulerade de, gav sig åt David och blev hans undersåtar. Från den dagen aktade sig arameerna för att hjälpa ammoniterna.