1After the death of Saul, David returned from striking down the Amalekites and stayed in Ziklag two days.2On the third day a man arrived from Saul’s camp with his clothes torn and dust on his head. When he came to David, he fell to the ground to pay him honour.3‘Where have you come from?’ David asked him. He answered, ‘I have escaped from the Israelite camp.’4‘What happened?’ David asked. ‘Tell me.’ ‘The men fled from the battle,’ he replied. ‘Many of them fell and died. And Saul and his son Jonathan are dead.’5Then David said to the young man who brought him the report, ‘How do you know that Saul and his son Jonathan are dead?’6‘I happened to be on Mount Gilboa,’ the young man said, ‘and there was Saul, leaning on his spear, with the chariots and their drivers in hot pursuit.7When he turned round and saw me, he called out to me, and I said, “What can I do?”8‘He asked me, “Who are you?” ‘ “An Amalekite,” I answered.9‘Then he said to me, “Stand here by me and kill me! I’m in the throes of death, but I’m still alive.”10‘So I stood beside him and killed him, because I knew that after he had fallen he could not survive. And I took the crown that was on his head and the band on his arm and have brought them here to my lord.’11Then David and all the men with him took hold of their clothes and tore them.12They mourned and wept and fasted till evening for Saul and his son Jonathan, and for the army of the Lord and for the nation of Israel, because they had fallen by the sword.13David said to the young man who brought him the report, ‘Where are you from?’ ‘I am the son of a foreigner, an Amalekite,’ he answered.14David asked him, ‘Why weren’t you afraid to lift your hand to destroy the Lord’s anointed?’15Then David called one of his men and said, ‘Go, strike him down!’ So he struck him down, and he died.16For David had said to him, ‘Your blood be on your own head. Your own mouth testified against you when you said, “I killed the Lord’s anointed.” ’
David’s lament for Saul and Jonathan
17David took up this lament concerning Saul and his son Jonathan,18and he ordered that the people of Judah be taught this lament of the bow (it is written in the Book of Jashar):19‘A gazelle[1] lies slain on your heights, Israel. How the mighty have fallen!20‘Tell it not in Gath, proclaim it not in the streets of Ashkelon, lest the daughters of the Philistines be glad, lest the daughters of the uncircumcised rejoice.21‘Mountains of Gilboa, may you have neither dew nor rain, may no showers fall on your terraced fields.[2] For there the shield of the mighty was despised, the shield of Saul – no longer rubbed with oil.22‘From the blood of the slain, from the flesh of the mighty, the bow of Jonathan did not turn back, the sword of Saul did not return unsatisfied.23Saul and Jonathan – in life they were loved and admired, and in death they were not parted. They were swifter than eagles, they were stronger than lions.24‘Daughters of Israel, weep for Saul, who clothed you in scarlet and finery, who adorned your garments with ornaments of gold.25‘How the mighty have fallen in battle! Jonathan lies slain on your heights.26I grieve for you, Jonathan my brother; you were very dear to me. Your love for me was wonderful, more wonderful than that of women.27‘How the mighty have fallen! The weapons of war have perished!’
1-2När Saul hade dött återvände David till Siklag efter segern över amalekiterna. Han stannade där i två dagar. Den tredje dagen kom en man från Sauls läger med kläderna sönderrivna och jord på huvudet som tecken på sorg. Han föll ner inför David i djup vördnad.3"Var kommer du ifrån?" frågade David."Från Israels armé", svarade mannen.4"Vad har hänt?" frågade David. "Berätta!"Mannen svarade: "Hela vår armé flydde. Tusentals män ligger döda och skadade på fälten, och Saul och hans son Jonatan är döda."5"Hur kan du vara så säker på det?"6"Jag råkade vara på berget Gilboa. Där såg jag Saul vila sig mot sitt spjut medan fiendens vagnar närmade sig honom.7När han såg mig, bad han mig komma fram till honom.8'Vem är du?' frågade han mig.'En amalekit', svarade jag.9'Kom och befria mig från mina plågor', tiggde han, 'för jag har inte långt kvar ändå.'10Då dödade jag honom, för jag visste att han inte skulle kunna överleva. Sedan tog jag hans krona och hans armband för att överlämna till dig, herre."11När David och hans män hörde de dåliga nyheterna slet de sönder sina kläder i sorg.12De fastade, grät och sörjde hela dagen över Saul och hans son Jonatan och över Herrens folk och över Israels soldater, som alla hade dött den dagen.13Sedan frågade David den unge mannen som hade kommit med nyheterna: "Var kommer du ifrån?"Han svarade: "Jag är en amalekit, och lever här som en främling."14"Hur vågade du lyfta din hand mot Guds utvalde kung?" frågade David.15Han kallade på en av sina soldater och sa: "Döda honom!" Soldaten gjorde som David befallt och amalekiten föll ner död.16"Du får skylla dig själv", hade David sagt till honom, "för du har ju erkänt att du dödade Guds smorde kung."
Davids sång till Saul och Jonatan
17-18Sedan sjöng David en sorgesång över Saul och Jonatan, och efteråt befallde han att folket i Israel skulle lära sig sången. Den upptecknades i "Den redliges bok".19O Israel, din stolthet och glädje ligger slagen på höjderna. Mäktiga hjältar har fallit.20Låt inte filisteerna veta, avslöja inget i Gat och Askelon, för att inte alla där ska skratta av skadeglädje.21Du Gilboa berg, jag önskar dig varken dagg eller regn, eller skördar på dina sluttningar. Där har den mäktige Saul dött, hans sköld är ej längre smord med olja.22Varken Jonatans båge eller Sauls svärd återvände otillfredsställda från slagfältets blod och kampen med mäktiga fiender.23Saul och Jonatan, så älskade och ärade i livet, tillsammans även i döden.24Israels döttrar, gråt över Saul, som klädde er så vackert i scharlakan och guld.25Mäktiga hjältar har fallit i striden. Jonatan ligger slagen på stridsfältet.26Jag sörjer dig, Jonatan, min bror! Du var mig så kär. Din broderskärlek och vänskap var mer för mig än kvinnors kärlek.27De mäktiga har fallit, och vapnen är krossade.