1There was a certain man from Ramathaim, a Zuphite[1] from the hill country of Ephraim, whose name was Elkanah son of Jeroham, the son of Elihu, the son of Tohu, the son of Zuph, an Ephraimite. (1Ch 6:26; 1Ch 6:33)2He had two wives; one was called Hannah and the other Peninnah. Peninnah had children, but Hannah had none.3Year after year this man went up from his town to worship and sacrifice to the Lord Almighty at Shiloh, where Hophni and Phinehas, the two sons of Eli, were priests of the Lord.4Whenever the day came for Elkanah to sacrifice, he would give portions of the meat to his wife Peninnah and to all her sons and daughters.5But to Hannah he gave a double portion because he loved her, and the Lord had closed her womb.6Because the Lord had closed Hannah’s womb, her rival kept provoking her in order to irritate her.7This went on year after year. Whenever Hannah went up to the house of the Lord, her rival provoked her till she wept and would not eat.8Her husband Elkanah would say to her, ‘Hannah, why are you weeping? Why don’t you eat? Why are you downhearted? Don’t I mean more to you than ten sons?’9Once when they had finished eating and drinking in Shiloh, Hannah stood up. Now Eli the priest was sitting on his chair by the doorpost of the Lord’s house.10In her deep anguish Hannah prayed to the Lord, weeping bitterly.11And she made a vow, saying, ‘Lord Almighty, if you will only look on your servant’s misery and remember me, and not forget your servant but give her a son, then I will give him to the Lord for all the days of his life, and no razor will ever be used on his head.’12As she kept on praying to the Lord, Eli observed her mouth.13Hannah was praying in her heart, and her lips were moving but her voice was not heard. Eli thought she was drunk14and said to her, ‘How long are you going to stay drunk? Put away your wine.’15‘Not so, my lord,’ Hannah replied, ‘I am a woman who is deeply troubled. I have not been drinking wine or beer; I was pouring out my soul to the Lord.16Do not take your servant for a wicked woman; I have been praying here out of my great anguish and grief.’17Eli answered, ‘Go in peace, and may the God of Israel grant you what you have asked of him.’18She said, ‘May your servant find favour in your eyes.’ Then she went her way and ate something, and her face was no longer downcast.19Early the next morning they arose and worshipped before the Lord and then went back to their home at Ramah. Elkanah made love to his wife Hannah, and the Lord remembered her.20So in the course of time Hannah became pregnant and gave birth to a son. She named him Samuel,[2] saying, ‘Because I asked the Lord for him.’
Hannah dedicates Samuel
21When her husband Elkanah went up with all his family to offer the annual sacrifice to the Lord and to fulfil his vow,22Hannah did not go. She said to her husband, ‘After the boy is weaned, I will take him and present him before the Lord, and he will live there always.’[3]23‘Do what seems best to you,’ her husband Elkanah told her. ‘Stay here until you have weaned him; only may the Lord make good his[4] word.’ So the woman stayed at home and nursed her son until she had weaned him.24After he was weaned, she took the boy with her, young as he was, along with a three-year-old bull,[5] an ephah[6] of flour and a skin of wine, and brought him to the house of the Lord at Shiloh.25When the bull had been sacrificed, they brought the boy to Eli,26and she said to him, ‘Pardon me, my lord. As surely as you live, I am the woman who stood here beside you praying to the Lord.27I prayed for this child, and the Lord has granted me what I asked of him.28So now I give him to the Lord. For his whole life he shall be given over to the Lord.’ And he worshipped the Lord there.
1Detta är berättelsen om Elkana, en man i Efraims stam, som bodde i Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd. Hans far hette Jeroham, hans farfar Elihu, hans farfarsfar Tohu, och hans farfars farfar hette Suf.2Han hade två hustrur, Hanna och Peninna. Peninna hade fått barn men inte Hanna.3Varje år reste Elkana till Silo för att tillbe herrarnas Herre och offra till honom. Där var Elis två söner, Hofni och Pinehas, Herrens präster.4Varje gång Elkana offrade brukade han ge Peninna och hennes barn av offerköttet.5Åt Hanna gav han dubbel tilldelning. Han älskade henne mycket, trots att Herren inte gett henne något barn.6Peninna gjorde inte saken bättre genom att reta Hanna för hennes ofruktsamhet.7Varje gång hände samma sak. Peninna hånade och skrattade åt Hanna medan de gick till Silo, och Hanna grät och tappade matlusten.8"Vad är det, Hanna?" brukade Elkana fråga. "Varför äter du inte? Varför oroar du dig så mycket över att du inte kan få några barn? Du har ju mig. Är inte det bättre än tio söner?"9En kväll i Silo, när de hade ätit tillsammans, gick Hanna till Herrens tält, där prästen Eli satt på sin vanliga plats vid sidan av ingången.10Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till Herren.11Och hon gav detta löfte: "Allsmäktige Gud, se till min sorg och svara på min bön och ge mig en son, så ska jag ge honom tillbaka till dig. Han ska tillhöra dig hela livet, och hans hår kommer aldrig att klippas."12-13Eli lade märke till att hennes läppar rörde sig, men eftersom han inte hörde ett enda ljud förstod han inte att hon bad utan trodde att hon hade druckit sig full.14"Måste du komma hit drucken?" frågade han. "Se till att du blir nykter!"15-16"Nej, min herre, jag har inte druckit något", svarade hon. Men jag är ledsen och bekymrad, och därför har jag lagt fram allt som jag burit på inför Herren. Tro inte att jag är en dålig kvinna!"17"Om det är på det sättet", sa Eli, "ska du fatta mod igen! Israels Gud ska svara på din bön, vad den än gäller!"18"Tack, herre!" utbrast hon och gick lycklig och glad sin väg. Hon började att äta igen och såg inte längre så nedslagen ut.19-20Nästa morgon var hela familjen tidigt uppe och gick till tabernaklet för att tillbe Herren än en gång. De återvände sedan hem till Rama. När Elkana låg med Hanna kom Herren ihåg hennes bön, och hon blev med barn och födde en son. Hon kallade honom Samuel, som betyder 'utbedd av Gud', för hon sa: "Jag bad till Herren att jag skulle få honom."
Hanna uppfyller sitt löfte till Gud
21-22Nästa gång det var dags för det årliga offret reste Elkana, Peninna och barnen till tabernaklet utan Hanna, för hon ville vänta. "Låt mig amma barnet en tid, så ska jag sedan ta honom till tabernaklet och lämna honom där", bad hon.23Elkana samtyckte och sa: "Ja, vi gör det som du tycker är bäst, bara Herrens vilja får ske."Därför stannade hon hemma tills hon slutat amma barnet.24Sedan tog hon honom till tabernaklet i Silo, fastän han fortfarande var mycket liten. Hon tog också med sig en tre år gammal tjur som offer, och en säck vete och lite vin.25De slaktade tjuren, och sedan förde de pojken till Eli.26"Min herre, kommer du ihåg mig?" frågade Hanna honom. "Jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren!27Jag bad honom ge mig denne pojke, och Herren har svarat på min bön.28Så länge han lever tillhör han Herren." Hon lämnade Samuel hos Eli och bad och prisade sedan Herren.