1There was a time when Israel didn’t have kings to rule over them. But they had leaders to help them. This is a story about some things that happened during that time. There wasn’t enough food in the land of Judah. So a man went to live for a while in the country of Moab. He was from Bethlehem in Judah. His wife and two sons went with him.2The man’s name was Elimelek. His wife’s name was Naomi. The names of his two sons were Mahlon and Kilion. They were Ephrathites whose home had been in Bethlehem in Judah. They went to Moab and lived there.3Naomi’s husband Elimelek died. So she was left with her two sons.4They married women from Moab. One was named Orpah. The other was named Ruth. Naomi’s family lived in Moab for about ten years.5Then Mahlon and Kilion also died. So Naomi was left without her two sons and her husband.
Naomi and Ruth return to Bethlehem
6While Naomi was in Moab, she heard that the LORD had helped his people. He had begun to provide food for them again. So Naomi and her two daughters-in-law prepared to go from Moab back to her home.7She left the place where she had been living. Her daughters-in-law went with her. They started out on the road that would take them back to the land of Judah.8Naomi said to her two daughters-in-law, ‘Both of you go back. Each of you go to your own mother’s home. You were kind to your husbands, who have died. You have also been kind to me. So may the LORD be just as kind to you.9May the LORD help each of you find rest in the home of another husband.’ Then she kissed them goodbye. They broke down and wept loudly.10They said to her, ‘We’ll go back to your people with you.’11But Naomi said, ‘Go home, my daughters. Why would you want to come with me? Am I going to have any more sons who could become your husbands?12Go home, my daughters. I’m too old to have another husband. Suppose I thought there was still some hope for me. Suppose I married a man tonight. And later I had sons by him.13Would you wait until they grew up? Would you stay single until you could marry them? No, my daughters. My life is more bitter than yours. The LORD’s power has turned against me!’14When they heard that, they broke down and wept again. Then Orpah kissed her mother-in-law goodbye. But Ruth held on to her.15‘Look’, said Naomi. ‘Your sister-in-law is going back to her people and her gods. Go back with her.’16But Ruth replied, ‘Don’t try to make me leave you and go back. Where you go I’ll go. Where you stay I’ll stay. Your people will be my people. Your God will be my God.17Where you die I’ll die. And there my body will be buried. I won’t let even death separate you from me. If I do, may the LORD punish me greatly.’18Naomi realised that Ruth had made up her mind to go with her. So she stopped trying to make her go back.19The two women continued on their way. At last they arrived in Bethlehem. The whole town was stirred up because of them. The women in the town asked, ‘Can this possibly be Naomi?’20‘Don’t call me Naomi,’ she told them. ‘Call me Mara. The Mighty One has made my life very bitter.21I was full when I went away. But the LORD has brought me back empty. So why are you calling me Naomi? The LORD has made me suffer. The Mighty One has brought trouble on me.’22So Naomi returned from Moab. Ruth, her daughter-in-law from Moab, came with her. They arrived in Bethlehem just when people were beginning to harvest the barley.
1-2Vid den tid när domare regerade i Israel, lämnade en man som hette Elimelek och var från Betlehem landet på grund av en svår hungersnöd och bosatte sig i Moabs land. Han tog med sig sin hustru Noomi och deras båda söner Mahelon och Kiljon.3Men Elimelek dog i Moab, och Noomi blev lämnad ensam med sönerna.4-5Dessa gifte sig med moabitiskorna Orpa och Rut. Ungefär tio år senare dog även Mahelon och Kiljon, och Noomi hade nu varken make eller söner.6-7Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att Herren hade välsignat sitt folk och gett dem goda skördar igen.8Under hemresan kom hon på andra tankar och sa till sina båda sonhustrur: "Är det inte bättre att ni vänder tillbaka till era föräldrar och deras hem i stället för att följa med mig? Herren ska belöna er för er godhet mot både mig och era män.9Kanske ska han också välsigna er med nya lyckliga äktenskap."Sedan kysste hon dem, och då började de båda att gråta.10"Nej", snyftade de. "Vi vill följa med dig till ditt folk."11"Det är nog i alla fall bäst för er att återvända till ert eget folk", svarade Noomi. "Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med.12Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om det vore möjligt, och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner,13skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Nej, naturligtvis inte. Om ni visste hur ledsen jag är! Ni ska inte behöva uppoffra er för att Herren har låtit detta drabba mig!"14Och så fortsatte de att gråta, och Orpa kysste sin svärmor till farväl och vände tillbaka till sitt barndomshem, men Rut förklarade bestämt att hon tänkte stanna hos Noomi.
Rut bestämmer sig för att gå med Noomi
15"Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud", sa Noomi till henne. "Du borde göra likadant."16"Tvinga mig inte att lämna dig", svarade Rut, "för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk, och din Gud ska vara min Gud.17Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte Herren straffa mig om jag låter något annat än döden skilja oss åt."18När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken.19De kom alltså till Betlehem tillsammans, och hela staden blev förvånad över att få se dem."Kan det verkligen vara Noomi?" undrade kvinnorna.20"Kalla mig inte Noomi", sa hon till dem. "Kalla mig i stället Mara" (Noomi betyder lycklig och Mara bedrövad), "för den allsmäktige Guden har låtit mig uppleva så mycket sorg.21Jag gick härifrån rik, och Herren har låtit mig komma tillbaka tomhänt. Varför ska ni kalla mig Noomi, när Herren har vänt mig ryggen och sänt mig sådana olyckor?"22Det var just när kornskörden skulle börja, som de kom tillbaka till Betlehem från Moab.