Exodus 32 | New International Reader’s Version

New International Reader’s Version

Israel worships a golden calf

1 The people saw that Moses took a long time to come down from the mountain. So they gathered around Aaron. They said to him, ‘Come. Make us a god that will lead us. This fellow Moses brought us up out of Egypt. But we don’t know what has happened to him.’ 2 Aaron answered them, ‘Take the gold earrings off your wives, your sons and your daughters. Bring the earrings to me.’ 3 So all the people took off their earrings. They brought them to Aaron. 4 He took what they gave him and made it into a metal statue of a god. It looked like a calf. Aaron shaped it with a tool. Then the people said, ‘Israel, here is your god who brought you up out of Egypt.’ 5 When Aaron saw what they were doing, he built an altar in front of the calf. He said, ‘Tomorrow will be a feast day to honour the LORD.’ 6 So the next day the people got up early. They sacrificed burnt offerings and brought friendship offerings. They sat down to eat and drink. Then they got up to dance wildly in front of their god. 7 The LORD spoke to Moses. He said, ‘Go down. Your people you brought up out of Egypt have become very sinful. 8 They have quickly turned away from what I commanded them. They have made themselves a metal statue of a god in the shape of a calf. They have bowed down and sacrificed to it. And they have said, “Israel, here is your god who brought you up out of Egypt.” 9 ‘I have seen these people,’ the LORD said to Moses. ‘They are stubborn. 10 Now leave me alone. I will destroy them because of my great anger. Then I will make you into a great nation.’ 11 But Moses asked the LORD his God to have mercy on the people. ‘LORD,’ he said, ‘why should you destroy your people in anger? You used your great power and mighty hand to bring them out of Egypt. 12 Why should the Egyptians say, “He brought them out to hurt them. He wanted to kill them in the mountains. He wanted to wipe them off the face of the earth”? Turn away from your great anger. Please take pity on your people. Don’t destroy them! 13 Remember your servants Abraham, Isaac and Israel. You made a promise to them in your own name. You said, “I will make your children after you as many as the stars in the sky. I will give them all this land I promised them. It will belong to them for ever.” ’ 14 Then the LORD took pity on his people. He didn’t destroy them as he had said he would. 15 Moses turned and went down the mountain. He had the two tablets of the covenant law in his hands. Words were written on both sides of the tablets, front and back. 16 The tablets were the work of God. The words had been written by God. They had been carved on the tablets. 17 Joshua heard the noise of the people shouting. So he said to Moses, ‘It sounds like war in the camp.’ 18 Moses replied, ‘It’s not the sound of winning. It’s not the sound of losing. It’s the sound of singing that I hear.’ 19 As Moses approached the camp, he saw the calf. He also saw the people dancing. So he was very angry. He threw the tablets out of his hands. They broke into pieces at the foot of the mountain. 20 He took the calf the people had made. He burned it in the fire. Then he ground it into powder. He scattered it on the water. And he made the Israelites drink it. 21 He said to Aaron, ‘What did these people do to you? How did they make you lead them into such terrible sin?’ 22 ‘Please don’t be angry,’ Aaron answered. ‘You know how these people like to do what is evil. 23 They said to me, “Make us a god that will lead us. This fellow Moses brought us up out of Egypt. But we don’t know what has happened to him.” 24 So I told them, “Anyone who has any gold jewellery, take it off.” They gave me the gold. I threw it into the fire. And out came this calf!’ 25 Moses saw that the people were running wild. Aaron had let them get out of control. The people had become a joke to their enemies. 26 Moses stood at the entrance to the camp. He said, ‘Anyone on the LORD’s side, come to me.’ All the Levites joined him. 27 Then he spoke to them. He said, ‘The LORD, the God of Israel, says, “Each man must put on his sword. Then he must go to and fro through the camp from one end to the other. Each man must kill his brother and friend and neighbour.” ’ 28 The Levites did as Moses commanded. About 3,000 of the people died that day. 29 Then Moses said to the Levites, ‘You have been set apart for the LORD today. You fought against your own sons and brothers. And he has blessed you this day.’ 30 The next day Moses said to the people, ‘You have committed a terrible sin. But now I will go up to the LORD. Maybe if I pray to him, he will forgive your sin.’ 31 So Moses went back to the LORD. He said, ‘These people have committed a terrible sin. They have made a god out of gold for themselves. 32 Now please forgive their sin. But if you won’t, then erase my name from the book you have written.’ 33 The LORD replied to Moses. The LORD said, ‘I will erase from my book only the names of those who have sinned against me. 34 Now go. Lead the people to the place I spoke about. My angel will go ahead of you. But when the time comes for me to punish, I will punish them for their sin.’ 35 The LORD struck the people with a plague. That’s because of what they did with the calf Aaron had made.

Nya Levande Bibeln

from Biblica

Guldkalven

1 När Mose dröjde med att komma tillbaka från berget gick folket till Aron och sa till honom: "Gör en gud åt oss som kan leda oss, för den där Mose som förde oss hit från Egypten har ju försvunnit. Det måste ha hänt honom något." 2-3 "Ge mig era örhängen av guld", svarade Aron. Alla gjorde som Aron hade sagt. Män och kvinnor, pojkar och flickor, gav sina örhängen till 4 Aron, som smälte ner guldet och formade det till en avgud i form av en kalv. "Se där, Israel", ropade folket. "Detta är din Gud som förde dig ut ur Egypten!" 5 När Aron såg vilken glädje det blev bland folket, byggde han ett altare framför kalven och lät meddela: "I morgon ska vi ha en stor fest för Herren!" 6 Nästa morgon steg de upp mycket tidigt och började offra brännoffer och tackoffer till guldkalven. Därefter ställde de till med en riktig fest och åt och drack, dansade och sjöng. 7 Då sa Herren till Mose: "Skynda dig ner, för folket som du fört ut ur Egypten håller alldeles på att fördärva sig i sin orenhet 8 och har redan övergett de lagar som jag föreskrev. De har gjutit en kalv av guld, som de tillber och offrar till. 'Detta är din Gud, Israel, som förde dig ut ur Egypten', säger de." 9 Herren sa vidare: "Jag ser vilket motspänstigt folk detta är. 10 Låt mig nu vara ensam, så ska jag i min vrede utplåna dem allesammans. Men dig, Mose, vill jag göra till ett stort folk i stället för dem." 11 Men Mose bad Herren att inte handla på det sättet. "Herre", bad han, "varför är din vrede så stor mot ditt eget folk som du fört ut ur Egypten med sådan makt och sådana väldiga under? 12 Vill du att egyptierna ska säga: 'Gud lurade dem ut till bergen, för att han skulle få döda dem och utrota dem från jorden'? Spar din vrede. Glöm bort dessa hemska planer mot ditt folk! 13 Kom ihåg ditt löfte till dina tjänare Abraham, Isak och Jakob. Du svor ju vid dig själv och sa: 'Jag ska göra era ättlingar talrika som stjärnorna på himlen, och jag ska ge dem detta land som jag lovat er, och de ska bo i det för alltid.' " 14 Då ångrade Herren sig och skonade dem. 15-16 Mose gick ner från berget med de två stentavlorna i sina händer. Budorden var inskrivna av Gud själv på båda sidor av tavlorna. 17 När Josua hörde oväsendet från folket nedanför, ropade han till Mose: "Det låter precis som om de håller på att förbereda sig för krig!" 18 Men Mose svarade honom: "Nej, det är varken seger- eller sorgerop utan sång." 19 När de kom närmare lägret såg Mose kalven och hur man dansade omkring den, och i sin vrede kastade han tavlorna på marken, så att de gick sönder. 20 Han tog kalven och smälte ner den i elden, och när guldet hade kallnat, krossade han det till pulver och strödde ut det i vatten, som han sedan tvingade folket att dricka. 21 Sedan vände han sig till Aron och frågade: "Vad har folket gjort med dig eftersom du har fört dem in i en så fruktansvärd synd?" 22 "Lugna dig lite", svarade Aron. "Du vet ju själv hur ogudaktiga de här människorna är. 23 De sa till mig: 'Gör en gud åt oss, som kan leda oss, för det måste ha hänt något med Mose.' 24 Då sa jag till dem: 'Ge mig era örhängen!' Jag fick dem, kastade dem i elden, och plötsligt fanns kalven där bara!" 25 När Mose såg den lösaktighet Arons handlande lett till och skadeglädjen hos deras fiender, 26 ställde han sig vid ingången till lägret och ropade: "Alla som vill stå på Herrens sida kommer hit och ställer sig bredvid mig." Då kom alla leviterna över till honom. 27 Han sa till dem: "Så här säger Herren, Israels Gud: 'Ta era svärd och gå nu genom hela lägret och döda alla ni stöter på, ja, även bröder, vänner och grannar.' " 28 Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen dog omkring tre tusen personer. 29 Sedan sa Mose till leviterna: "I dag har ni invigt er till tjänst åt Herren. Ni lydde honom, även när det betydde att ni måste döda era egna söner och bröder, och nu vill han välsigna er."

Mose ber för folket

30 Dagen därpå sa Mose till folket: "Ni har begått en mycket stor synd, men jag ska gå tillbaka till Herren på berget. Det kan ju tänkas att han vill förlåta er." 31 Mose gick alltså tillbaka upp till Herren och sa: "Folket har begått en stor synd och har gjort sig en gud av guld. 32 Förlåt dem Gud! Om du inte gör det, så stryk mitt namn ur boken du skriver i." 33 Och Herren svarade Mose: "Den som har syndat mot mig ska jag stryka ur boken. 34 Men gå nu och led folket till den plats som jag har sagt, och jag försäkrar dig att min ängel ska gå framför er. Men när jag besöker mitt folk ska jag straffa dem för deras synd." 35 Och Herren straffade folket för att det hade tillbett Arons guldkalv.