1Brothers and sisters, you know that our visit to you produced results.2You know what happened earlier in the city of Philippi. We suffered, and people treated us very badly there. But God gave us the boldness to tell you his good news. We preached to you even when people strongly opposed us.3The appeal we make is based on truth. It comes from a pure heart. We are not trying to trick you.4In fact, it is just the opposite. God has approved us to preach. He has trusted us with the good news. We aren’t trying to please people. We want to please God. He tests our hearts.5As you know, we never praised you if we didn’t mean it. We didn’t put on a mask to cover up any sinful desire. God is our witness that this is true.6We were not expecting people to praise us. We were not looking for praise from you or anyone else. Yet as Christ’s apostles, we could have used our authority over you.7Instead, we were like young children when we were with you. As a mother feeds and cares for her little children,8we cared for you. We loved you so much. So we were happy to share with you God’s good news. We were also happy to share our lives with you.9Brothers and sisters, I am sure you remember how hard we worked. We laboured night and day while we preached to you God’s good news. We didn’t want to cause you any expense.10You are witnesses of how we lived among you believers. God is also a witness that we were holy and godly and without blame.11You know that we treated each of you as a father treats his own children.12We gave you hope and strength. We comforted you. We really wanted you to live in a way that is worthy of God. He chooses you to enter his glorious kingdom.13We never stop thanking God for the way you received his word. You heard it from us. But you didn’t accept it as a human word. You accepted it for what it really is. It is God’s word. It is really at work in you who believe.14Brothers and sisters, you became like the members of God’s churches in Judea. They are believers in Christ Jesus, just as you are. Your own people made you suffer. You went through the same things the church members in Judea suffered from the Jews.15The Jews who killed the Lord Jesus and the prophets also forced us to leave. They do not please God. They are enemies of everyone.16They try to keep us from speaking to the Gentiles. These Jews don’t want the Gentiles to be saved. In this way, these Jews always increase their sins to the limit. God’s anger has come on them at last.
Paul wants to see the believers in Thessalonica
17Brothers and sisters, we were separated from you for a short time. Apart from you, we were like children without parents. We were no longer with you in person. But we kept you in our thoughts. We really wanted to see you. So we tried very hard to do so.18We wanted to come to you. Again and again I, Paul, wanted to come. But Satan blocked our way.19What is our hope? What is our joy? When our Lord Jesus returns, what is the crown we will delight in? Isn’t it you?20Yes, you are our glory and our joy.
1Kära syskon, ni vet själva att vårt besök hos er inte blev utan resultat.2Vi hade, som ni vet, blivit misshandlade och förödmjukade i Filippi just innan vi kom till er. Men Gud gav oss mod att berätta det glada budskapet om Jesus för er, trots hårt motstånd.3Det bevisar väl mer än något att vårt budskap inte är falskt, och att vi inte har några orena motiv eller bedrägliga avsikter.4Nej, Gud har prövat oss och funnit oss värdiga att framföra det glada budskapet, och därför talar vi som vi gör. Vi ändrar inte budskapet, för att det ska tillfredsställa människor. Den vi vill tillfredsställa är Gud, som känner våra verkliga motiv.5Vi har aldrig försökt vinna er genom smicker, det vet ni, och har aldrig försökt utnyttja er, det kan Gud intyga.6Vi har inte strävat efter att bli ärade av er eller någon annan,7även om vi som sändebud[1] åt Kristus hade kunnat kräva en viss respekt. Nej, istället behandlade vi er lika kärleksfullt som en mor som sköter sina barn.8Vi älskade er så mycket att vi inte bara gav er det glada budskapet från Gud utan också var villiga att riskera livet för er, och vi hjälpte er på alla sätt.9Ni kommer säkert ihåg, kära syskon, hur vi kämpade och slet när vi var hos er. Dag och natt arbetade vi, så att ni inte skulle behöva försörja oss medan vi berättade Guds glada budskap för er.10Både ni och Gud kan intyga att vi följde hans vilja när vi var hos er troende. Vi handlade inte fel mot någon och det finns inget att anklaga oss för.11-12Ni vet också att vi förmanade och uppmuntrade var och en av er personligen, som en far som talar till sina barn. Vi vädjade till er att leva på ett sådant sätt att era liv ärar Gud, han som har inbjudit er att få tillhöra hans folk och dela hans härlighet.13Därför tackar vi ständigt Gud för att ni inte bara tog emot vårt budskap som något från oss själva, utan som ett budskap från Gud. För det är verkligen ett budskap från Gud, och det fortsätter att påverka er som tror.14Ni har ju, kära syskon, fått lida på samma sätt som Guds församlingar i Judeen som lever i gemenskap med Jesus Kristus. Ni har förföljts av era egna landsmän, på samma sätt som de har plågats av sina landsmän, judarna.15Några av judarna dödade Herren Jesus, liksom deras förfäder dödade profeterna som framförde Guds budskap[2]. Och några av judarna förföljer också oss. De frågar inte efter Guds vilja utan är fiender till alla människor,16eftersom de försöker hindra oss från att tala till andra folk så att de kan bli räddade. Men nu är måttet rågat för Gud, och de ska en dag bli straffade för sina synder.
Paulus längtar efter att få träffa församlingen
17Kära syskon, vi har nu under en tid varit skilda från er, även om ni ständigt är i våra tankar, och vi har därför gjort allt för att kunna träffa er igen, eftersom vi längtar efter er så mycket.18Vi har försökt resa till er, och jag, Paulus, har försökt mer än en gång, men Satan har hindrat oss.19Ni är ju vårt hopp och vår glädje, den segerkrans vi med stolthet kan visa upp då vår Herre Jesus kommer tillbaka.20Ja, ni är vår stolthet och vår glädje.