B. Reden und Erlebnisse Jeremias meist nach der Zerstörung Jerusalems (Kap. 40-52)I. Geschicke Jeremias und seiner Volksgenossen in der verwüsteten Heimat und in Ägypten (Kap. 40-45)
1(Dies ist) das Wort, das vom HERRN an Jeremia erging, nachdem Nebusaradan, der Befehlshaber der Leibwache, ihn von Rama aus entlassen hatte, wo er ihn, und zwar mit Ketten gefesselt, ausfindig gemacht hatte inmitten aller gefangenen Bewohner Jerusalems und Judas, die nach Babylon weggeführt werden sollten.2Als nämlich der Befehlshaber der Leibwache den Jeremia dort ausfindig gemacht[1] hatte, sagte er zu ihm: »Der HERR, dein Gott, hatte diesem Ort dieses Unglück angedroht,3und der HERR hat es nun auch eintreten lassen und seine Drohung zur Ausführung gebracht: weil ihr gegen den HERRN gesündigt und auf seine Weisung nicht gehört habt, darum ist es euch so ergangen.4Und nun, siehe: ich mache dich jetzt frei von den Ketten an deinen Händen. Gefällt es dir, mit mir nach Babylon zu gehen, so komm: ich werde Sorge für dich tragen; hast du aber keine Lust, mit mir nach Babylon zu gehen, so laß es! Wisse wohl: das ganze Land steht dir offen: du kannst gehen, wohin es dir beliebt und gut dünkt!«5Als Jeremia sich dann nicht sofort entschließen konnte, fuhr er fort: »So kehre doch zurück zu Gedalja, dem Sohne Ahikams, des Sohnes Saphans, den der König von Babylon zum Statthalter über die Städte von Juda eingesetzt hat, und bleibe bei ihm inmitten des Volkes wohnen; oder gehe, wohin du sonst Lust hast!« Hierauf gab ihm der Befehlshaber der Leibwache Lebensmittel[2] und ein Geschenk und entließ ihn.6Jeremia begab sich dann nach Mizpa zu Gedalja, dem Sohne Ahikams, und blieb dort bei ihm inmitten des Volkes, das im Lande übriggeblieben war.7Als nun alle Truppenführer, die sich mit ihren Mannschaften noch im offenen Lande befanden, erfuhren, daß der König von Babylon Gedalja, den Sohn Ahikams, zum Statthalter über das Land eingesetzt und ihm die Obhut über Männer, Frauen und Kinder und[3] über die geringen Leute im Lande, die nicht nach Babylon weggeführt worden waren, anvertraut habe,8da kamen sie zu Gedalja nach Mizpa, nämlich Ismael, der Sohn Nethanjas, sowie Johanan und Jonathan, die Söhne Kareahs, ferner Seraja, der Sohn Thanhumeths, die Söhne Ophais aus Netopha, und Jesanja, der Sohn des Maachathiters, samt ihren Leuten.9Da richtete Gedalja, der Sohn Ahikams, des Sohnes Saphans, an sie und ihre Leute unter feierlicher Anrufung Gottes folgende Ansprache: »Fürchtet euch nicht davor, den Chaldäern[4] untertan zu sein! Bleibt im Lande wohnen und unterwerft euch dem König von Babylon: ihr werdet euch gut dabei stehen!10Seht, ich selbst bleibe hier in Mizpa, um euch vor den Chaldäern, die zu uns kommen werden, zu vertreten; ihr aber mögt Wein, Obst und Öl sammeln[5] und in euren Behältern[6] einheimsen und könnt ruhig in euren Ortschaften wohnen, die ihr in Besitz genommen habt!«11Ebenso erhielten alle Judäer, die sich in Moab und unter den Ammonitern sowie in Edom und in allen übrigen Ländern aufhielten, Kunde davon, daß der König von Babylon einen Rest (der Bevölkerung) in Juda übriggelassen und daß er Gedalja, den Sohn Ahikams, des Sohnes Saphans, über ihn als Statthalter eingesetzt habe.12Da kehrten alle diese Judäer aus allen Gegenden, wohin sie versprengt worden waren, zurück und kamen ins Land Juda zu Gedalja nach Mizpa; sie hatten dann eine reiche Wein- und Obsternte.13Als aber Johanan, der Sohn Kareahs, und alle Truppenführer, die noch im offenen Lande gestanden hatten, zu Gedalja nach Mizpa gekommen waren,14sagten sie zu ihm: »Weißt du wohl, daß Baalis, der König der Ammoniter, den Ismael, den Sohn Nethanjas, abgesandt hat, um dich zu ermorden?« Doch Gedalja, der Sohn Ahikams, schenkte ihnen keinen Glauben.15Darauf besprach sich Johanan, der Sohn Kareahs, heimlich mit Gedalja in Mizpa und sagte: »Laß mich doch hingehen und Ismael, den Sohn Nethanjas, erschlagen: kein Mensch soll etwas davon erfahren! Warum soll er dich ermorden, so daß alle Judäer, die sich hier bei dir gesammelt haben, wieder zerstreut werden und der letzte Rest von Juda zugrunde geht?«16Aber Gedalja, der Sohn Ahikams, antwortete Johanan, dem Sohne Kareahs: »Du darfst das nicht tun; denn was du da von Ismael sagst, ist nicht wahr!«
1Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN efter att Nebusaradan, befälhavaren för livgardet, hade släppt honom fri i Rama. Denne hade låtit hämta Jeremia, som var bunden med kedjor bland fångarna från Jerusalem och Juda som skulle föras bort till Babylonien.2När befälhavaren för livgardet hämtade Jeremia sa han till honom: ”HERREN, din Gud, har talat om olycka över denna plats,3och HERREN har låtit den komma och gjort som han hade förutsagt. Ni har syndat mot HERREN och inte lyssnat till honom. Det är därför detta har hänt er.4Idag befriar jag dig från dina handbojor. Om du vill följa med mig till Babylonien, så gör det. Jag ska vaka över dig. Men om du inte vill följa med mig till Babylonien, så behöver du det inte. Hela landet ligger öppet för dig, och du kan gå varthelst du finner rätt och gott att gå.”5Men när Jeremia inte vände sig för att gå, sa han: ”Vänd tillbaka till Gedalja, Achikams son och Shafans sonson, som kungen i Babylonien har satt över Juda städer, och stanna där hos honom och folket, eller gå dit du finner rätt att gå.” Befälhavaren för livgardet gav honom färdkost och gåvor och lät honom gå.[1]6Jeremia kom så till Gedalja, Achikams son, i Mispa och bodde hos honom och dem som lämnats kvar i landet.
Gedalja mördas
7Befälhavarna för armén på landsbygden och deras män fick höra att kungen av Babylonien hade satt Gedalja, Achikams son, över landet och gett honom ansvaret för män, kvinnor och barn, de fattiga i landet som inte hade förts bort till Babylonien.8De kom då till Gedalja i Mispa: Ismael, Netanjas son, Jochanan och Jonatan, Kareachs söner, Seraja, Tanchumets son, netofatiten Ofajs söner och Jesanja, maakatitens son, och deras män.9Gedalja, Achikams son och Shafans sonson, gav dem och deras män sin ed och sa: ”Var inte rädda för att tjäna kaldéerna. Stanna här i landet och tjäna kungen av Babylonien, så ska det gå väl för er.10Jag kommer själv att stanna kvar i Mispa för de kaldéers skull som kommer till oss. Skörda vin, sommarfrukt och oliver och lägg upp förråd. Stanna i de städer ni tagit i besittning.”11Också alla de judar som fanns i Moab och bland ammoniterna, i Edom och i andra länder hörde att den babyloniske kungen hade låtit några av folket i Juda bli kvar och att han satt Gedalja, Achikams son och Shafans sonson, över dem.12Alla dessa judar återvände då från de platser de hade skingrats till och kom till Juda land, till Gedalja i Mispa. De skördade en riklig skörd av vin och frukt.13Jochanan, Kareachs son, och befälhavarna för armén på landsbygden kom till Gedalja i Mispa14och sa till honom: ”Du vet väl att Baalis, ammoniternas kung, har sänt Ismael, Netanjas son, för att mörda dig?” Men Gedalja, Achikams son, trodde dem inte.15Då sa Jochanan, Kareachs son, i hemlighet till Gedalja: ”Låt mig gå och döda Ismael, Netanjas son. Ingen ska få veta det. Varför skulle han ta ditt liv och alla judar skingras som har samlats hos dig och det som är kvar av Juda utplånas?”16Men Gedalja, Achikams son, sa till Jochanan, Kareachs son: ”Nej, gör inte det, för du ljuger om Ismael.”