1Der HERR hat mich (folgendes Gesicht) schauen lassen: Ich gewahrte zwei Körbe mit Feigen, die vor dem Tempel des HERRN aufgestellt waren – nachdem Nebukadnezar, der König von Babylon, Jechonja[1], den Sohn Jojakims, den König von Juda, und die Oberen[2] von Juda samt den Schmieden und Schlossern aus Jerusalem in die Gefangenschaft geführt und sie nach Babylon gebracht hatte.2Der eine Korb enthielt sehr gute Feigen, wie Frühfeigen zu sein pflegen; in dem andern Korbe aber befanden sich sehr schlechte Feigen, die wegen ihrer schlechten Beschaffenheit ungenießbar waren.3Da fragte mich der HERR: »Was siehst du, Jeremia?« Ich antwortete: »Feigen! Die guten Feigen sind sehr gut, aber die schlechten ganz schlecht, so daß man sie vor Schlechtigkeit nicht genießen kann.«4Da erging das Wort des HERRN an mich folgendermaßen:5»So spricht der HERR, der Gott Israels: Wie diese guten Feigen hier, so will ich die gefangenen Judäer, die ich aus diesem Ort in das Land der Chaldäer habe wegführen lassen, freundlich ansehen:6ich will mein Auge zum Guten[3] auf sie richten und sie in dieses Land zurückkehren lassen, um sie neu aufzubauen, ohne sie wieder niederzureißen, und um sie einzupflanzen, ohne sie wieder auszureißen.7Und ich will ihnen ein Herz[4] verleihen, mich zu erkennen, daß ich der HERR bin; und sie sollen mein Volk sein, und ich will ihr Gott sein, denn sie werden sich mit ihrem ganzen Herzen zu mir bekehren. –8Aber wie die schlechten Feigen, die so schlecht sind, daß man sie nicht genießen kann« – ja, so hat der HERR gesprochen –, »ebenso will ich Zedekia, den König von Juda, machen samt seinen Oberen[5] und denen, die von den Bewohnern Jerusalems in diesem Lande zurückgeblieben sind, und auch denen, die sich in Ägypten niedergelassen haben:9ich will sie zum abschreckenden Beispiel des Unglücks für alle Reiche der Erde machen, zum Schimpf und zum Hohn, zur Spottrede und zum Fluchwort an allen Orten, wohin ich sie verstoßen werde;10und ich will das Schwert, den Hunger und die Pest gegen sie loslassen, bis sie ganz aus dem Lande vertilgt sind, das ich ihnen und ihren Vätern gegeben habe.«
1HERREN lät mig se den här synen: Två korgar med fikon stod framför HERRENS tempel. Detta var efter att Nebukadnessar, kungen av Babylonien, hade tagit Jojakims son Jekonja, kungen av Juda, till fånga och fört bort honom, tillsammans med furstarna i Juda, hantverkarna och smederna, från Jerusalem till Babylonien.2I den ena korgen fanns det mycket goda fikon från årets första skörd. I den andra fanns mycket dåliga fikon, alltför dåliga att äta.3Då frågade HERREN: ”Vad ser du, Jeremia?” Jag svarade: ”Fikon. De goda fikonen är mycket goda, men de dåliga är mycket dåliga, alltför dåliga att äta.”4Då kom HERRENS ord till mig:5”Så säger HERREN, Israels Gud: ’Så som jag ser på dessa goda fikon, ser jag med välvilja på dem som förts bort från Juda, dem som jag skickat härifrån till kaldéerna.6Jag ska välvilligt vaka över dem och leda dem tillbaka till detta land. Jag ska bygga upp dem, inte bryta ner dem, plantera dem och inte dra upp dem igen.7Jag ska ge dem en insikt om att jag är HERREN. De ska vara mitt folk och jag ska vara deras Gud, för de ska helhjärtat återvända till mig.8Men som de dåliga fikonen som är alltför dåliga att äta, säger HERREN, så ska jag behandla Sidkia, kungen i Juda, och hans furstar och de överlevande från Jerusalem, de som är kvar här i landet och de som bor i Egypten.9Jag ska göra dem till en skräckbild för alla riken på jorden, till en skam och ett ordspråk, till nidvisa och förbannelse på alla platser dit jag förvisar dem.10Jag ska låta dem drabbas av svärd, hungersnöd och sjukdomar, tills de är utrotade från landet som jag gav dem och deras förfäder.’ ”