1Saulus aber, der noch immer Drohungen und Mord gegen die Jünger des Herrn schnaubte, wandte sich an den Hohenpriester2und erbat sich von ihm Briefe[1] nach Damaskus an die dortigen Synagogen[2], um Anhänger der neuen Lehre[3], die er etwa fände, Männer wie Frauen, in Fesseln nach Jerusalem zu bringen.3Während er nun so dahinzog und schon in die Nähe von Damaskus gekommen war, umstrahlte ihn plötzlich ein Lichtschein vom Himmel her;4er stürzte zu Boden und vernahm eine Stimme, die ihm zurief: »Saul, Saul! Was verfolgst du mich?«5Er fragte: »Wer bist du, Herr?« Jener antwortete: »Ich bin Jesus, den du verfolgst!6Doch stehe auf und geh in die Stadt hinein: dort wird dir gesagt werden, was du tun sollst!«7Die Männer nun, die ihn auf der Reise begleiteten, standen sprachlos da; denn sie hörten wohl die Stimme, sahen aber niemand.8Saulus erhob sich dann von der Erde; obwohl jedoch seine Augen geöffnet waren, konnte er nichts sehen: an der Hand mußte man ihn nach Damaskus hinführen,9und er war drei Tage lang ohne Sehvermögen; auch aß und trank er nichts.10Nun wohnte in Damaskus ein Jünger namens Ananias; zu dem sprach der Herr in einem Gesicht: »Ananias!« Jener antwortete: »Hier bin ich, Herr!«11Der Herr fuhr fort: »Stehe auf und begib dich in die sogenannte Gerade Straße; erkundige dich dort im Hause des Judas nach einem Manne namens Saulus aus Tarsus; denn siehe, er betet12und hat in einem Gesicht gesehen, wie ein Mann namens Ananias bei ihm eintrat und ihm die Hände auflegte, damit er sein Augenlicht wiederbekomme.«13Ananias aber antwortete: »Herr, ich habe von vielen Seiten über diesen Mann gehört, wieviel Böses er deinen Heiligen in Jerusalem zugefügt hat;14und auch hier hat er von den Hohenpriestern Vollmacht, alle in Fesseln zu legen, die deinen Namen anrufen.«15Aber der Herr gab ihm zur Antwort: »Gehe hin! Denn dieser Mann ist für mich ein auserwähltes Werkzeug: er soll meinen Namen vor Heidenvölker und Könige und vor die Kinder Israel tragen;16denn ich werde ihm zeigen, wieviel er um meines Namens willen leiden muß.«17Da machte sich Ananias auf den Weg, ging in das Haus und legte ihm die Hände auf mit den Worten: »Bruder Saul, der Herr hat mich gesandt, Jesus, der dir auf dem Wege hierher erschienen ist: du sollst wieder sehen können und mit heiligem Geist erfüllt werden.«18Da fiel es ihm sogleich von den Augen ab wie Schuppen: er konnte wieder sehen, stand auf und ließ sich taufen;19dann nahm er auch Nahrung zu sich und kam wieder zu Kräften. Einige Tage war er nun mit den Jüngern[4] in Damaskus zusammen;20dann predigte er sogleich in den (dortigen) Synagogen von Jesus, daß dieser der Sohn Gottes sei.21Da gerieten alle, die ihn hörten, in Erstaunen und sagten: »Ist das nicht derselbe Mann, der in Jerusalem die Bekenner dieses Namens wütend verfolgt hat und auch hierher in der Absicht gekommen war, sie in Fesseln vor die Hohenpriester zu führen?«22Saulus aber trat nur um so entschlossener auf und brachte die Juden, die in Damaskus wohnten, völlig außer Fassung, indem er bewies: »Dieser ist Christus[5]!«23Als so eine geraume Zeit vergangen war, beschlossen die Juden gemeinsam, ihn zu ermorden;24doch ihr Anschlag wurde dem Saulus bekannt. Da sie nun sogar die Stadttore bei Tag und bei Nacht bewachten, um ihn zu ermorden,25nahmen ihn die Jünger[6] und ließen ihn bei Nacht in einem Korbe über die Mauer hinab.26Als er dann nach Jerusalem gekommen war, machte er dort Versuche, sich an die Jünger anzuschließen; aber alle fürchteten sich vor ihm, weil sie nicht glauben konnten, daß er ein Jünger sei.27Da nahm sich Barnabas seiner an, führte ihn zu den Aposteln und teilte ihnen mit, wie er unterwegs den Herrn gesehen und daß dieser zu ihm geredet habe, und wie er dann in Damaskus freimütig im Namen Jesu öffentlich gepredigt habe.28So ging er denn in Jerusalem mit[7] ihnen ein und aus und predigte freimütig im Namen des Herrn;29auch unterredete er sich und hielt Streitgespräche mit den griechisch redenden Juden, die dann aber einen Anschlag auf sein Leben machten. (Apg 6,1)30Als die Brüder das erfuhren, schafften sie ihn nach Cäsarea hinab und ließen ihn von da weiter nach Tarsus reisen.31So hatte nun die Gemeinde in ganz Judäa, Galiläa und Samaria Frieden; sie baute sich innerlich auf, wandelte in der Furcht des Herrn und wuchs auch äußerlich durch den Beistand des heiligen Geistes.32Da geschah es, als Petrus allenthalben umherzog, daß er auch zu den Heiligen[8] kam, die in Lydda wohnten.33Er fand dort einen Mann namens Äneas, der schon seit acht Jahren zu Bett lag, weil er gelähmt war.34Da sagte Petrus zu ihm: »Äneas, Jesus Christus macht dich gesund; stehe auf und mache dir dein Bett selbst!« Da stand er sogleich auf,35und alle Einwohner von Lydda und (der Landschaft) Saron sahen ihn und bekehrten sich zum Herrn.36In Joppe aber lebte eine Jüngerin namens Tabitha, das heißt auf deutsch ›Gazelle‹; die tat außerordentlich viel Gutes und spendete reichlich Almosen.37Gerade in jenen Tagen aber begab es sich, daß sie krank wurde und starb. Man wusch sie also und bahrte sie in einem Obergemach auf.38Weil nun Lydda nahe bei Joppe liegt, sandten die Jünger auf die Nachricht, daß Petrus dort sei, zwei Männer an ihn ab und ließen ihn bitten: »Komm doch unverzüglich zu uns herüber!«39Da machte sich Petrus auf den Weg und ging mit ihnen. Nach seiner Ankunft führte man ihn in das Obergemach hinauf; da traten alle Witwen weinend zu ihm und zeigten ihm die Röcke und Oberkleider, welche die Gazelle angefertigt hatte, als sie noch bei ihnen war.40Petrus ließ nun alle aus dem Zimmer hinausgehen, kniete nieder und betete; dann wandte er sich der Toten zu und sagte: »Tabitha, stehe auf!« Da schlug sie die Augen auf, und als sie Petrus erblickte, setzte sie sich aufrecht hin.41Er reichte ihr nun die Hand und half ihr auf; dann rief er die Heiligen und die Witwen herbei und stellte sie lebend vor sie hin.42Das wurde in ganz Joppe bekannt, und viele kamen zum Glauben an den Herrn.43Petrus blieb dann noch geraume Zeit in Joppe bei einem gewissen Simon, einem Gerber.
1Saul som fortfarande var fylld av hat och mordlust mot Herrens lärjungar gick till översteprästen.2Han bad att få med sig brev adresserade till synagogorna i Damaskus så att han skulle få tillstånd att arrestera alla där som hörde till Vägen[1], både män och kvinnor. Sedan skulle han föra dem som fångar till Jerusalem.3Men när han rest iväg och närmade sig Damaskus, omgavs han plötsligt av ett starkt ljussken från himlen.4Och han föll till marken och hörde en röst som sa: ”Saul! Saul! Varför förföljer du mig?”5Han frågade: ”Vem är du, Herre[2]?” Rösten svarade: ”Jag är Jesus, den som du förföljer.6Res dig upp och gå in i staden, så får du veta vad du ska göra.”7Männen som var tillsammans med Saul stod där alldeles stumma, för de hörde rösten men såg ingen.8När Saul reste sig från marken och öppnade sina ögon, kunde han inte se. De tog honom vid handen och ledde honom in i Damaskus.9Under tre dagar var han sedan blind och han varken åt eller drack.10Men i Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias och Herren talade nu till honom i en syn och sa: ”Ananias!” ”Ja, Herre!” svarade han.11Då sa Herren till honom: ”Gå till Raka gatan och in i Judas hus och fråga där efter en man som heter Saul från Tarsos. Han ber12och i en syn har han sett att en man som heter Ananias ska komma in och lägga händerna på honom så att han kan se igen.”13”Men Herre!” svarade Ananias. ”Jag har hört av många om den mannen och allt ont som han har gjort mot dina heliga i Jerusalem.14Och här har han en fullmakt med sig från översteprästerna att arrestera alla som åkallar ditt namn!”15Men Herren sa till honom: ”Gå, för jag har utsett honom till att vara mitt redskap! Han ska göra mitt namn känt för många olika folk och makthavare och för Israels folk.16Och jag ska visa honom hur mycket han måste lida för mitt namn.”17Då gick Ananias dit och kom in i Judas hus. Han lade sina händer på Saul och sa: ”Saul, min bror, Herren själv, Jesus, som visade sig för dig på vägen, har sänt mig för att du ska få din syn tillbaka och bli fylld av den heliga Anden.”18I samma stund var det som om flagor föll från Sauls ögon och han kunde se igen. Han reste sig då genast upp och lät döpa sig
Saul i Damaskus och Jerusalem
19och när han ätit, fick han krafterna tillbaka. Saul stannade sedan några dagar hos lärjungarna i Damaskus20och han började genast förkunna i synagogorna att Jesus är Guds Son.21Alla som hörde honom blev mycket förvånade och frågade: ”Var det inte han som i Jerusalem försökte döda alla som åkallar Jesus namn? Visst var han på väg hit för att arrestera dem och föra dem som fångar till översteprästerna?”22Men Saul talade med allt större kraft och judarna i Damaskus hade inga argument att sätta emot när han bevisade att Jesus är Messias.23Efter en längre tid konspirerade judarna om att göra sig av med Saul,24men Saul fick reda på deras planer. De bevakade stadsportarna både dag och natt för att kunna mörda honom,25men en natt tog några av hans lärjungar och firade ner honom i en korg från stadsmuren.26Saul återvände sedan till Jerusalem, men när han försökte ansluta sig till lärjungarna där var de rädda för honom. Ingen vågade lita på att han verkligen hade blivit en lärjunge.27Men Barnabas tog honom med till apostlarna och berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren som hade talat till honom och hur Saul sedan med stort mod hade predikat i Jesus namn i Damaskus.28Efter det accepterade de Saul och sedan kom och gick han fritt bland dem i Jerusalem där han talade frimodigt i Herren Jesus namn.29Han talade också till de grekisktalande judarna och diskuterade med dem, men de gjorde upp planer på att döda honom.30När de troende fick reda på detta, tog de med sig Saul till Caesarea och skickade honom vidare därifrån till Tarsos.
Petrus i Lydda och Joppe
31Församlingen fick nu vara ifred i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den byggdes upp och levde i Herrens fruktan och växte till genom den heliga Andens tröst och stöd.32Petrus reste nu från plats till plats och kom också till de heliga i Lydda.33Där träffade han en man som hette Aineas som var förlamad och hade legat till sängs i åtta år.34Petrus sa till honom: ”Aineas! Jesus Kristus botar dig. Res dig upp och rulla ihop din bädd!” Och i samma stund reste sig Aineas upp.35Alla som bodde i Lydda och på Sharonslätten såg honom och vände om till Herren.36I Joppe fanns det bland lärjungarna en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas[3]. Hon hade gjort mycket gott mot andra människor och särskilt mot de fattiga,37men vid den här tiden blev hon sjuk och dog. Man tvättade henne och lade henne i ett rum en trappa upp.38Men när lärjungarna hörde att Petrus var i Lydda som låg alldeles i närheten, skickade de iväg två män för att be honom komma över till Joppe så fort som möjligt.39Petrus följde genast med och så snart han kom dit, tog de med honom en trappa upp. De gråtande änkorna samlades kring honom och visade skjortor och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon fortfarande var bland dem.40Men Petrus sa till alla att lämna rummet. Han föll ner på knä och bad och sedan vände han sig till den döda och sa: ”Tabita, res dig upp!” Då slog hon upp sina ögon och när hon fick se Petrus, satte hon sig upp.41Petrus räckte henne genast handen och hjälpte henne upp på fötter. Sedan ropade han på de heliga och änkorna och lät dem se henne stå där levande.42Nyheten om det som hade hänt spreds i hela Joppe och många började tro på Herren.43Petrus stannade därför en längre tid i Joppe och bodde hos Simon, en man som arbetade med skinnberedning.[4]