1David fragte: »Ist noch jemand von Sauls Familie übriggeblieben? Ich will Barmherzigkeit an ihm üben um Jonathans willen.«2Nun war im Hause Sauls ein Diener namens Ziba; den berief man zu David, und der König fragte ihn: »Bist du Ziba?« Er antwortete: »Ja, dein Knecht.«3Der König fragte weiter: »Ist niemand mehr da von Sauls Familie, daß ich ihm Gottes Barmherzigkeit erweisen könnte?« Da antwortete Ziba dem König: »Doch, es lebt noch ein Sohn Jonathans, der an den Füßen lahm ist.«4Als der König ihn nun fragte, wo dieser sich befinde, erwiderte Ziba dem König: »Er befindet sich zu Lodebar im Hause Machirs, des Sohnes Ammiels.«5Da sandte der König David hin und ließ ihn aus Lodebar aus dem Hause Machirs, des Sohnes Ammiels, holen.6Als nun Mephiboseth, der Sohn Jonathans, des Sohnes Sauls, zu David kam, warf er sich vor ihm auf sein Angesicht nieder und brachte ihm seine Huldigung dar. Da sagte David zu ihm: »Mephiboseth!« Er antwortete: »Hier ist dein Knecht!«7Dann fuhr David fort: »Fürchte dich nicht! Denn ich will dir um deines Vaters Jonathan willen Barmherzigkeit erweisen und dir den ganzen Grundbesitz deines Großvaters Saul zurückgeben; du selbst aber sollst allezeit an meinem Tische speisen.«8Da verneigte sich jener und sagte: »Was ist dein Knecht, daß du deine Gnade einem toten Hunde zuwendest, wie ich einer bin!«9Darauf ließ der König den Diener Sauls, Ziba, kommen und sagte zu ihm: »Alles, was Saul und seinem ganzen Hause gehört hat, habe ich dem Sohne deines (früheren) Herrn zurückgegeben.10Du aber sollst ihm das Feld bestellen, du mit deinen Söhnen und Knechten, und sollst die Ernte einbringen, damit (das Haus) des Sohnes deines (früheren) Herrn zu leben hat; Mephiboseth aber, der Sohn deines (früheren) Herrn, wird regelmäßig an meinem Tische speisen.« Ziba hatte aber fünfzehn Söhne und zwanzig Knechte.11Da antwortete Ziba dem König: »Ganz so, wie mein Herr und König seinem Knechte befiehlt, wird dein Knecht es ausrichten.« So speiste denn Mephiboseth an Davids Tisch, als wäre er einer von den Königssöhnen[1].12Mephiboseth aber hatte einen kleinen Sohn namens Micha, und alle, die im Hause Zibas wohnten[2], waren nun Knechte in Mephiboseths Diensten.13Mephiboseth selbst aber wohnte in Jerusalem, weil er regelmäßig an der Tafel des Königs speiste; er war aber an beiden Füßen lahm.
1David frågade om någon ur Sauls familj fortfarande fanns kvar, någon som han skulle kunna visa godhet mot för Jonatans skull.2Man kallade då på en man som hette Siva, som varit tjänare åt Saul. ”Är du Siva?” frågade kungen. ”Ja, herre”, svarade han.3Kungen frågade då: ”Finns det inte någon ur Sauls familj kvar som jag på något sätt skulle kunna visa Guds nåd?” ”Jo”, svarade Siva. ”En av Jonatans söner lever fortfarande, en som är förlamad i fötterna.[1]”4”Var finns han?” frågade kungen. ”I Lo Devar, hos Makir, Ammiels son”, svarade Siva.5Kung David lät då hämta honom från Ammiels son Makirs hus i Lo Devar.6Mefivoshet, Jonatans son och Sauls sonson, kom så till David. Han föll ner på sitt ansikte och bugade sig djupt inför honom. ”Mefivoshet”, sa David. ”Ja, herre”, svarade han.7”Var inte rädd!” sa David. ”Jag vill visa dig nåd för din far Jonatans skull. Du ska få tillbaka allt det land som tillhörde din farfar Saul och du ska alltid äta här vid mitt bord.”8Mefivoshet bugade sig djupt och sa: ”Men hur kan du, herre, bry dig om en död hund som mig?”9Kungen sände nu efter Sauls tjänare Siva och sa till honom: ”Jag har gett din husbondes sonson allt som tillhörde Saul och hans familj.10Du och dina söner och tjänare ska bruka landet åt honom, så att han får mat till sin familj, men själv ska han alltid äta vid mitt bord.” Siva, som hade femton söner och tjugo tjänare,11svarade: ”Jag ska göra precis som du har sagt, min herre och kung!” Från den dagen åt Mefivoshet vid Davids bord som en av hans söner.12Mefivoshet hade en liten son som hette Mika. Hela Sivas familj blev Mefivoshets tjänare,13men själv bodde Mefivoshet i Jerusalem eftersom han alltid skulle äta vid kungens bord. Mefivoshet var halt på båda fötterna.