1Es war einst ein Mann aus (den Bürgern von) Ramath, ein Zuphit vom Gebirge Ephraim, mit Namen Elkana, ein Sohn Jerohams, des Sohnes Elihus, des Sohnes Thohus, des Sohnes Zuphs, ein Ephrathiter[1].2Der hatte zwei Frauen: die eine hieß Hanna, die andere Peninna; und Peninna hatte Kinder, Hanna aber war kinderlos.3Dieser Mann zog Jahr für Jahr aus seinem Wohnort nach Silo hinauf, um Gott, den HERRN der Heerscharen, dort anzubeten und ihm zu opfern; dort waren die beiden Söhne Elis, Hophni und Pinehas, Priester des HERRN.4Sooft nun der Tag da war, an welchem Elkana opferte, gab er seiner Frau Peninna und all ihren Söhnen und Töchtern Anteile[2];5der Hanna aber gab er einen doppelten Anteil, denn er hatte Hanna lieber, obgleich der HERR ihr Kinder versagt hatte.6Dann kränkte aber ihre Nebenfrau[3] sie mit lieblosen Reden, um sie zu ärgern, weil der HERR ihr Kindersegen versagt hatte.7So ging es Jahr für Jahr: so oft sie zum Hause des HERRN hinaufzog, kränkte jene sie so, daß sie weinte und nichts aß.8Elkana, ihr Gatte, fragte sie dann: »Hanna, warum weinst du, und warum issest du nicht, und warum bist du so betrübt? Bin ich dir nicht mehr wert als zehn Söhne?«9Als man nun einst wieder in Silo in der Halle gegessen und getrunken hatte, stand Hanna auf und trat vor den HERRN, während der Priester Eli gerade auf dem Stuhl an einem der Türpfosten des Tempels des HERRN saß.10In tiefer Bekümmernis und unter vielen Tränen betete sie zum HERRN11und sprach folgendes Gelübde aus: »Gott, HERR der Heerscharen! Wenn du das Elend deiner Magd ansehen und meiner gedenken und deine Magd nicht vergessen willst und deiner Magd einen männlichen Sproß schenkst, so will ich ihn dir, HERR, für sein ganzes Leben weihen, und kein Schermesser soll an sein Haupt kommen.«12Als sie nun lange Zeit so vor dem HERRN betete, stieg in Eli, der ihren Mund beobachtete –13Hanna redete nämlich leise für sich, nur ihre Lippen bewegten sich, während man ihre Stimme nicht hören konnte –, der Gedanke auf, sie sei trunken;14und er sagte zu ihr: »Wie lange willst du dich noch wie eine Trunkene benehmen? Werde endlich wieder nüchtern!«15Da erwiderte ihm Hanna: »Ach nein, Herr, ich bin eine unglückliche Frau! Wein und berauschende Getränke habe ich nicht genossen, sondern mein Herz vor dem HERRN ausgeschüttet.16Halte deine Magd nicht für ein verworfenes Weib! Denn nur infolge meiner großen Bekümmernis und Traurigkeit habe ich so lange gebetet.«17Da entgegnete ihr Eli: »Gehe hin in Frieden! Der Gott Israels möge dir die Bitte gewähren, die du an ihn gerichtet hast!«18Sie erwiderte: »Laß deine Magd[4] deiner Huld empfohlen sein!« Damit ging die Frau ihres Weges und aß, und ihr trauriges Aussehen war verschwunden.19Am andern Morgen machten sie sich früh auf und verrichteten ihre Andacht (eig. Anbetung) vor dem HERRN, und als sie dann in ihr Haus nach Rama zurückgekehrt waren und Elkana zu seiner Frau einging, da gedachte der HERR der Hanna:20sie wurde guter Hoffnung, und als die Zeit um war, gebar sie einen Sohn, dem sie den Namen Samuel[5] gab; »denn«, sagte sie, »vom HERRN habe ich ihn erbeten.«21Als dann ihr Mann Elkana mit seiner ganzen Familie wieder hinaufzog, um dem HERRN das jährliche Schlachtopfer und, was er gelobt hatte, darzubringen,22ging Hanna nicht mit hinauf; denn sie hatte zu ihrem Manne gesagt: »Der Knabe soll erst entwöhnt sein; dann will ich ihn hinbringen, damit er vor dem HERRN erscheint und für immer dort bleibt.«23Da hatte Elkana, ihr Mann, ihr erwidert: »Mache es so, wie du es für gut hältst: bleibe daheim, bis du ihn entwöhnt hast! Nur möge der HERR seine[6] Verheißung in Erfüllung gehen lassen!« So blieb denn die Frau daheim und nährte ihren Sohn bis zu seiner Entwöhnung.24Sobald sie ihn aber entwöhnt hatte, nahm sie ihn mit sich hinauf nebst einem dreijährigen Stier, einem Epha Mehl und einem Schlauch Wein: so brachte sie den Knaben, wiewohl er noch sehr jung war, in das Gotteshaus nach Silo.25Als sie dort den Stier geopfert hatten und sie den Knaben zu Eli brachten,26sagte die Mutter (zu Eli): »Verzeihe, mein Herr! So wahr du lebst, mein Herr: ich bin die Frau, die einst hier bei dir gestanden hat, um zum HERRN zu beten.27Um diesen Knaben habe ich damals gebetet; nun hat der HERR mir die Bitte gewährt, die ich ihm vorgetragen habe.28So habe denn auch ich ihn dem HERRN geweiht: solange er lebt, soll er dem HERRN geweiht sein!« Hierauf beteten sie dort den HERRN an.
1I Ramatajim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var från Sufs land och son till Jerocham och sonson till Elihu som i sin tur var son till Tochu och sonson till Suf i Efraims stam.2Elkana hade två hustrur, Hanna och Peninna. Peninna hade fått barn, men Hanna kunde inte få några.3Varje år reste Elkana från sin stad till Shilo[1] för att tillbe och offra till härskarornas HERRE. Vid den här tiden var Elis båda söner, Hofni och Pinechas, präster i HERRENS tjänst.4Varje gång Elkana offrade, brukade han ge Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offerköttet.5Men åt Hanna gav han en särskild del[2]. Han älskade henne djupt trots att HERREN inte gett henne några barn.6Hennes rival provocerade och retade henne ständigt för den ofruktsamhet som HERREN låtit henne drabbas av.7Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick till HERRENS hus blev hon hånad av Peninna. Hanna grät och ville inte äta.8”Vad är det, Hanna, varför gråter du?” brukade Elkana, hennes man fråga. ”Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Betyder jag inte mer för dig än tio söner?”9Men det hände en gång i Shilo när de hade ätit offermåltiden tillsammans att Hanna gick till HERRENS tempel där prästen Eli satt på sin stol bredvid ingången.10Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till HERREN.11Hon gav honom följande löfte: ”Härskarornas HERRE, se till mig din tjänarinna i min stora sorg! Om du kommer ihåg mig, om du inte glömmer bort mig utan ger mig en son, så ska jag ge honom till HERREN för hela livet och ingen rakkniv kommer någonsin att röra vid hans huvud![3]”12Hon bad länge inför HERREN och Eli iakttog hennes läppar.13Hon bad tyst för sig själv. Hennes läppar rörde sig men hennes röst hördes inte. Eli trodde att hon hade druckit sig full.14”Hur länge ska du bära dig åt som en drucken?” frågade han. ”Se till att du blir nykter!”15”Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvinna! Jag har inte druckit något”, svarade hon. ”Jag har lagt fram allt som jag burit på inför HERREN.16Tro inte att jag är en dålig kvinna! Jag har bett här i min sorg och förtvivlan.”17Då sa Eli: ”Gå i frid! Israels Gud ska svara på din bön vad den än gäller!”18”Låt mig din tjänarinna alltid få möta din välvilja”, sa hon och gick sin väg. Efter det började hon äta igen och såg inte längre sorgsen ut.19Nästa morgon var de tidigt uppe och tillbad inför HERREN än en gång. Sedan återvände de hem till Rama. Och när Elkana nu låg med Hanna, kom HERREN ihåg henne.20Hon blev med barn och födde en son när tiden var inne. Hon kallade honom Samuel,[4] för hon sa: ”Jag bad till HERREN att jag skulle få honom.”
Hanna uppfyller sitt löfte till Gud
21Elkana och hela hans familj gick upp igen för att offra sitt årliga offer och löftesoffer inför HERREN.22Hanna följde inte med utan hon sa till sin man: ”Låt mig vänta tills pojken blivit avvand. Sedan ska jag ta med honom till HERREN och låta honom stanna där för alltid.”23Elkana svarade: ”Gör det du tycker är bäst! Vänta tills pojken är avvand. Må HERREN bara låta sitt ord gå i uppfyllelse!” Hanna stannade därför hemma tills hon slutat amma barnet.24Efter att hon avvant honom, tog hon honom med sig fastän han fortfarande var mycket ung[5]. De tog också med sig en tre år gammal tjur[6] som offer och en säck[7] mjöl och en vinsäck. Så fördes han till HERRENS hus i Shilo.25Efter att de offrat tjuren, förde de pojken till Eli.26”Min herre, så sant du lever”, sa Hanna till honom, ”jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till HERREN.27Jag bad honom att ge mig denne pojke och HERREN har svarat på min bön.28Nu vill jag ge honom till HERREN. Så länge han lever ska han tillhöra HERREN.” Därefter tillbad han[8] HERREN.