1And when they came nigh to Jerusalem, unto Bethphage and Bethany, at the mount of Olives, he sendeth forth two of his disciples,2And saith unto them, Go your way into the village over against you: and as soon as ye be entered into it, ye shall find a colt tied, whereon never man sat; loose him, and bring him.3And if any man say unto you, Why do ye this? say ye that the Lord hath need of him; and straightway he will send him hither.4And they went their way, and found the colt tied by the door without in a place where two ways met; and they loose him.5And certain of them that stood there said unto them, What do ye, loosing the colt?6And they said unto them even as Jesus had commanded: and they let them go.7And they brought the colt to Jesus, and cast their garments on him; and he sat upon him.8And many spread their garments in the way: and others cut down branches off the trees, and strawed them in the way.9And they that went before, and they that followed, cried, saying, Hosanna; Blessed is he that cometh in the name of the Lord:10Blessed be the kingdom of our father David, that cometh in the name of the Lord: Hosanna in the highest.11And Jesus entered into Jerusalem, and into the temple: and when he had looked round about upon all things, and now the eventide was come, he went out unto Bethany with the twelve.12And on the morrow, when they were come from Bethany, he was hungry:13And seeing a fig tree afar off having leaves, he came, if haply he might find any thing thereon: and when he came to it, he found nothing but leaves; for the time of figs was not yet.14And Jesus answered and said unto it, No man eat fruit of thee hereafter for ever. And his disciples heard it.15And they come to Jerusalem: and Jesus went into the temple, and began to cast out them that sold and bought in the temple, and overthrew the tables of the moneychangers, and the seats of them that sold doves;16And would not suffer that any man should carry any vessel through the temple.17And he taught, saying unto them, Is it not written, My house shall be called of all nations the house of prayer? but ye have made it a den of thieves.18And the scribes and chief priests heard it, and sought how they might destroy him: for they feared him, because all the people was astonished at his doctrine.19And when even was come, he went out of the city.20And in the morning, as they passed by, they saw the fig tree dried up from the roots.21And Peter calling to remembrance saith unto him, Master, behold, the fig tree which thou cursedst is withered away.22And Jesus answering saith unto them, Have faith in God.23For verily I say unto you, That whosoever shall say unto this mountain, Be thou removed, and be thou cast into the sea; and shall not doubt in his heart, but shall believe that those things which he saith shall come to pass; he shall have whatsoever he saith.24Therefore I say unto you, What things soever ye desire, when ye pray, believe that ye receive them, and ye shall have them.25And when ye stand praying, forgive, if ye have ought against any: that your Father also which is in heaven may forgive you your trespasses.26But if ye do not forgive, neither will your Father which is in heaven forgive your trespasses.27And they come again to Jerusalem: and as he was walking in the temple, there come to him the chief priests, and the scribes, and the elders,28And say unto him, By what authority doest thou these things? and who gave thee this authority to do these things?29And Jesus answered and said unto them, I will also ask of you one question, and answer me, and I will tell you by what authority I do these things.30The baptism of John, was it from heaven, or of men? answer me.31And they reasoned with themselves, saying, If we shall say, From heaven; he will say, Why then did ye not believe him?32But if we shall say, Of men; they feared the people: for all men counted John, that he was a prophet indeed.33And they answered and said unto Jesus, We cannot tell. And Jesus answering saith unto them, Neither do I tell you by what authority I do these things.
1När de närmade sig Jerusalem och kom till byarna Betfage och Betania, som låg vid Olivberget, skickade Jesus iväg två av sina efterföljare2och sa: ”Gå in i byn därframme. Där inne kommer ni genast att hitta en ungåsna stå bunden, en som ingen har ridit på ännu. Ta den och kom hit med den.3Och om någon frågar vad ni håller på med så säg bara: ’Herren behöver den, men han kommer snart att lämna den tillbaka.’ ”4De två efterföljarna gav sig då iväg och hittade en ungåsna som stod bunden vid en port på bygatan. Och medan de höll på att lösgöra den,5sa några som stod där: ”Vad håller ni på med? Tänker ni ta åsnan?”6Men efterföljarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem ta den.7De ledde sedan åsnan till Jesus, och hans efterföljare la sina mantlar på den och Jesus satte sig på den och red iväg mot staden.8Många människor bredde ut sina mantlar som en matta framför honom, och andra strödde ut gröna kvistar från träden runt omkring.[1]9Och både de som gick framför Jesus och de som gick efter, ropade: ”Vi hyllar dig![2]Vi ärar dig som är sänd av Herren!10Vi ärar dig som ska regera som vår förfader David gjorde! Alla i himlen hyllar dig!”11Så red han in i Jerusalem och gick till tempelområdet. Där vandrade han runt och tittade noga på allt, men eftersom det redan var sent på eftermiddagen gick han sedan tillbaka till Betania med sina tolv närmaste efterföljare.
Jesus rensar templet
12Nästa morgon, när de var på väg från Betania, blev Jesus hungrig.13Då fick han se att det lite längre bort fanns ett fikonträd med gröna blad, och han gick dit för att se om han kunde plocka några fikon på det. Men det fanns bara blad, eftersom det var alltför tidigt på året för att det skulle kunna finnas någon frukt.[3]14Då sa Jesus till trädet: ”Aldrig mer ska någon äta frukt från dig!” Och hans efterföljare hörde honom säga det.15När de kom fram till Jerusalem gick han in på tempelområdet och drev ut köpmännen och deras kunder. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stånden för dem som sålde duvor,16och han stoppade alla som försökte bära varor över tempelplatsen.[4]17Sedan undervisade han dem och sa: ”Har inte Gud sagt i Skriften[5]: ’Mitt hus ska vara en plats där alla folk kan be?’ Men ni har låtit det bli ’ett tillhåll för tjuvar och banditer’.”18När översteprästerna och laglärarna[6] fick höra vad han gjort, började de göra upp planer på hur de skulle bli av med honom. Men de var rädda för honom, eftersom alla människor var så imponerade av hans undervisning.19På kvällen lämnade sedan Jesus och hans efterföljare staden.
Jesus förklarar att hans efterföljare kan be om vad som helst
20När de nästa morgon gick förbi fikonträdet igen, såg Jesus efterföljare att det hade vissnat ända från roten.21Då kom Petrus plötsligt ihåg vad Jesus hade sagt till trädet dagen innan och han utbrast: ”Mästare, har du sett? Fikonträdet som du förbannade har vissnat!”22Då sa Jesus till sina efterföljare: ”Ni måste lita på Gud helt och fullt.23Jag försäkrar er, att om ni verkligen tror av hela ert hjärta och inte tvivlar, så kan ni säga till det här berget: ’Upp med dig och kasta dig i havet’, och det kommer att bli så.24Ja, jag försäkrar er, att om ni bara tror, så kan ni be om vad som helst, och ni ska få det!25-26Men när ni ber till Gud ska ni först förlåta dem ni är arga på. Då ska också er Far i himlen förlåta er era synder.[7]”
De judiska ledarna ifrågasätter Jesus uppdrag
27Så kom de tillbaka till Jerusalem, och medan Jesus gick omkring på tempelplatsen kom översteprästerna och laglärarna[8] och folkets ledare fram till honom.28De krävde att få veta vad han hade för rätt att göra allt det han gjorde, och vem som hade gett honom det uppdraget.29”Det ska jag strax säga er”, sa Jesus, ”om ni bara svarar på en annan fråga först.30När Johannes döparen döpte, var det på Guds befallning eller inte? Svara mig på det!”31De började genast diskutera med varandra och sa: ”Om vi säger att det var på Guds befallning, så kommer han att fråga varför vi inte trodde på honom.32Men kan vi påstå att Gud inte hade sänt honom?” Nej, det vågade de inte, för då skulle folket ställa till besvär. Alla var ju övertygade om att Johannes hade varit en profet som framförde Guds budskap.33Därför svarade de till slut: ”Vi vet inte.”Då sa Jesus till dem: ”I så fall säger inte jag heller vem som har gett mig i uppdrag att göra det jag gör.”