1And when it was determined that we should sail into Italy, they delivered Paul and certain other prisoners unto one named Julius, a centurion of Augustus' band.2And entering into a ship of Adramyttium, we launched, meaning to sail by the coasts of Asia; one Aristarchus, a Macedonian of Thessalonica, being with us.3And the next day we touched at Sidon. And Julius courteously entreated Paul, and gave him liberty to go unto his friends to refresh himself.4And when we had launched from thence, we sailed under Cyprus, because the winds were contrary.5And when we had sailed over the sea of Cilicia and Pamphylia, we came to Myra, a city of Lycia.6And there the centurion found a ship of Alexandria sailing into Italy; and he put us therein.7And when we had sailed slowly many days, and scarce were come over against Cnidus, the wind not suffering us, we sailed under Crete, over against Salmone;8And, hardly passing it, came unto a place which is called The fair havens; nigh whereunto was the city of Lasea.9Now when much time was spent, and when sailing was now dangerous, because the fast was now already past, Paul admonished them,10And said unto them, Sirs, I perceive that this voyage will be with hurt and much damage, not only of the lading and ship, but also of our lives.11Nevertheless the centurion believed the master and the owner of the ship, more than those things which were spoken by Paul.12And because the haven was not commodious to winter in, the more part advised to depart thence also, if by any means they might attain to Phenice, and there to winter; which is an haven of Crete, and lieth toward the south west and north west.13And when the south wind blew softly, supposing that they had obtained their purpose, loosing thence, they sailed close by Crete.14But not long after there arose against it a tempestuous wind, called Euroclydon.15And when the ship was caught, and could not bear up into the wind, we let her drive.16And running under a certain island which is called Clauda, we had much work to come by the boat:17Which when they had taken up, they used helps, undergirding the ship; and, fearing lest they should fall into the quicksands, strake sail, and so were driven.18And we being exceedingly tossed with a tempest, the next day they lightened the ship;19And the third day we cast out with our own hands the tackling of the ship.20And when neither sun nor stars in many days appeared, and no small tempest lay on us, all hope that we should be saved was then taken away.21But after long abstinence Paul stood forth in the midst of them, and said, Sirs, ye should have hearkened unto me, and not have loosed from Crete, and to have gained this harm and loss.22And now I exhort you to be of good cheer: for there shall be no loss of any man's life among you, but of the ship.23For there stood by me this night the angel of God, whose I am, and whom I serve,24Saying, Fear not, Paul; thou must be brought before Caesar: and, lo, God hath given thee all them that sail with thee.25Wherefore, sirs, be of good cheer: for I believe God, that it shall be even as it was told me.26Howbeit we must be cast upon a certain island.27But when the fourteenth night was come, as we were driven up and down in Adria, about midnight the shipmen deemed that they drew near to some country;28And sounded, and found it twenty fathoms: and when they had gone a little further, they sounded again, and found it fifteen fathoms.29Then fearing lest we should have fallen upon rocks, they cast four anchors out of the stern, and wished for the day.30And as the shipmen were about to flee out of the ship, when they had let down the boat into the sea, under colour as though they would have cast anchors out of the foreship,31Paul said to the centurion and to the soldiers, Except these abide in the ship, ye cannot be saved.32Then the soldiers cut off the ropes of the boat, and let her fall off.33And while the day was coming on, Paul besought them all to take meat, saying, This day is the fourteenth day that ye have tarried and continued fasting, having taken nothing.34Wherefore I pray you to take some meat: for this is for your health: for there shall not an hair fall from the head of any of you.35And when he had thus spoken, he took bread, and gave thanks to God in presence of them all: and when he had broken it, he began to eat.36Then were they all of good cheer, and they also took some meat.37And we were in all in the ship two hundred threescore and sixteen souls.38And when they had eaten enough, they lightened the ship, and cast out the wheat into the sea.39And when it was day, they knew not the land: but they discovered a certain creek with a shore, into the which they were minded, if it were possible, to thrust in the ship.40And when they had taken up the anchors, they committed themselves unto the sea, and loosed the rudder bands, and hoised up the mainsail to the wind, and made toward shore.41And falling into a place where two seas met, they ran the ship aground; and the forepart stuck fast, and remained unmoveable, but the hinder part was broken with the violence of the waves.42And the soldiers' counsel was to kill the prisoners, lest any of them should swim out, and escape.43But the centurion, willing to save Paul, kept them from their purpose; and commanded that they which could swim should cast themselves first into the sea, and get to land:44And the rest, some on boards, and some on broken pieces of the ship. And so it came to pass, that they escaped all safe to land.
1När det blev dags för oss[1] att resa till Italien, överlämnades Paulus och några andra fångar till en officer vid Kejsarbataljonen som hette Julius.2Med på resan hade vi också Aristarchos från Thessalonike i Makedonien. Vi gick ombord på ett fartyg i Adramyttion som skulle lägga till på flera ställen längs provinsen Asiens[2] kust, och så seglade vi iväg.3Följande dag la vi till i staden Sidon, och officeren Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå iland för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet.4När vi sedan lämnade Sidon fick vi motvind och seglade därför i lä av Cypern.5Efter det var vi ute på öppna havet och passerade provinserna Kilikien och Pamfylien innan vi la till i staden Myra i provinsen Lykien.6Där hittade officeren ett egyptiskt fartyg från Alexandria som skulle till Italien, och han tog oss ombord på det.7Under flera dagar gick nu seglingen långsamt, eftersom vinden hela tiden låg emot oss. Så när vi till slut närmade oss ön Knidos, la kaptenen om kursen och seglade rakt söderut tills vi rundade udden Salmone och kom in i lä söder om ön Kreta.8Där lyckades vi kämpa oss fram längs kusten och kom efter ett tag till en plats som kallas Goda hamnarna nära staden Lasaia.9Vi hade vid det laget förlorat mycket tid, och vädret höll på att bli farligt för långa seglingar, eftersom det redan var sent på hösten.[3] Paulus varnade därför officeren och besättningen10och sa: ”Mina vänner, det kommer att bli stora problem om vi fortsätter resan. Både fartyget och lasten kommer att gå förlorade, och vi kommer att riskera våra egna liv!”11Men officeren som var ansvarig för fångarna lyssnade mer på kaptenen och fartygets ägare än på Paulus.12Och eftersom Goda hamnarna inte var någon bra vinterhamn, tyckte de flesta i besättningen att man skulle segla vidare till Foinix och stanna där över vintern. Det var en bra hamn längre västerut på Kreta som bara var öppen mot nordväst och sydväst.
Storm utanför Kreta
13Just då började en lätt vind blåsa från söder, och de trodde därför att resan till Foinix skulle bli enkel. Alltså lättade de ankar och började segla tätt intill Kretas kust.14-15Men det dröjde inte länge förrän vädret plötsligt slog om. En våldsam storm, den så kallade Nordostorkanen svepte ner från ön och drev fartyget med sig ut på öppna havet. Besättningen försökte vända tillbaka mot land, men lyckades inte utan var tvungna att låta fartyget driva för vinden.16Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda, och kunde då med stort besvär få ombord skeppsbåten som vi hade haft på släp.17Och sedan vi hade dragit upp den surrade vi fartyget med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var nu rädda för att fartyget skulle driva mot sandbankarna vid Syrten[4], och de firade därför ner storseglet och lät fartyget driva.18När stormen nästa dag fortsatte att rasa började besättningen slänga lasten överbord.19Den tredje dagen kastade de ut fartygets utrustning och allt annat löst de kunde få tag på.20Under flera dygn såg vi varken sol eller stjärnor och kunde inte navigera, och stormen fortsatte med oförminskad styrka. Vi trodde därför till slut att allt hopp var ute.21Ingen hade nu ätit på länge, och till sist gick Paulus till besättningen och soldaterna och sa: ”Ni skulle ha lyssnat på mig redan från början och stannat på Kreta över vintern. Då hade ni sluppit alla dessa problem och förluster.22Men ge inte upp hoppet! Ingen av oss kommer att dö, bara fartyget ska gå under.23Inatt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar,24och han sa: ’Var inte rädd Paulus. Du ska få stå inför rätta hos kejsaren, och dessutom har Gud lovat att rädda livet på alla dem som seglar tillsammans med dig.’25Ge därför inte upp! Jag litar på Gud, allt ska bli precis som han har sagt.26Men vi kommer att driva iland på en ö.”
Skeppsbrottet
27När vi den 14:e stormnatten drev omkring på Adriatiska havet, upptäckte sjömännen vid midnatt att vi närmade oss land.28De lodade därför och upptäckte att djupet var mindre än 40 meter. Efter en liten stund mätte de upp knappt 30 meter.29De blev då rädda för att fartyget skulle driva mot några klippor och slängde därför ut fyra ankare från aktern. Sedan väntade de otåligt på att det skulle bli morgon.30Några av sjömännen försökte nu rymma från fartyget. De firade ner skeppsbåten och sa att de tänkte lägga ut ankare också från fören.31Men Paulus varnade officeren och soldaterna och sa: ”Vi kommer att dö allihop, om de inte stannar ombord.”32Då kapade soldaterna repen och lät skeppsbåten driva iväg.33Strax innan det började ljusna uppmanade sedan Paulus alla att äta. ”Ni har inte rört något mat på två veckor”, sa han.34”Se nu till att äta ordentligt, så att ni klarar er! Var inte rädda, inte ett hårstrå på ert huvud ska gå förlorat!”35Sedan tog han ett bröd och tackade Gud inför dem alla och bröt en bit och åt.36Genast kände sig alla bättre till mods och började äta.37Det var 276 personer ombord,38och då alla hade ätit sig mätta, vräkte besättningen vetelasten överbord för att göra fartyget ännu lättare.39När det ljusnade märkte de att de inte kände igen kusten, men de såg en bukt med en sandstrand och beslöt sig för att försöka få fartyget att driva iland där.40De kapade därför ankartrossarna och lämnade ankarna i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden.41Men fartyget stötte emot ett rev och gick på grund. Fören satt ohjälpligt fast, medan aktern började brytas sönder av de väldiga bränningarna.42Soldaterna beslöt då att döda alla fångarna, så att ingen skulle kunna simma iland och fly.43Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Sedan befallde han att alla simkunniga skulle hoppa överbord och ta sig iland.44Resten skulle försöka flyta iland med hjälp av plankor och vrakdelar från det sönderbrutna fartyget. På det sättet lyckades alla rädda sig upp på stranden.