1Now there were in the church that was at Antioch certain prophets and teachers; as Barnabas, and Simeon that was called Niger, and Lucius of Cyrene, and Manaen, which had been brought up with Herod the tetrarch, and Saul.2As they ministered to the Lord, and fasted, the Holy Ghost said, Separate me Barnabas and Saul for the work whereunto I have called them.3And when they had fasted and prayed, and laid their hands on them, they sent them away.4So they, being sent forth by the Holy Ghost, departed unto Seleucia; and from thence they sailed to Cyprus.5And when they were at Salamis, they preached the word of God in the synagogues of the Jews: and they had also John to their minister.6And when they had gone through the isle unto Paphos, they found a certain sorcerer, a false prophet, a Jew, whose name was Bar-jesus:7Which was with the deputy of the country, Sergius Paulus, a prudent man; who called for Barnabas and Saul, and desired to hear the word of God.8But Elymas the sorcerer (for so is his name by interpretation) withstood them, seeking to turn away the deputy from the faith.9Then Saul, (who also is called Paul,) filled with the Holy Ghost, set his eyes on him,10And said, O full of all subtilty and all mischief, thou child of the devil, thou enemy of all righteousness, wilt thou not cease to pervert the right ways of the Lord?11And now, behold, the hand of the Lord is upon thee, and thou shalt be blind, not seeing the sun for a season. And immediately there fell on him a mist and a darkness; and he went about seeking some to lead him by the hand.12Then the deputy, when he saw what was done, believed, being astonished at the doctrine of the Lord.13Now when Paul and his company loosed from Paphos, they came to Perga in Pamphylia: and John departing from them returned to Jerusalem.14But when they departed from Perga, they came to Antioch in Pisidia, and went into the synagogue on the sabbath day, and sat down.15And after the reading of the law and the prophets the rulers of the synagogue sent unto them, saying, Ye men and brethren, if ye have any word of exhortation for the people, say on.16Then Paul stood up, and beckoning with his hand said, Men of Israel, and ye that fear God, give audience.17The God of this people of Israel chose our fathers, and exalted the people when they dwelt as strangers in the land of Egypt, and with an high arm brought he them out of it.18And about the time of forty years suffered he their manners in the wilderness.19And when he had destroyed seven nations in the land of Chanaan, he divided their land to them by lot.20And after that he gave unto them judges about the space of four hundred and fifty years, until Samuel the prophet.21And afterward they desired a king: and God gave unto them Saul the son of Cis, a man of the tribe of Benjamin, by the space of forty years.22And when he had removed him, he raised up unto them David to be their king; to whom also he gave testimony, and said, I have found David the son of Jesse, a man after mine own heart, which shall fulfil all my will.23Of this man's seed hath God according to his promise raised unto Israel a Saviour, Jesus:24When John had first preached before his coming the baptism of repentance to all the people of Israel.25And as John fulfilled his course, he said, Whom think ye that I am? I am not he. But, behold, there cometh one after me, whose shoes of his feet I am not worthy to loose.26Men and brethren, children of the stock of Abraham, and whosoever among you feareth God, to you is the word of this salvation sent.27For they that dwell at Jerusalem, and their rulers, because they knew him not, nor yet the voices of the prophets which are read every sabbath day, they have fulfilled them in condemning him.28And though they found no cause of death in him, yet desired they Pilate that he should be slain.29And when they had fulfilled all that was written of him, they took him down from the tree, and laid him in a sepulchre.30But God raised him from the dead:31And he was seen many days of them which came up with him from Galilee to Jerusalem, who are his witnesses unto the people.32And we declare unto you glad tidings, how that the promise which was made unto the fathers,33God hath fulfilled the same unto us their children, in that he hath raised up Jesus again; as it is also written in the second psalm, Thou art my Son, this day have I begotten thee.34And as concerning that he raised him up from the dead, now no more to return to corruption, he said on this wise, I will give you the sure mercies of David.35Wherefore he saith also in another psalm, Thou shalt not suffer thine Holy One to see corruption.36For David, after he had served his own generation by the will of God, fell on sleep, and was laid unto his fathers, and saw corruption:37But he, whom God raised again, saw no corruption.38Be it known unto you therefore, men and brethren, that through this man is preached unto you the forgiveness of sins:39And by him all that believe are justified from all things, from which ye could not be justified by the law of Moses.40Beware therefore, lest that come upon you, which is spoken of in the prophets;41Behold, ye despisers, and wonder, and perish: for I work a work in your days, a work which ye shall in no wise believe, though a man declare it unto you.42And when the Jews were gone out of the synagogue, the Gentiles besought that these words might be preached to them the next sabbath.43Now when the congregation was broken up, many of the Jews and religious proselytes followed Paul and Barnabas: who, speaking to them, persuaded them to continue in the grace of God.44And the next sabbath day came almost the whole city together to hear the word of God.45But when the Jews saw the multitudes, they were filled with envy, and spake against those things which were spoken by Paul, contradicting and blaspheming.46Then Paul and Barnabas waxed bold, and said, It was necessary that the word of God should first have been spoken to you: but seeing ye put it from you, and judge yourselves unworthy of everlasting life, lo, we turn to the Gentiles.47For so hath the Lord commanded us, saying, I have set thee to be a light of the Gentiles, that thou shouldest be for salvation unto the ends of the earth.48And when the Gentiles heard this, they were glad, and glorified the word of the Lord: and as many as were ordained to eternal life believed.49And the word of the Lord was published throughout all the region.50But the Jews stirred up the devout and honourable women, and the chief men of the city, and raised persecution against Paul and Barnabas, and expelled them out of their coasts.51But they shook off the dust of their feet against them, and came unto Iconium.52And the disciples were filled with joy, and with the Holy Ghost.
Acts 13
Nya Levande Bibeln
from Biblica1I församlingen i Antiochia fanns profeter, som framförde budskap från Gud, och några som undervisade. Det var: Barnabas, Symeon, som också kallades ”den svarte”[1], Lucius från Kyrene, Manaen, som var fosterbror till kung Herodes, och Saul.2En gång när dessa män tillbad Herren och fastade, sa Guds heliga Ande: ”Avdela Barnabas och Saul för en speciell uppgift som jag har utsett dem till.”3Och sedan de fastat och bett ytterligare en gång, la de sina händer på dem och skickade iväg dem.
Saul blir Paulus. Paulus på Cypern
4Efter att Barnabas och Saul sänts ut av Guds heliga Ande, reste de ner till Seleukia och seglade över till Cypern.5Den första staden de kom till hette Salamis, och där gick de till de judiska synagogorna[2] och talade till folket om Jesus. Johannes Markus följde med dem som medhjälpare.6Sedan reste de från stad till stad på hela ön och talade, och till slut kom de till Pafos. Där träffade de en judisk trollkarl som hette Barjesus, som påstod att han kunde framföra budskap från Gud.7Han brukade ofta besöka den romerska landshövdingen Sergius Paulus, som var en mycket klok och förståndig man. Landshövdingen bjöd nu hem Barnabas och Saul till sig, eftersom han ville höra budskapet om Jesus.8Men trollkarlen (som också kallades Elymas[3]), motarbetade dem och försökte hindra landshövdingen från att tro.9Då blev Saul, som även kallades Paulus, fylld av Guds heliga Ande, och han spände ögonen i trollkarlen och sa:10”Du djävulens son, full av bedrägeri och falskhet, en fiende till allt som är gott, ska du aldrig sluta med att förvränga budskapet om Herren Jesus?11Men nu har Herren bestämt att du ska straffas. Du ska bli totalt blind under en tid.”I samma stund sänkte sig dimma och mörker över trollkarlen, och hjälplös började han gå omkring och leta efter någon som kunde hålla honom i handen och leda honom.12Men när landshövdingen såg vad som hände, började han tro, för han var helt förundrad över det han fått lära sig om Herren Jesus.
Paulus tal i Antiochia i Pisidien
13Paulus och hans följeslagare lämnade nu Pafos och seglade till Perge i provinsen Pamfylien[4]. Där lämnade Johannes Markus dem och återvände till Jerusalem.14Men Barnabas och Paulus fortsatte till Antiochia, en stad i provinsen Pisidien[5].När det sedan blev vilodag gick de till synagogan för att vara med vid samlingen.15Efter den vanliga läsningen ur Moses lag och profeterna[6], vände sig då synagogföreståndarna till Paulus och Barnabas och sa: ”Bröder, om ni har något att säga som kan vara till hjälp för oss, så kom fram och gör det!”16Då reste sig Paulus, gav tecken till dem att vara tysta och sa: ”Israeliter[7], och alla andra här som tillber Gud, lyssna på mig.17Israels Gud utsåg våra förfäder till att få vara hans eget folk. Och han lät dem bli ett mycket stort folk när de bodde som främlingar i Egypten. Sedan ledde han dem ut därifrån på ett mäktigt sätt och räddade dem från slaveriet.18Under 40 år hade Gud tålamod med dem när de vandrade genom öknen,19och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och gav deras land till israeliterna.20Allt det här tog ungefär 450 år. Efter det lät han olika domare härska över dem, fram till den tid då profeten Samuel styrde Israel.21Sedan tiggde folket om en kung, och Gud gav dem Saul, Kishs son, en man ur Benjamins stam. Han regerade i 40 år.22Men Gud avsatte honom och lät David bli kung över dem istället. Om honom sa Gud: ’Jag har funnit David, Jishajs son, en man som följer min vilja. Han kommer att göra allt jag säger till honom.’[8]23Gud lovade kung David att en av hans ättlingar skulle bli en räddare för Israels folk, och det är detta som nu har blivit verklighet. Jesus är den som räddar oss.24Men innan Jesus trädde fram förberedde Johannes döparen Israels folk genom att uppmana dem att lämna synden, vända om till Gud och låta döpa sig.25När Johannes uppgift närmade sig sitt slut sa han: ’Jag är inte den som Gud har lovat ska rädda er. Han kommer efter mig, och han är så mäktig att jag inte ens är värdig att knyta upp hans sandalremmar.[9]’26Lyssa nu, ni ättlingar till Abraham, och alla andra här som tillber Gud! Denna räddning gäller oss alla.27Folket i Jerusalem och deras ledare insåg nämligen inte vem Jesus var. De förstod inte att han var den som Gud talat om genom profeterna, trots att de hört profeternas budskap[10] läsas varje vecka, på vilodagen. Därför dömde de honom till döden, och genom detta blev det som Gud förutsagt verklighet.28Ja, trots att de inte kunde hitta något giltigt skäl att avrätta honom, bad de Pilatus att döda honom.29Och när de hade slutfört allt det som står i Skriften[11] när det gäller Jesus död, tog de ner honom från korset och la honom i en grav.30Men Gud uppväckte honom från de döda,31och Jesus visade sig sedan många gånger under de följande dagarna för dem som hade följt med honom från Galileen till Jerusalem. Det är dessa som nu berättar om honom för Israels folk.32-33Och nu har turen kommit till er. Vi är här för att berätta de glada nyheterna om att Gud, just i våra dagar, har infriat sitt löfte till förfäderna, genom att uppväcka Jesus från de döda. Det är honom den andra psalmen i Psaltaren handlar om, när den säger: ’Du är min son. Idag har jag blivit din Far.’[12]34För Gud hade lovat att Jesus skulle uppstå från de döda och aldrig mer behöva dö. Det förklarade han med orden: ’Jag ska infria mitt heliga och säkra löfte och ge er allt det goda jag lovade David.’[13]35Och det löfte han tänkte på var detta: ’Du ska inte låta din heliga tjänare förmultna.’[14]36Det här löftet handlar inte om David, för när David hade tjänat sitt folk enligt Guds vilja, dog han och blev begravd och hans kropp förmultnade.37Nej, det handlar om någon annan, en som Gud uppväckte från de döda, och vars kropp inte förmultnade.38Mina vänner, lyssna! Det är genom den här mannen, Jesus, som ni kan få förlåtelse för era synder.39Alla som tror på honom blir skuldfria inför Gud, något ni aldrig kunde bli genom att följa Moses lag[15].40Därför måste ni se upp. Låt er inte drabbas av det som Gud varnar för genom profeterna[16]:41’Se häråt, ni som hånar sanningen. Låt er förvånas och sedan dö. Jag ska göra något stort under er tid, något som ni inte kommer att tro den dag man berättar det för er.[17]’ ”42När samlingen sedan var över och Paulus och Barnabas lämnade synagogan, bad folket dem att komma tillbaka nästa vecka, på vilodagen, så att de kunde höra mer.43Många judar, och andra som tillbad Israels Gud, passade också på att göra sällskap med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem: ”Fortsätt att leva helt beroende av Guds godhet och förlåtelse.”
Paulus sprider budskapet om Jesus till andra än judarna
44På vilodagen[18], en vecka senare, kom nästan hela staden för att höra budskapet om Herren Jesus.45Men när de judiska ledarna såg allt folket, blev de avundsjuka och började håna Paulus och förlöjliga allt han sa.46Men Paulus och Barnabas svarade dem utan att tveka: ”Ni judar skulle vara de första som fick chansen att höra budskapet om Herren Jesus, men eftersom ni avvisar erbjudandet och gör er själva ovärdiga det eviga livet, så vänder vi oss nu till andra folk.47Det är också vad Herren har befallt oss, för det står i Skriften[19]:’Jag har gjort dig till ett ljus för alla folk, för att du ska rädda alla på hela jorden.’ ”48När de som inte var judar hörde detta blev de mycket glada och hyllade budskapet om Herren Jesus, och alla som var utsedda till evigt liv började tro.49Sedan spreds de glada nyheterna om Herren i hela området.50Men de judiska ledarna hetsade upp de högt uppsatta kvinnor som tillbad Israels Gud, och även de ledande männen i staden, och satte igång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från området.51Båda två skakade då stadens damm av sina fötter[20] och bekymrade sig inte mer om dem, utan fortsatte till staden Ikonion.52Och Jesus efterföljare fylldes av glädje och Guds heliga Ande.