1For yourselves, brethren, know our entrance in unto you, that it was not in vain:2But even after that we had suffered before, and were shamefully entreated, as ye know, at Philippi, we were bold in our God to speak unto you the gospel of God with much contention.3For our exhortation was not of deceit, nor of uncleanness, nor in guile:4But as we were allowed of God to be put in trust with the gospel, even so we speak; not as pleasing men, but God, which trieth our hearts.5For neither at any time used we flattering words, as ye know, nor a cloke of covetousness; God is witness:6Nor of men sought we glory, neither of you, nor yet of others, when we might have been burdensome, as the apostles of Christ.7But we were gentle among you, even as a nurse cherisheth her children:8So being affectionately desirous of you, we were willing to have imparted unto you, not the gospel of God only, but also our own souls, because ye were dear unto us.9For ye remember, brethren, our labour and travail: for labouring night and day, because we would not be chargeable unto any of you, we preached unto you the gospel of God.10Ye are witnesses, and God also, how holily and justly and unblameably we behaved ourselves among you that believe:11As ye know how we exhorted and comforted and charged every one of you, as a father doth his children,12That ye would walk worthy of God, who hath called you unto his kingdom and glory.13For this cause also thank we God without ceasing, because, when ye received the word of God which ye heard of us, ye received it not as the word of men, but as it is in truth, the word of God, which effectually worketh also in you that believe.14For ye, brethren, became followers of the churches of God which in Judaea are in Christ Jesus: for ye also have suffered like things of your own countrymen, even as they have of the Jews:15Who both killed the Lord Jesus, and their own prophets, and have persecuted us; and they please not God, and are contrary to all men:16Forbidding us to speak to the Gentiles that they might be saved, to fill up their sins alway: for the wrath is come upon them to the uttermost.17But we, brethren, being taken from you for a short time in presence, not in heart, endeavoured the more abundantly to see your face with great desire.18Wherefore we would have come unto you, even I Paul, once and again; but Satan hindered us.19For what is our hope, or joy, or crown of rejoicing? Are not even ye in the presence of our Lord Jesus Christ at his coming?20For ye are our glory and joy.
1Kära syskon, ni vet själva att vårt besök hos er inte blev utan resultat.2Vi hade, som ni vet, blivit misshandlade och förödmjukade i Filippi just innan vi kom till er. Men Gud gav oss mod att berätta det glada budskapet om Jesus för er, trots hårt motstånd.3Det bevisar väl mer än något att vårt budskap inte är falskt, och att vi inte har några orena motiv eller bedrägliga avsikter.4Nej, Gud har prövat oss och funnit oss värdiga att framföra det glada budskapet, och därför talar vi som vi gör. Vi ändrar inte budskapet, för att det ska tillfredsställa människor. Den vi vill tillfredsställa är Gud, som känner våra verkliga motiv.5Vi har aldrig försökt vinna er genom smicker, det vet ni, och har aldrig försökt utnyttja er, det kan Gud intyga.6Vi har inte strävat efter att bli ärade av er eller någon annan,7även om vi som sändebud[1] åt Kristus hade kunnat kräva en viss respekt. Nej, istället behandlade vi er lika kärleksfullt som en mor som sköter sina barn.8Vi älskade er så mycket att vi inte bara gav er det glada budskapet från Gud utan också var villiga att riskera livet för er, och vi hjälpte er på alla sätt.9Ni kommer säkert ihåg, kära syskon, hur vi kämpade och slet när vi var hos er. Dag och natt arbetade vi, så att ni inte skulle behöva försörja oss medan vi berättade Guds glada budskap för er.10Både ni och Gud kan intyga att vi följde hans vilja när vi var hos er troende. Vi handlade inte fel mot någon och det finns inget att anklaga oss för.11-12Ni vet också att vi förmanade och uppmuntrade var och en av er personligen, som en far som talar till sina barn. Vi vädjade till er att leva på ett sådant sätt att era liv ärar Gud, han som har inbjudit er att få tillhöra hans folk och dela hans härlighet.13Därför tackar vi ständigt Gud för att ni inte bara tog emot vårt budskap som något från oss själva, utan som ett budskap från Gud. För det är verkligen ett budskap från Gud, och det fortsätter att påverka er som tror.14Ni har ju, kära syskon, fått lida på samma sätt som Guds församlingar i Judeen som lever i gemenskap med Jesus Kristus. Ni har förföljts av era egna landsmän, på samma sätt som de har plågats av sina landsmän, judarna.15Några av judarna dödade Herren Jesus, liksom deras förfäder dödade profeterna som framförde Guds budskap[2]. Och några av judarna förföljer också oss. De frågar inte efter Guds vilja utan är fiender till alla människor,16eftersom de försöker hindra oss från att tala till andra folk så att de kan bli räddade. Men nu är måttet rågat för Gud, och de ska en dag bli straffade för sina synder.
Paulus längtar efter att få träffa församlingen
17Kära syskon, vi har nu under en tid varit skilda från er, även om ni ständigt är i våra tankar, och vi har därför gjort allt för att kunna träffa er igen, eftersom vi längtar efter er så mycket.18Vi har försökt resa till er, och jag, Paulus, har försökt mer än en gång, men Satan har hindrat oss.19Ni är ju vårt hopp och vår glädje, den segerkrans vi med stolthet kan visa upp då vår Herre Jesus kommer tillbaka.20Ja, ni är vår stolthet och vår glädje.