Gottverlasssenheit und Rettung des todgeweihten Armen
1Für den Chormeister. Nach der Weise Hinde der Morgenröte. Ein Psalm Davids.2Mein Gott, mein Gott, warum hast du mich verlassen,
bleibst fern meiner Rettung, den Worten meines Schreiens? (Mt 27,46)3Mein Gott, ich rufe bei Tag, doch du gibst keine Antwort;
und bei Nacht, doch ich finde keine Ruhe.4Aber du bist heilig,
du thronst über dem Lobpreis Israels. (Jes 6,3)5Dir haben unsere Väter vertraut,
sie haben vertraut und du hast sie gerettet. (Ps 25,2)6Zu dir riefen sie und wurden befreit,
dir vertrauten sie und wurden nicht zuschanden.7Ich aber bin ein Wurm und kein Mensch,
der Leute Spott, vom Volk verachtet. (Hi 25,6; Jes 41,14; Jes 53,3)8Alle, die mich sehen, verlachen mich,
verziehen die Lippen, schütteln den Kopf: (Ps 109,25; Mt 27,39)9Wälze die Last auf den HERRN! Er soll ihn befreien,
er reiße ihn heraus, wenn er an ihm Gefallen hat! (Mt 27,43; Weis 2,18)10Du bist es, der mich aus dem Schoß meiner Mutter zog,
der mich anvertraut der Brust meiner Mutter. (Jes 44,2)11Von Geburt an bin ich geworfen auf dich,
vom Mutterleib an bist du mein Gott. (Ps 71,6)12Sei mir nicht fern, denn die Not ist nahe
und kein Helfer ist da! (Ps 22,20; Ps 35,22; Ps 38,22; Ps 40,14; Ps 71,12)13Viele Stiere haben mich umgeben,
Büffel von Baschan mich umringt.14Aufgesperrt haben sie gegen mich ihren Rachen,
wie ein reißender, brüllender Löwe. (Ps 17,12; 1Petr 5,8)15Hingeschüttet bin ich wie Wasser,
gelöst haben sich all meine Glieder,
mein Herz ist geworden wie Wachs,
in meinen Eingeweiden zerflossen.16Meine Kraft ist vertrocknet wie eine Scherbe, /
die Zunge klebt mir am Gaumen,
du legst mich in den Staub des Todes. (Joh 19,28)17Denn Hunde haben mich umlagert, /
eine Rotte von Bösen hat mich umkreist.
Sie haben mir Hände und Füße durchbohrt.[1]18Ich kann all meine Knochen zählen;
sie gaffen und starren mich an.19Sie verteilen unter sich meine Kleider
und werfen das Los um mein Gewand. (Mt 27,35; Joh 19,23)20Du aber, HERR, halte dich nicht fern!
Du, meine Stärke, eile mir zu Hilfe! (Ps 22,12)21Entreiß mein Leben dem Schwert,
aus der Gewalt der Hunde mein einziges Gut!22Rette mich vor dem Rachen des Löwen
und vor den Hörnern der Büffel! - /
Du hast mir Antwort gegeben. (Ps 17,12; 2Tim 4,17)23Ich will deinen Namen meinen Brüdern verkünden,
inmitten der Versammlung dich loben. (Ps 9,15; Ps 22,26; Ps 26,12; Ps 35,18; Ps 40,10; Ps 107,32; Ps 109,30; Ps 111,1; Hebr 2,12)24Die ihr den HERRN fürchtet, lobt ihn; /
all ihr Nachkommen Jakobs, rühmt ihn;
erschauert vor ihm, all ihr Nachkommen Israels!25Denn er hat nicht verachtet,
nicht verabscheut des Elenden Elend.
Er hat sein Angesicht nicht verborgen vor ihm;
er hat gehört, als er zu ihm schrie.26Von dir kommt mein Lobpreis in großer Versammlung,
ich erfülle mein Gelübde vor denen, die ihn fürchten. (Ps 66,13)27Die Armen sollen essen und sich sättigen; /
den HERRN sollen loben, die ihn suchen.
Aufleben soll euer Herz für immer. (Ps 69,33)28Alle Enden der Erde sollen daran denken/
und sich zum HERRN bekehren:
Vor dir sollen sich niederwerfen alle Stämme der Nationen. (Jes 45,22; Tob 13,13)29Denn dem HERRN gehört das Königtum;
er herrscht über die Nationen. (Ps 24,7)30Es aßen und warfen sich nieder alle Mächtigen der Erde.
Alle, die in den Staub gesunken sind, sollen vor ihm sich beugen.
Und wer sein Leben nicht bewahrt hat,31Nachkommen werden ihm dienen.
Vom Herrn wird man dem Geschlecht erzählen, das kommen wird. / (Ps 48,14; Ps 71,18; Ps 78,3; Ps 102,19; Ps 145,4)32Seine Heilstat verkündet man einem Volk, das noch geboren wird:
Ja, er hat es getan.
En lidandepsalm som börjar i djupaste förtvivlan men övergår i glädje och jubel.
1För körledaren, efter ”Morgonrodnadens hind”[1]. En psalm av David.[2]2Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Min räddning förblir långt borta, hur förtvivlat jag än ropar.3Min Gud, jag ropar på dagen, men du svarar inte, på natten, men jag får ingen ro,4och ändå är du den Helige, till vars tron Israels lovsång stiger.5Våra fäder satte sin tillit till dig, de förtröstade på dig, och du befriade dem.6De ropade till dig och blev räddade. De förtröstade på dig och blev aldrig besvikna.7Men jag är en mask och inte en människa, hånad av människor och föraktad av folket.8Alla som ser mig hånar mig, de hånskrattar åt mig och skakar på huvudet.9”Han förlitar ju sig på HERREN, låt nu HERREN gripa in och befria honom, eftersom han älskar honom!”10HERRE, du hjälpte mig ut ur min mors liv, du lät mig vila tryggt vid min mors bröst.11Alltsedan min födelse är jag överlämnad åt dig, sedan jag föddes har du varit min Gud.12Var inte långt borta från mig när jag är i nöd och ingen finns som hjälper.13Tjurar i mängd omger mig, Bashans tjurar omringar mig.14De kommer mot mig med öppna gap som rovlystna, rytande lejon.15Jag hälls ut som vatten, och alla mina ben är ur led. Mitt hjärta är som vax, det smälter i mitt inre.16Min styrka har torkat ihop som en lerskärva. Min tunga klibbar fast i gommen, och du lägger mig i dödens stoft.17Hundar omger mig, en hop onda män omringar mig. De har genomborrat[3] mina händer och fötter,18och jag kan räkna varje ben i min kropp. De ser och stirrar på mig.19De delar mina kläder mellan sig, och kastar lott om min klädnad.20HERRE, var inte så långt borta, du, min styrka, skynda dig och hjälp mig!21Rädda mig från svärdet, mitt dyrbara liv från hundarnas våld!22Rädda mig från lejonens gap och från vildoxarnas horn. Du svarar mig.[4]23Jag ska göra ditt namn känt för mina bröder. Jag ska prisa dig mitt i församlingen.24Ni som fruktar HERREN, prisa honom, ära honom, ni ättlingar till Jakob! Bäva för honom, Israels ätt!25Han har inte föraktat eller försmått den lidandes elände, han har inte dolt sitt ansikte för honom, utan hört hans rop om hjälp.26Från dig kommer min lovsång i den stora församlingen, jag ska uppfylla mina löften inför dem som fruktar dig.27De ödmjuka ska äta och bli mätta. De som söker HERREN ska prisa honom. Må ni få livsmod för evigt!28Hela jorden ska minnas det och återvända till HERREN, alla folk och stammar ska tillbe honom.29HERREN tillhör riket och han regerar över folken.30Jordens alla rika ska tillbe honom, böja knä inför honom, alla de som sänks ner i stoftet, de som inte kan hålla sig själva vid liv.[5]31De efterkommande ska också tjäna honom, och de ska få höra om Herren.32De ska komma och förkunna hans rättfärdighet för folk som ännu inte är födda, för detta har han gjort.