Das Doppelgleichnis vom verlorenen Schaf und von der verlorenen Drachme
1Alle Zöllner und Sünder kamen zu ihm, um ihn zu hören.2Die Pharisäer und die Schriftgelehrten empörten sich darüber und sagten: Dieser nimmt Sünder auf und isst mit ihnen.3Da erzählte er ihnen dieses Gleichnis und sagte: (Joh 10,11)4Wenn einer von euch hundert Schafe hat und eins davon verliert, lässt er dann nicht die neunundneunzig in der Wüste zurück und geht dem verlorenen nach, bis er es findet? (Mt 18,12)5Und wenn er es gefunden hat, nimmt er es voll Freude auf die Schultern,6und wenn er nach Hause kommt, ruft er die Freunde und Nachbarn zusammen und sagt zu ihnen: Freut euch mit mir, denn ich habe mein Schaf wiedergefunden, das verloren war!7Ich sage euch: Ebenso wird im Himmel mehr Freude herrschen über einen einzigen Sünder, der umkehrt, als über neunundneunzig Gerechte, die keine Umkehr nötig haben.8Oder wenn eine Frau zehn Drachmen hat und eine davon verliert, zündet sie dann nicht eine Lampe an, fegt das Haus und sucht sorgfältig, bis sie die Drachme findet?9Und wenn sie diese gefunden hat, ruft sie die Freundinnen und Nachbarinnen zusammen und sagt: Freut euch mit mir, denn ich habe die Drachme wiedergefunden, die ich verloren hatte!10Ebenso, sage ich euch, herrscht bei den Engeln Gottes Freude über einen einzigen Sünder, der umkehrt.
Das Gleichnis vom verlorenen Sohn
11Weiter sagte Jesus: Ein Mann hatte zwei Söhne. (Mt 21,28)12Der jüngere von ihnen sagte zu seinem Vater: Vater, gib mir das Erbteil, das mir zusteht! Da teilte der Vater das Vermögen unter sie auf.13Nach wenigen Tagen packte der jüngere Sohn alles zusammen und zog in ein fernes Land. Dort führte er ein zügelloses Leben und verschleuderte sein Vermögen.14Als er alles durchgebracht hatte, kam eine große Hungersnot über jenes Land und er begann Not zu leiden.15Da ging er zu einem Bürger des Landes und drängte sich ihm auf; der schickte ihn aufs Feld zum Schweinehüten.16Er hätte gern seinen Hunger mit den Futterschoten gestillt, die die Schweine fraßen; aber niemand gab ihm davon. (Lk 16,21)17Da ging er in sich und sagte: Wie viele Tagelöhner meines Vaters haben Brot im Überfluss, ich aber komme hier vor Hunger um.18Ich will aufbrechen und zu meinem Vater gehen und zu ihm sagen: Vater, ich habe mich gegen den Himmel und gegen dich versündigt. (Ps 51,6)19Ich bin nicht mehr wert, dein Sohn zu sein; mach mich zu einem deiner Tagelöhner!20Dann brach er auf und ging zu seinem Vater. Der Vater sah ihn schon von Weitem kommen und er hatte Mitleid mit ihm. Er lief dem Sohn entgegen, fiel ihm um den Hals und küsste ihn.21Da sagte der Sohn zu ihm: Vater, ich habe mich gegen den Himmel und gegen dich versündigt; ich bin nicht mehr wert, dein Sohn zu sein.[1]22Der Vater aber sagte zu seinen Knechten: Holt schnell das beste Gewand und zieht es ihm an, steckt einen Ring an seine Hand und gebt ihm Sandalen an die Füße!23Bringt das Mastkalb her und schlachtet es; wir wollen essen und fröhlich sein.24Denn dieser, mein Sohn, war tot und lebt wieder; er war verloren und ist wiedergefunden worden. Und sie begannen, ein Fest zu feiern. (Eph 2,1)25Sein älterer Sohn aber war auf dem Feld. Als er heimging und in die Nähe des Hauses kam, hörte er Musik und Tanz.26Da rief er einen der Knechte und fragte, was das bedeuten solle.27Der Knecht antwortete ihm: Dein Bruder ist gekommen und dein Vater hat das Mastkalb schlachten lassen, weil er ihn gesund wiederbekommen hat.28Da wurde er zornig und wollte nicht hineingehen. Sein Vater aber kam heraus und redete ihm gut zu.29Doch er erwiderte seinem Vater: Siehe, so viele Jahre schon diene ich dir und nie habe ich dein Gebot übertreten; mir aber hast du nie einen Ziegenbock geschenkt, damit ich mit meinen Freunden ein Fest feiern konnte.30Kaum aber ist der hier gekommen, dein Sohn, der dein Vermögen mit Dirnen durchgebracht hat, da hast du für ihn das Mastkalb geschlachtet.31Der Vater antwortete ihm: Mein Kind, du bist immer bei mir und alles, was mein ist, ist auch dein. (Joh 17,10)32Aber man muss doch ein Fest feiern und sich freuen; denn dieser, dein Bruder, war tot und lebt wieder; er war verloren und ist wiedergefunden worden.
1Alla tullindrivare och andra syndare kom för att lyssna till Jesus.2Detta retade fariseerna och de skriftlärda, som kritiserade Jesus för att han umgicks med syndare, och till och med åt med dem.3Då berättade Jesus en liknelse för dem:4”Om någon av er har hundra får och upptäcker att han saknar ett av dem, lämnar han inte då de nittionio andra i ödemarken och letar efter det som är försvunnet, tills han hittar det?5När han hittar det, blir han glad och bär hem det på sina axlar.6Sedan samlar han sina vänner och grannar, så att de också kan glädjas över att han hittat sitt förlorade får.7Jag säger er att på samma sätt kommer man att glädja sig mer i himlen över en enda syndare som vänder om, än över nittionio rättfärdiga som inte behöver vända om.
Liknelsen om det borttappade myntet
8Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett, tänder hon inte då en lampa och sopar igenom hela huset och letar i varje vrå tills hon hittar det?9Och när hon hittar det, kallar hon inte sedan på sina vänner och grannar för att de ska glädjas med henne över att hon hittat det borttappade?10På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar när en enda syndare vänder om.”
Liknelsen om sonen som lämnade sin far
11Jesus sa: ”En man hade två söner.12Den yngre sa till sin far: ’Far, ge mig min del av arvet nu.’ Och han gick med på att dela sin egendom mellan sönerna.13Några dagar senare hade den yngre sonen sålt allt han ägde och gav sig iväg till ett främmande land. Där levde han ett vilt liv och gjorde snart slut på alla sina pengar.14Men när han hade gjort av med allt, drabbade en svår hungersnöd landet, och han var snart i nöd.15Han bad då en lantbrukare att anställa honom och mannen skickade ut honom att vakta svin.16Han längtade efter att få äta sig mätt på svinens fröskidor, men ingen gav honom något.17Då insåg han sin situation och sa till sig själv: ’Hemma hos min far har de anställda mat i överflöd, och här håller jag på att svälta ihjäl!18Jag går hem till min far och säger: Far, jag har syndat mot både himlen och dig.19Jag är inte värd att kallas din son längre, men låt mig åtminstone få arbeta som en av dina tjänare.’20Och så gick han tillbaka hem till sin far. Men medan sonen fortfarande var långt borta, såg hans far honom och fylldes av medlidande. Han sprang emot sin son och kramade om honom och kysste honom.21Sonen sa: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte värd att kallas din son längre.’22Men hans far sa till tjänarna: ’Skynda er! Ta fram mina finaste dräkter och sätt på honom dem. Sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter!23Hämta sedan gödkalven och slakta den, så att vi kan äta och ha fest.24För min son var död men är levande igen. Han var förlorad men är återfunnen.’ Och så började festen.25Under tiden hade den äldre sonen varit ute på fälten. När han nu närmade sig huset, hörde han ljudet av musik och dans.26Han kallade på en av tjänarna och frågade vad det var man firade.27Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit tillbaka, och din far har slaktat gödkalven för att fira att han har kommit hem välbehållen.’28Då blev den äldre sonen rasande och ville inte gå in i huset. Hans far gick därför ut och försökte övertala honom,29men han svarade: ’Under alla dessa år har jag arbetat hårt och aldrig någonsin vägrat att göra vad du har bett mig om. Ändå har du inte gett mig ens en killing, så att jag kunde ha fest med mina vänner.30Men nu när denne din son kommer hem, slösaren, som har gjort slut på dina pengar tillsammans med prostituerade, då firar du det med att slakta gödkalven!’31’Mitt barn’, sa fadern till honom, ’du är alltid hos mig, och allt jag äger är ditt.32Men nu måste vi vara glada och fira detta, för din bror var död men är levande igen. Han var förlorad men är återfunnen.’ ”