2.Samuel 12

Einheitsübersetzung 2016

von Katholisches Bibelwerk
1 Darum schickte der HERR den Natan zu David; dieser ging zu David und sagte zu ihm: In einer Stadt lebten einst zwei Männer; der eine war reich, der andere arm. (2Sam 7,2; 2Sam 14,5)2 Der Reiche besaß sehr viele Schafe und Rinder,3 der Arme aber besaß nichts außer einem einzigen kleinen Lamm, das er gekauft hatte. Er zog es auf und es wurde bei ihm zusammen mit seinen Kindern groß. Es aß von seinem Stück Brot und es trank aus seinem Becher, in seinem Schoß lag es und war für ihn wie eine Tochter.4 Da kam ein Besucher zu dem reichen Mann und er brachte es nicht über sich, eines von seinen Schafen oder Rindern zu nehmen, um es für den zuzubereiten, der zu ihm gekommen war. Darum nahm er dem Armen das Lamm weg und bereitete es für den Mann zu, der zu ihm gekommen war.5 Da geriet David in heftigen Zorn über den Mann und sagte zu Natan: So wahr der HERR lebt: Der Mann, der das getan hat, verdient den Tod.6 Das Lamm soll er vierfach ersetzen, weil er das getan und kein Mitleid gehabt hat. (2Mo 21,37; 1Kön 20,40)7 Da sagte Natan zu David: Du selbst bist der Mann. So spricht der HERR, der Gott Israels: Ich habe dich zum König von Israel gesalbt und ich habe dich aus der Hand Sauls gerettet. (1Sam 16,13)8 Ich habe dir das Haus deines Herrn und die Frauen deines Herrn in den Schoß gegeben und ich habe dir das Haus Israel und Juda gegeben, und wenn das zu wenig ist, gebe ich dir noch manches andere dazu. (1Sam 25,42; 2Sam 2,4; 2Sam 5,3)9 Aber warum hast du das Wort des HERRN verachtet und etwas getan, was ihm missfällt? Du hast den Hetiter Urija mit dem Schwert erschlagen und hast dir seine Frau zur Frau genommen; durch das Schwert der Ammoniter hast du ihn umgebracht. (2Sam 11,17)10 Darum soll jetzt das Schwert auf ewig nicht mehr von deinem Haus weichen; denn du hast mich verachtet und dir die Frau des Hetiters genommen, damit sie deine Frau werde. (2Sam 13,28; 2Sam 18,14)11 So spricht der HERR: Ich werde dafür sorgen, dass sich aus deinem eigenen Haus das Unheil gegen dich erhebt, und ich werde dir vor deinen Augen deine Frauen wegnehmen und sie einem andern geben; er wird am hellen Tag bei deinen Frauen liegen. (2Sam 16,22)12 Ja, du hast es heimlich getan, ich aber werde es vor ganz Israel und am hellen Tag tun.13 Darauf sagte David zu Natan: Ich habe gegen den HERRN gesündigt. Natan antwortete David: Der HERR hat dir deine Sünde vergeben; du wirst nicht sterben. (2Sam 24,10; Ps 51,2)14 Weil du aber durch diese Tat den HERRN verworfen hast, muss der Sohn, der dir geboren wird, sterben.[1] (Ps 10,3; Ps 32,5)15 Dann ging Natan nach Hause. Der HERR aber schlug das Kind, das die Frau des Urija dem David geboren hatte, und es wurde schwer krank. (1Sam 25,38)16 David suchte Gott wegen des Knaben auf und fastete streng; und wenn er heimkam, legte er sich bei Nacht auf die bloße Erde. (1Kön 21,27)17 Die Ältesten seines Hauses kamen zu ihm, um ihn dazu zu bewegen, von der Erde aufzustehen. Er aber wollte nicht und aß auch nicht mit ihnen. (1Sam 28,23)18 Am siebten Tag aber starb das Kind. Davids Diener fürchteten sich, ihm mitzuteilen, dass das Kind tot war; denn sie sagten: Wir haben ihm zugeredet, als das Kind noch am Leben war; er aber hat nicht auf uns gehört. Wie können wir ihm jetzt sagen: Das Kind ist tot? Er würde ein Unheil anrichten.19 David jedoch sah, dass seine Diener miteinander flüsterten, und merkte daran, dass das Kind tot war. Er fragte seine Diener: Ist das Kind tot? Sie antworteten: Ja, es ist tot. (Ps 41,8)20 Da erhob sich David von der Erde, wusch sich, salbte sich, wechselte seine Kleider, ging zum Haus des HERRN und warf sich nieder. Als er dann nach Hause zurückkehrte, verlangte er zu essen. Man setzte ihm etwas vor und er aß.21 Da fragten ihn seine Diener: Was soll das bedeuten, was du getan hast? Als das Kind noch am Leben war, hast du seinetwegen gefastet und geweint. Nachdem aber das Kind tot ist, stehst du auf und isst.22 Er antwortete: Als das Kind noch am Leben war, habe ich gefastet und geweint; denn ich dachte: Wer weiß, vielleicht ist der HERR mir gnädig und das Kind bleibt am Leben. (Joe 2,12)23 Jetzt aber, da es tot ist, warum soll ich da noch fasten? Kann ich es zurückholen? Ich werde einmal zu ihm gehen, aber es kommt nicht zu mir zurück. (1Mo 37,35; Hi 7,9)24 Und David tröstete seine Frau Batseba; er ging zu ihr hinein und schlief mit ihr. Und sie gebar einen Sohn und er gab ihm den Namen Salomo. Der HERR liebte Salomo (2Sam 11,27)25 und sandte den Propheten Natan, damit er ihm um des HERRN willen den Namen Jedidja, der vom HERRN Geliebte, gebe.26 Joab überzog das Rabba der Ammoniter mit Krieg und er eroberte diese Königsstadt. (2Sam 11,1)27 Darauf schickte Joab Boten zu David und ließ ihm sagen: Ich habe gegen Rabba gekämpft und dabei auch die Wasserstadt eingenommen.28 Darum versammle jetzt den Rest des Heeres, belagere die Stadt und nimm sie selbst ein, damit nicht ich sie einnehme und mein Name über ihr ausgerufen wird. (5Mo 28,10)29 David sammelte also das ganze Heer, zog nach Rabba, kämpfte gegen die Stadt und nahm sie ein.30 Dann nahm er ihrem König die Krone vom Haupt, deren Gewicht ein Talent Gold betrug und an der ein kostbarer Stein war; sie wurde nun Davids Krone. Und er schaffte eine sehr große Beute aus der Stadt fort. (1Chr 20,2)31 Auch ihre Einwohner führte er fort und stellte sie an die Steinsägen, an die eisernen Spitzhacken und an die eisernen Äxte und ließ sie in den Ziegeleien arbeiten. So machte er es mit allen Städten der Ammoniter. Dann kehrte David mit dem ganzen Heer nach Jerusalem zurück.[2]

2.Samuel 12

nuBibeln

von Biblica
1 HERREN sände Natan till David. När han kom dit sa han: ”Två män bodde i samma stad, den ene rik och den andre fattig.2 Den rike ägde många får och stora boskapshjordar.3 Den fattige ägde inget annat än ett litet lamm som han hade köpt och fött upp. Lammet växte upp hos honom och bland barnen i familjen. Han gav det av sin egen mat och han lät det dricka ur sin egen mugg och det låg i hans famn som om det varit hans egen lilla dotter.4 Nu kom det en gäst till den rike mannens hem, men i stället för att slakta ett djur från sina egna hjordar till middag åt gästen, tog han den fattige mannens lamm och lagade till det.”5 David blev rasande och sa till Natan: ”Så sant HERREN lever, den man som gjort något sådant förtjänar döden!6 Dessutom ska han ersätta lammet fyrdubbelt[1], eftersom han gjorde detta och var så obarmhärtig.”7 Då sa Natan till David: ”Du är den mannen! HERREN, Israels Gud, säger: ’Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul.8 Jag gav dig din herres kungadöme och hans hustrur i dina armar[2] och jag gav dig hela Israel och Juda. Om det inte hade varit tillräckligt, så skulle jag ha gett dig ännu mycket mer.9 Varför har du då föraktat HERRENS ord och gjort något så ont? Du har mördat Uria med svärd och tagit hans hustru. Du lät ammoniterna döda honom med svärd.10 Från och med nu ska ett hotande svärd alltid hänga över din familj. Genom att ta Urias hustru har du visat ditt förakt för mig.’11 Så säger HERREN: ’För den här sakens skull ska jag se till att din egen familj blir din olycka. Ja, jag ska överlämna dina hustrur åt en annan man, en som står dig nära och han kommer att ligga med dem mitt på ljusa dagen.12 Det du gjorde i hemlighet, det ska jag låta ske mot dig i dagsljus inför hela Israel.’ ”13 ”Jag har syndat mot HERREN”, bekände David. Natan svarade: ”Ja, och HERREN förlåter dig. Du behöver inte dö.14 Men du har gett HERRENS fiender tillfälle att förakta honom och därför kommer ditt barn att dö.”15 Sedan återvände Natan hem. Och HERREN lät barnet som Urias hustru födde åt David bli svårt sjukt.16 David bad Gud om att han skulle skona barnet. Han åt ingenting. Han gick hem och om nätterna låg han på bara marken.17 De högsta tjänstemännen i palatset försökte få honom att stiga upp från marken och äta tillsammans med dem, men han vägrade.18 När sju dagar hade gått dog barnet. Davids tjänare var rädda för att tala om det för honom. ”Han var alldeles utom sig när pojken var sjuk”, sa de. ”Vad ska han nu ta sig till när vi berättar att han har dött?”19 Men när David såg att de viskade till varandra, förstod han vad som hänt. ”Har barnet dött?” frågade han. ”Ja, han är död”, svarade de.20 Då reste sig David från marken, tvättade sig, smorde in sig med olja och bytte kläder. Sedan gick han in i HERRENS hus och tillbad. Efter det återvände han till palatset, bad om mat och åt när de serverade åt honom.21 Hans tjänare undrade varför han betedde sig så. De sa till honom: ”Medan barnet fortfarande levde, grät du och vägrade att äta, men nu när barnet har dött, går du upp och börjar äta som vanligt.”22 David svarade: ”Jag fastade och grät medan barnet levde, för jag tänkte: ’Vem vet, kanske kommer HERREN att vara barmhärtig mot mig och låta pojken leva.’23 Men varför ska jag fasta nu när han är död? Kan jag någonsin få honom tillbaka? En dag ska jag gå till honom, men han kommer aldrig tillbaka till mig.”24 David tröstade Batseba. Han gick in till henne och låg med henne. Och hon födde en son som han kallade Salomo. HERREN älskade det barnet25 och lät hälsa genom profeten Natan att han för HERRENS skull skulle kallas Jedidjah, HERRENS älskade.26 Joav anföll Rabba i Ammon och intog kungastaden[3].27 Joav skickade detta meddelande till David: ”Jag har anfallit Rabba och intagit vattenstaden.28 Mönstra nu resten av armén och belägra och inta staden! Annars gör jag det och då får den bära mitt namn.”29 Då mönstrade David hela sin armé och tågade mot Rabba. Han anföll staden och intog den.30 David tog kronan från Milkoms[4] huvud. Den var gjord av guld, prydd med infattade dyrbara stenar och vägde över 30 kilo. Den sattes på Davids huvud. Han tog också en stor mängd krigsbyte från staden.31 Befolkningen där satte han i arbete med sågar, järnhackor och yxor eller med att tillverka tegelsten som han brukade göra med alla ammonitiska städer. Sedan återvände David och armén till Jerusalem.