1Ich muss mich ja rühmen; zwar nützt es nichts, trotzdem will ich jetzt von Erscheinungen und Offenbarungen des Herrn sprechen. (Apg 26,16; Gal 2,2)2Ich kenne einen Menschen in Christus, der vor vierzehn Jahren bis in den dritten Himmel entrückt wurde;3ich weiß allerdings nicht, ob es mit dem Leib oder ohne den Leib geschah, nur Gott weiß es.4Und ich weiß, dass dieser Mensch in das Paradies entrückt wurde; ob es mit dem Leib oder ohne den Leib geschah, weiß ich nicht, nur Gott weiß es. Er hörte unsagbare Worte, die ein Mensch nicht aussprechen darf.5Diesen Menschen will ich rühmen; meiner selbst will ich mich nicht rühmen, höchstens meiner Schwachheit. (2Kor 11,30)6Wenn ich mich dennoch rühmen wollte, wäre ich zwar kein Narr, sondern würde die Wahrheit sagen. Aber ich verzichte darauf; denn jeder soll mich nur nach dem beurteilen, was er an mir sieht oder aus meinem Mund hört. (2Kor 10,8; 2Kor 11,16)7Damit ich mich wegen der einzigartigen Offenbarungen nicht überhebe, wurde mir ein Stachel ins Fleisch gestoßen: ein Bote Satans, der mich mit Fäusten schlagen soll, damit ich mich nicht überhebe.[1]8Dreimal habe ich den Herrn angefleht, dass dieser Bote Satans von mir ablasse. (Mt 26,44)9Er aber antwortete mir: Meine Gnade genügt dir; denn die Kraft wird in der Schwachheit vollendet. Viel lieber also will ich mich meiner Schwachheit rühmen, damit die Kraft Christi auf mich herabkommt. (Phil 4,13)10Deswegen bejahe ich meine Ohnmacht, alle Misshandlungen und Nöte, Verfolgungen und Ängste, die ich für Christus ertrage; denn wenn ich schwach bin, dann bin ich stark. (2Kor 6,9)
Abschluss der Narrenrede
11Jetzt bin ich wirklich ein Narr geworden; ihr habt mich dazu gezwungen. Eigentlich sollte ich von euch empfohlen werden; denn in nichts bin ich hinter den Überaposteln zurückgeblieben, obgleich ich nichts bin. (2Kor 11,1)12Das, woran man den Apostel erkennt, wurde mit großer Ausdauer unter euch vollbracht: Zeichen, Wunder und Machttaten. (Apg 5,12; Röm 15,19)13Worin seid ihr denn im Vergleich mit den übrigen Gemeinden zu kurz gekommen? Höchstens darin, dass gerade ich euch nicht zur Last gefallen bin. Dann verzeiht mir bitte dieses Unrecht! (2Kor 11,7)
Die Unterhaltsfrage
14Siehe, schon zum dritten Mal will ich jetzt zu euch kommen und ich werde euch nicht zur Last fallen; ich suche ja nicht euer Geld, sondern euch. Denn nicht die Kinder sollen für die Eltern sparen, sondern die Eltern für die Kinder. (2Kor 13,1; Phil 4,17)15Ich aber will sehr gern alles aufwenden und mich für euch aufreiben. Wenn ich euch so sehr liebe, soll ich deswegen weniger Liebe empfangen? (Phil 2,17; 1Thess 2,8)16Nun gut! Eine schwere Last habe ich euch zwar nicht zugemutet; aber habe ich euch, verschlagen wie ich bin, mit List in mein Netz gelockt?17Habe ich euch vielleicht durch einen, den ich zu euch sandte, übervorteilt? (2Kor 7,2)18Ja, ich habe Titus gebeten, euch zu besuchen, und den Bruder mit ihm gesandt. Hat Titus euch etwa übervorteilt? Sind wir nicht beide im gleichen Geist aufgetreten? Nicht in den gleichen Spuren? (2Kor 8,16)
Missstände in der Gemeinde
19Ihr denkt schon lange, dass wir uns vor euch nur herausreden wollen. Aber wir reden in Christus, vor dem Angesicht Gottes. Und alles, Geliebte, geschieht zu eurer Erbauung. (2Kor 2,17)20Denn ich fürchte, dass ich euch bei meinem Kommen nicht so finde, wie ich euch zu finden wünsche, und dass ihr mich so findet, wie ihr mich nicht zu finden wünscht. Ich fürchte, dass es zu Streit, Eifersucht, Zornesausbrüchen, Ehrgeiz, Verleumdungen, übler Nachrede, Überheblichkeit, allgemeiner Verwirrung kommt; (2Kor 10,2; Gal 5,19)21dass mein Gott, wenn ich wiederkomme, mich noch einmal vor euch demütigt; dass ich Grund haben werde, traurig zu sein über viele, die schon früher Sünder waren und sich trotz ihrer Unreinheit, Unzucht und Ausschweifung noch nicht zur Umkehr entschlossen haben. (2Kor 13,2)
Kraften från Kristus verkar i den som är beroende av Gud
1Jag måste skryta, om än till ingen nytta. Jag kommer nu till syner och sådant som Herren har uppenbarat.2Jag vet en man[1], som lever i Kristus och som för fjorton år sedan rycktes ända upp till den tredje himlen. Om det skedde med eller utan kropp vet jag inte, men det vet Gud.3Jag vet bara att denne man, om det nu var med eller utan kroppen det vet jag inte, men Gud vet det,4blev i alla fall uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala.5Den mannen skulle jag kunna skryta över, men jag avstår, förutom när det gäller min egen svaghet.6Fast om jag ändå skulle få för mig att skryta över detta, så skulle jag inte vara från förståndet, för det är verkligen sant vad jag säger. Trots det föredrar jag att låta bli, för att ingen ska tro att jag är något märkvärdigt den dag han får se och höra mig.7Men för att jag inte ska bli högfärdig för dessa väldiga uppenbarelsers skull, har jag fått en tagg som sticker mig. Det är en ängel från Satan som slår mig, för att jag inte ska bli högfärdig.[2]8Tre gånger har jag bett till Herren att den ska lämna mig ifred.9Men Herren har svarat mig: ”Min nåd är allt du behöver. I svagheten fullkomnas nämligen kraften.” Därför vill jag hellre skryta över min svaghet, för att Kristus kraft ska bo i mig.10Jag är därför glad över svagheten, över förolämpningar, lidanden, förföljelser och svårigheter för Kristus skull. För när jag är svag, då är jag stark.
Paulus omsorg om korinthierna
11Jag har varit som en dåre, ni har tvingat mig till det. Egentligen borde ni ha försvarat mig. Jag är ju inte på något vis underlägsen dessa väldiga apostlar, även om jag i mig själv inte är någonting.12När jag var hos er utförde jag på alla sätt det som kännetecknar en apostel, tecken, under och kraftgärningar.13På vilket sätt blev ni underlägsna andra församlingar, förutom att jag inte var någon börda för er? Förlåt mig den oförrätten!14Nu kommer jag snart till er för tredje gången, och inte heller nu vill jag bli någon börda för er. Det är er jag vill ha, och inte era ägodelar. Det är inte barnen som ska spara åt sina föräldrar, utan föräldrarna åt sina barn.15Jag är bara glad över att kunna offra allt och mig själv för er. Ska jag bli mindre älskad för att jag älskar er så mycket?16Hur som helst, jag har inte varit någon börda för er. Men kanske är jag så slug att jag ändå har lurat er!17Har jag utnyttjat er genom någon av dem jag skickade till er?18Jag bad Titus att resa till er och skickade med honom en annan troende man. Har Titus kanske utnyttjat er? Har vi inte handlat i samma anda och följt samma riktning?19Nu har ni kanske hela tiden tänkt att vi försvarar oss inför er. Men det är inför Gud vi talar, i Kristus, och allt vi gör, gör vi för er uppbyggelse, mina kära.20Jag är nämligen rädd för att jag ska finna er annorlunda än jag önskar, och att ni ska finna mig annorlunda än ni önskar. Jag är rädd att jag ska finna strider, avundsjuka och ilska, intriger, skvaller och förtal, högfärd och oenighet.21Jag är rädd att min Gud återigen ska förödmjuka mig inför er när jag kommer tillbaka, och att jag ska bli tvungen att sörja över dem som inte omvänt sig från den orenhet, den sexuella lössläppthet och de orgier som de utövat.