1Als sie in die Nähe von Jerusalem kamen, nach Betfage und Betanien am Ölberg, schickte er zwei seiner Jünger aus. (Mt 21,1; Lk 19,28; Joh 12,12)2Er sagte zu ihnen: Geht in das Dorf, das vor euch liegt; gleich wenn ihr hineinkommt, werdet ihr ein Fohlen angebunden finden, auf dem noch nie ein Mensch gesessen hat. Bindet es los und bringt es her!3Und wenn jemand zu euch sagt: Was tut ihr da?, dann antwortet: Der Herr braucht es; er lässt es bald wieder zurückbringen.4Da machten sie sich auf den Weg und fanden außen an einer Tür an der Straße ein Fohlen angebunden und sie banden es los.5Einige, die dabeistanden, sagten zu ihnen: Wie kommt ihr dazu, das Fohlen loszubinden?6Sie gaben ihnen zur Antwort, was Jesus gesagt hatte, und man ließ sie gewähren.7Sie brachten das Fohlen zu Jesus, legten ihre Kleider auf das Tier und er setzte sich darauf. (Sach 9,9)8Und viele breiteten ihre Kleider auf den Weg aus, andere aber Büschel, die sie von den Feldern abgerissen hatten.9Die Leute, die vor ihm hergingen und die ihm nachfolgten, riefen: Hosanna! Gesegnet sei er, der kommt im Namen des Herrn! (Ps 118,25; Mt 23,39; Lk 13,35)10Gesegnet sei das Reich unseres Vaters David, das nun kommt. Hosanna in der Höhe!11Und er zog nach Jerusalem hinein, in den Tempel; nachdem er sich alles angesehen hatte, ging er spät am Abend mit den Zwölf nach Betanien hinaus.
Die Verfluchung des Feigenbaums
12Als sie am nächsten Tag Betanien verließen, hatte er Hunger. (Mt 21,18)13Da sah er von Weitem einen Feigenbaum mit Blättern und ging hin, um nach Früchten zu suchen. Aber er fand nichts als Blätter; denn es war nicht die Zeit der Feigenernte. (Lk 13,6)14Da sagte er zu ihm: In Ewigkeit soll niemand mehr eine Frucht von dir essen. Und seine Jünger hörten es.
Die Reinigung des Tempels
15Dann kamen sie nach Jerusalem. Jesus ging in den Tempel und begann, die Händler und Käufer aus dem Tempel hinauszutreiben; er stieß die Tische der Geldwechsler und die Stände der Taubenhändler um (Sach 14,21; Mt 21,12; Lk 19,45; Joh 2,13)16und ließ nicht zu, dass jemand irgendetwas durch den Tempelbezirk trug.17Er belehrte sie und sagte: Heißt es nicht in der Schrift: Mein Haus soll ein Haus des Gebetes für alle Völker genannt werden? Ihr aber habt daraus eine Räuberhöhle gemacht. (Jes 56,7; Jer 7,11)18Die Hohepriester und die Schriftgelehrten hörten davon und suchten nach einer Möglichkeit, ihn umzubringen. Denn sie fürchteten ihn, weil das Volk außer sich war vor Staunen über seine Lehre. (Mk 12,12; Mk 14,1)19Als es Abend wurde, verließ Jesus mit seinen Jüngern die Stadt.
Der verdorrte Feigenbaum und der Glaube
20Als sie am nächsten Morgen an dem Feigenbaum vorbeikamen, sahen sie, dass er bis zu den Wurzeln verdorrt war. (Mt 21,20)21Da erinnerte sich Petrus und sagte zu Jesus: Rabbi, sieh doch, der Feigenbaum, den du verflucht hast, ist verdorrt.22Jesus sagte zu ihnen: Habt Glauben an Gott!23Amen, ich sage euch: Wenn jemand zu diesem Berg sagt: Heb dich empor und stürz dich ins Meer! und wenn er in seinem Herzen nicht zweifelt, sondern glaubt, dass geschieht, was er sagt, dann wird es geschehen. (Mt 17,20; Lk 17,6)24Darum sage ich euch: Alles, worum ihr betet und bittet - glaubt nur, dass ihr es schon erhalten habt, dann wird es euch zuteil. (Mt 7,7)25-26Und wenn ihr beten wollt und ihr habt einem anderen etwas vorzuwerfen, dann vergebt ihm, damit auch euer Vater im Himmel euch eure Verfehlungen vergibt.[1] (Mt 6,14; Lk 6,37)
Die Frage nach der Vollmacht Jesu
27Sie kamen wieder nach Jerusalem. Als er im Tempel umherging, kamen die Hohepriester, die Schriftgelehrten und die Ältesten zu ihm (Mt 21,23; Lk 20,1)28und fragten ihn: In welcher Vollmacht tust du das? Wer hat dir diese Vollmacht gegeben, das zu tun?29Jesus sagte zu ihnen: Ich will euch eine Frage stellen. Antwortet mir, dann werde ich euch sagen, in welcher Vollmacht ich das tue.30Stammte die Taufe des Johannes vom Himmel oder von den Menschen? Antwortet mir!31Da überlegten sie und sagten zueinander: Wenn wir antworten: Vom Himmel, so wird er sagen: Warum habt ihr ihm dann nicht geglaubt?32Sollen wir also antworten: Von den Menschen? Sie fürchteten sich aber vor den Leuten; denn alle hielten Johannes wirklich für einen Propheten.33Darum antworteten sie Jesus: Wir wissen es nicht. Jesus erwiderte: Dann sage auch ich euch nicht, in welcher Vollmacht ich das tue.
1När de närmade sig Jerusalem och kom till byarna Betfage och Betania, som låg vid Olivberget, skickade Jesus iväg två av sina efterföljare2och sa: ”Gå in i byn därframme. Där inne kommer ni genast att hitta en ungåsna stå bunden, en som ingen har ridit på ännu. Ta den och kom hit med den.3Och om någon frågar vad ni håller på med så säg bara: ’Herren behöver den, men han kommer snart att lämna den tillbaka.’ ”4De två efterföljarna gav sig då iväg och hittade en ungåsna som stod bunden vid en port på bygatan. Och medan de höll på att lösgöra den,5sa några som stod där: ”Vad håller ni på med? Tänker ni ta åsnan?”6Men efterföljarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem ta den.7De ledde sedan åsnan till Jesus, och hans efterföljare la sina mantlar på den och Jesus satte sig på den och red iväg mot staden.8Många människor bredde ut sina mantlar som en matta framför honom, och andra strödde ut gröna kvistar från träden runt omkring.[1]9Och både de som gick framför Jesus och de som gick efter, ropade: ”Vi hyllar dig![2]Vi ärar dig som är sänd av Herren!10Vi ärar dig som ska regera som vår förfader David gjorde! Alla i himlen hyllar dig!”11Så red han in i Jerusalem och gick till tempelområdet. Där vandrade han runt och tittade noga på allt, men eftersom det redan var sent på eftermiddagen gick han sedan tillbaka till Betania med sina tolv närmaste efterföljare.
Jesus rensar templet
12Nästa morgon, när de var på väg från Betania, blev Jesus hungrig.13Då fick han se att det lite längre bort fanns ett fikonträd med gröna blad, och han gick dit för att se om han kunde plocka några fikon på det. Men det fanns bara blad, eftersom det var alltför tidigt på året för att det skulle kunna finnas någon frukt.[3]14Då sa Jesus till trädet: ”Aldrig mer ska någon äta frukt från dig!” Och hans efterföljare hörde honom säga det.15När de kom fram till Jerusalem gick han in på tempelområdet och drev ut köpmännen och deras kunder. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stånden för dem som sålde duvor,16och han stoppade alla som försökte bära varor över tempelplatsen.[4]17Sedan undervisade han dem och sa: ”Har inte Gud sagt i Skriften[5]: ’Mitt hus ska vara en plats där alla folk kan be?’ Men ni har låtit det bli ’ett tillhåll för tjuvar och banditer’.”18När översteprästerna och laglärarna[6] fick höra vad han gjort, började de göra upp planer på hur de skulle bli av med honom. Men de var rädda för honom, eftersom alla människor var så imponerade av hans undervisning.19På kvällen lämnade sedan Jesus och hans efterföljare staden.
Jesus förklarar att hans efterföljare kan be om vad som helst
20När de nästa morgon gick förbi fikonträdet igen, såg Jesus efterföljare att det hade vissnat ända från roten.21Då kom Petrus plötsligt ihåg vad Jesus hade sagt till trädet dagen innan och han utbrast: ”Mästare, har du sett? Fikonträdet som du förbannade har vissnat!”22Då sa Jesus till sina efterföljare: ”Ni måste lita på Gud helt och fullt.23Jag försäkrar er, att om ni verkligen tror av hela ert hjärta och inte tvivlar, så kan ni säga till det här berget: ’Upp med dig och kasta dig i havet’, och det kommer att bli så.24Ja, jag försäkrar er, att om ni bara tror, så kan ni be om vad som helst, och ni ska få det!25-26Men när ni ber till Gud ska ni först förlåta dem ni är arga på. Då ska också er Far i himlen förlåta er era synder.[7]”
De judiska ledarna ifrågasätter Jesus uppdrag
27Så kom de tillbaka till Jerusalem, och medan Jesus gick omkring på tempelplatsen kom översteprästerna och laglärarna[8] och folkets ledare fram till honom.28De krävde att få veta vad han hade för rätt att göra allt det han gjorde, och vem som hade gett honom det uppdraget.29”Det ska jag strax säga er”, sa Jesus, ”om ni bara svarar på en annan fråga först.30När Johannes döparen döpte, var det på Guds befallning eller inte? Svara mig på det!”31De började genast diskutera med varandra och sa: ”Om vi säger att det var på Guds befallning, så kommer han att fråga varför vi inte trodde på honom.32Men kan vi påstå att Gud inte hade sänt honom?” Nej, det vågade de inte, för då skulle folket ställa till besvär. Alla var ju övertygade om att Johannes hade varit en profet som framförde Guds budskap.33Därför svarade de till slut: ”Vi vet inte.”Då sa Jesus till dem: ”I så fall säger inte jag heller vem som har gett mig i uppdrag att göra det jag gör.”