1Es kamen einige Leute von Judäa herab und lehrten die Brüder: Wenn ihr euch nicht nach dem Brauch des Mose beschneiden lasst, könnt ihr nicht gerettet werden. (Apg 15,24; Gal 1,7; Gal 5,10)2Da nun nicht geringer Zwist und Streit zwischen ihnen und Paulus und Barnabas entstand, beschloss man, Paulus und Barnabas und einige andere von ihnen sollten wegen dieser Streitfrage zu den Aposteln und den Ältesten nach Jerusalem hinaufgehen. (Gal 2,1)3Die Gemeinde gab ihnen das Weggeleit. Dann zogen sie durch Phönizien und Samarien; dabei berichteten sie den Brüdern von der Bekehrung der Heiden und bereiteten damit allen Brüdern große Freude.4Bei ihrer Ankunft in Jerusalem wurden sie von der Gemeinde und von den Aposteln und den Ältesten empfangen. Sie erzählten alles, was Gott mit ihnen zusammen getan hatte. (Apg 14,27; Apg 15,28; Apg 21,19)5Da erhoben sich einige aus der Partei der Pharisäer, die gläubig geworden waren, und sagten: Man muss sie beschneiden und von ihnen fordern, am Gesetz des Mose festzuhalten.
Die Versammlung der Apostel und der Ältesten mit der Gemeinde
6Die Apostel und die Ältesten traten zusammen, um die Frage zu prüfen.7Als ein heftiger Streit entstand, erhob sich Petrus und sagte zu ihnen: Brüder, wie ihr wisst, hat Gott schon längst hier bei euch die Entscheidung getroffen, dass die Heiden durch meinen Mund das Wort des Evangeliums hören und zum Glauben gelangen sollen.8Und Gott, der die Herzen kennt, hat dies bestätigt, indem er ihnen ebenso wie uns den Heiligen Geist gab. (Apg 10,44; Apg 11,15)9Er machte keinerlei Unterschied zwischen uns und ihnen; denn er hat ihre Herzen durch den Glauben gereinigt. (Apg 10,34)10Warum stellt ihr also jetzt Gott auf die Probe und legt den Jüngern ein Joch auf den Nacken, das weder unsere Väter noch wir tragen konnten? (Mt 23,4; Gal 3,10; Gal 5,1)11Wir glauben im Gegenteil, durch die Gnade Jesu, des Herrn, gerettet zu werden, auf die gleiche Weise wie jene. (Gal 2,16; Eph 2,4)12Da schwieg die ganze Versammlung. Und sie hörten Barnabas und Paulus zu, wie sie erzählten, welch große Zeichen und Wunder Gott durch sie unter den Heiden getan hatte.13Als sie geendet hatten, nahm Jakobus das Wort und sagte: Brüder, hört mich an! (Apg 21,18; Gal 2,9)14Simon hat berichtet, dass Gott selbst zuerst darauf geschaut hat, aus den Heiden ein Volk für seinen Namen zu gewinnen.15Damit stimmen die Worte der Propheten überein, die geschrieben haben:16Danach werde ich mich umwenden / und die zerfallene Hütte Davids wieder aufrichten; / ich werde sie aus ihren Trümmern wieder aufrichten / und werde sie wiederherstellen, (Jer 12,15; Am 9,11)17damit die übrigen Menschen den Herrn suchen, / auch alle Völker, / über denen mein Name ausgerufen ist - / spricht der Herr, der das ausführt, (Am 9,12)18was ihm seit Ewigkeit bekannt ist. (Jes 45,21)19Darum halte ich es für richtig, den Heiden, die sich zu Gott bekehren, keine Lasten aufzubürden;20man weise sie nur an, Verunreinigung durch Götzenopferfleisch und Unzucht zu meiden und weder Ersticktes noch Blut zu essen.[1] (3Mo 18,6; Apg 15,29; Apg 21,25)21Denn Mose hat seit alten Zeiten in jeder Stadt seine Verkünder, da er in den Synagogen an jedem Sabbat verlesen wird.
Die Beschlüsse der Versammlung
22Da beschlossen die Apostel und die Ältesten zusammen mit der ganzen Gemeinde, Männer aus ihrer Mitte auszuwählen und sie zusammen mit Paulus und Barnabas nach Antiochia zu senden, nämlich Judas, genannt Barsabbas, und Silas, führende Männer unter den Brüdern.23Sie gaben ihnen folgendes Schreiben mit: Die Apostel und die Ältesten, eure Brüder, grüßen die Brüder aus dem Heidentum in Antiochia, in Syrien und Kilikien.24Wir haben gehört, dass einige von uns, denen wir keinen Auftrag erteilt haben, euch mit ihren Reden beunruhigt und eure Gemüter erregt haben. (Apg 15,1; Gal 1,7; Gal 5,10)25Deshalb haben wir einmütig beschlossen, Männer auszuwählen und zusammen mit unseren geliebten Brüdern Barnabas und Paulus zu euch zu schicken,26die beide für den Namen Jesu Christi, unseres Herrn, ihr Leben eingesetzt haben.27Wir haben Judas und Silas abgesandt, die euch das Gleiche auch mündlich mitteilen sollen.28Denn der Heilige Geist und wir haben beschlossen, euch keine weitere Last aufzuerlegen als diese notwendigen Dinge: (Mt 23,4)29Götzenopferfleisch, Blut, Ersticktes und Unzucht zu meiden. Wenn ihr euch davor hütet, handelt ihr richtig. Lebt wohl! (Apg 15,20; 1Kor 8,1; Offb 2,14)
Die Mitteilung der Beschlüsse an die Gemeinde von Antiochia
30Man verabschiedete die Abgesandten und sie zogen hinab nach Antiochia, riefen die Gemeinde zusammen und übergaben ihr den Brief.31Sie lasen ihn und freuten sich über den Zuspruch.32Judas und Silas, selbst Propheten, sprachen den Brüdern mit vielen Worten Mut zu und stärkten sie. (Apg 11,27; Apg 13,1)33-34Nach einiger Zeit wurden sie von den Brüdern in Frieden wieder zu denen entlassen, die sie abgesandt hatten.[2]35Paulus aber und Barnabas blieben in Antiochia und lehrten und verkündeten mit vielen anderen das Wort des Herrn.
Die Trennung von Paulus und Barnabas und Beginn der zweiten Missionsreise
36Nach einiger Zeit sagte Paulus zu Barnabas: Wir wollen wieder aufbrechen und sehen, wie es den Brüdern in all den Städten geht, in denen wir das Wort des Herrn verkündet haben.37Barnabas wollte auch den Johannes, genannt Markus, mitnehmen; (Apg 12,12)38doch Paulus bestand darauf, ihn nicht mitzunehmen, weil er sie in Pamphylien im Stich gelassen hatte, nicht mit ihnen gezogen war und an ihrer Arbeit nicht mehr teilgenommen hatte. (Apg 13,13)39Es kam zu einer heftigen Auseinandersetzung, sodass sie sich voneinander trennten; Barnabas nahm Markus mit und segelte nach Zypern.40Paulus aber wählte sich Silas und reiste ab, nachdem die Brüder ihn der Gnade des Herrn empfohlen hatten.41Er zog durch Syrien und Kilikien und stärkte die Gemeinden. (Apg 9,30; Apg 11,25; Gal 1,21)
1Medan Paulus och Barnabas var i Antiochia, kom några män från Judeen och började lära de troende att de inte kunde bli räddade om inte männen följde den judiska traditionen med omskärelse[1] som det står om i Moses lag.2Men Paulus och Barnabas gick emot dem, vilket ledde till ständiga diskussioner och bråk. Till slut bestämde därför de troende att man skulle låta Paulus och Barnabas och några till resa upp till Jerusalem för att reda ut saken med Jesus sändebud och församlingsledarna där.3Man utrustade dem för resan och lät dem sedan ge sig iväg. På vägen dit stannade de till i Fenikien och Samarien och berättade för de troende att också många icke-judar hade vänt sig till Gud, vilket gjorde de troende mycket glada.4När de kom fram till Jerusalem blev de hjärtligt mottagna av församlingen och sändebuden och ledarna. Paulus och Barnabas berättade sedan om vad Gud hade hjälpt dem att göra.5Men då reste sig några män, som hade varit fariseer[2] innan de blev Jesus efterföljare, och förklarade att alla troende män som inte var judar måste omskäras, och att man skulle kräva att alla följde Moses lag.6Jesus sändebud och församlingsledarna höll därför ett särskilt möte om den här frågan.7Och efter en lång diskussion reste sig Petrus och sa: ”Bröder, ni vet alla att Gud för länge sedan utsåg mig till att berätta de glada nyheterna om Jesus för andra än judar, så att de också skulle kunna tro.8Och Gud, som känner till alla människors tankar, har visat att han har tagit emot dem, genom att ge dem sin heliga Ande precis som han gav den till oss.9Gud har inte gjort någon skillnad mellan oss och dem utan accepterade dem helt när de vände om och började tro.10Varför vill ni då ifrågasätta det som Gud har gjort och kräva att Jesus efterföljare ska lyda en lag som både vi och våra förfäder har haft svårt att lyda?11Nej, vi tror att alla, både vi och de, blir räddade genom vår Herre Jesus kärlek och förlåtelse, som ju ingen har gjort sig förtjänt av.”12Efter det blev det tyst på diskussionen, och alla lyssnade till Barnabas och Paulus när de berättade om de under och tecken som Gud hade hjälpt dem att göra bland andra folk.13När de hade slutat reste sig Jakob[3] och sa: ”Bröder, lyssna på mig.14Petrus[4] har påmint oss om hur det gick till första gången en grupp icke-judar tackade ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom.15Och att andra folk vänder om till Gud stämmer väl överens med det budskap Gud har framfört genom profeterna[5]. Det står till exempel:16’Sedan ska jag vända tillbaka och bygga upp Davids fallna hus. Jag ska resa upp det som ligger i ruiner,17så att alla människor kan söka Herren, ja, alla folk som jag har inbjudit att tillhöra mig. Så säger Herren, som gjorde allt detta18känt för länge sedan.’[6]19Jag anser därför att vi inte ska ställa en massa krav på dessa folk som vänder sig till Gud.20Det räcker med att vi skriver till dem att de ska låta bli att äta sådant som offrats till avgudar, att de ska avhålla sig från sexuell lössläppthet och från att äta kött från kvävda djur eller något annat som fortfarande har blod i sig.[7]21För Moses lag har man undervisat om överallt under alla tider, och varje vecka läser man ur dem i de judiska synagogorna[8] på vilodagen.”
Brevet från församlingen i Jerusalem
22Sedan beslöt Jesus sändebud och ledarna, tillsammans med hela församlingen, att man skulle sända några representanter till Antiochia tillsammans med Paulus och Barnabas för att meddela resultatet av överläggningarna. De män som valdes ut var två av församlingsledarna: Judas (som kallades Barsabbas) och Silas.23Så här löd det brev de fick med sig:”Från Jesus sändebud och församlingsledarna i Jerusalem, till de troende från icke-judiska folk i Antiochia, Syrien och Kilikien. Varma hälsningar!24Vi har fått veta att några från vår församling har skapat oro och förvirring bland er med sin undervisning, men dessa män var inte utsända av oss.25Vi beslöt därför enhälligt att utse två officiella representanter och skicka dem till er tillsammans med våra älskade bröder Barnabas och Paulus,26dessa båda som har riskerat sina liv för vår Herre Jesus Kristus skull.27Våra representanter, Judas och Silas, kommer att berätta mer om vad vi har beslutat i den här frågan.28-29Guds heliga Ande och vi har beslutat att inte kräva något annat av er än att ni låter bli att äta sådant som offrats till avgudar, att ni inte äter kött från kvävda djur eller något annat som har blodet kvar i sig, och att ni avhåller er från sexuell lössläppthet. Om ni noga följer detta handlar ni rätt. Vi önskar er allt gott!”30De fyra männen reste genast till Antiochia, där man kallade samman alla de troende till ett stort möte och överlämnade brevet.31Och när församlingens ledare läst brevet, blev alla mycket glada över detta uppmuntrande besked.32Judas och Silas, som också själva hade fått förmågan av Gud att framföra budskap från honom, talade sedan länge till församlingen och uppmuntrade och styrkte dem i deras tro.33-34När de varit där en tid, reste Judas och Silas tillbaka till dem som hade sänt dem, och församlingen i Antiochia önskade dem frid från Gud.[9]35Men Paulus och Barnabas stannade kvar i Antiochia, där de tillsammans med många andra undervisade och spred budskapet om Herren Jesus.
Paulus och Barnabas skiljs åt
36Efter ett tag sa Paulus till Barnabas: ”Tycker inte du som jag att vi borde åka tillbaka till alla de städer där vi har spridit budskapet om Herren Jesus, för att se hur det går med de troende.”37Barnabas höll med honom och föreslog att de skulle ta med sig Johannes Markus.38Men Paulus var absolut emot detta, eftersom Johannes Markus hade övergett dem i Pamfylien och inte varit med dem i deras arbete.39De blev faktiskt sådana ovänner över detta att de skildes åt. Barnabas tog sedan med sig Johannes Markus och seglade till Cypern.40Paulus däremot valde Silas som medhjälpare, och sedan de troende hade överlämnat dem åt Herren Jesus och hans beskydd,41reste de genom Syrien och Kilikien för att uppmuntra församlingarna där.