1Dann befahl Josef seinem Hausverwalter: Fülle die Getreidesäcke der Männer mit so viel Brotgetreide, wie sie tragen können, und leg das Geld eines jeden oben in den Sack!2Meinen Becher, den Silberbecher, leg oben in den Sack des Jüngsten mit dem Geld für sein Getreide. Er tat, wie Josef es gesagt hatte.3Der Morgen leuchtete und man entließ die Männer mit ihren Eseln.4Sie hatten sich noch nicht weit von der Stadt entfernt, da sagte Josef zu seinem Hausverwalter: Auf, jag hinter den Männern her! Wenn du sie eingeholt hast, sag ihnen: Warum habt ihr Gutes mit Bösem vergolten?[1]5Ist das nicht der Becher, aus dem mein Herr trinkt und aus dem er wahrsagt? Da habt ihr etwas Schlimmes getan.6Der Hausverwalter holte sie ein und sagte zu ihnen, was ihm aufgetragen war.7Sie antworteten ihm: Wie kann mein Herr so etwas sagen? Fern sei deinen Knechten, so etwas zu tun.8Sieh her, das Geld, das wir oben in unseren Getreidesäcken fanden, haben wir dir aus dem Land Kanaan zurückgebracht. Wie könnten wir da aus dem Haus deines Herrn Silber oder Gold stehlen?9Der von deinen Knechten, bei dem sich der Becher findet, soll sterben und auch wir werden dann unserem Herrn als Sklaven gehören.10Er sagte: Also, es soll geschehen, wie ihr gesagt habt: Bei wem er sich findet, der sei mein Sklave, ihr aber sollt frei sein.11Jeder stellte eiligst seinen Sack auf die Erde und öffnete ihn:12Er durchsuchte alles, beim Ältesten begann er und beim Jüngsten hörte er auf. Der Becher fand sich im Sack Benjamins.13Da zerissen sie ihre Obergewänder. Jeder belud seinen Esel und sie kehrten in die Stadt zurück.14So kamen Juda und seine Brüder wieder in das Haus Josefs, der noch dort war. Sie fielen vor ihm zur Erde nieder.15Josef sagte zu ihnen: Was habt ihr getan? Wusstet ihr denn nicht, dass ein Mann wie ich wahrsagen kann?16Juda erwiderte: Was sollen wir unserem Herrn sagen, was sollen wir vorbringen, womit uns rechtfertigen? Gott hat die Schuld deiner Knechte herausgefunden. So sind wir also Sklaven unseres Herrn, wir und der, bei dem sich der Becher gefunden hat.17Doch Josef gab zur Antwort: Mir sei es fern, das zu tun. Derjenige, in dessen Hand sich der Becher gefunden hat, der soll mein Sklave sein. Ihr anderen aber zieht in Frieden hinauf zu eurem Vater!18Da trat Juda an ihn heran und sagte: Bitte, mein Herr, darf dein Knecht etwas zu meinem Herrn sagen? Dein Zorn entbrenne deswegen nicht gegen deinen Knecht; denn du bist wie der Pharao.19Mein Herr hat seine Knechte gefragt: Habt ihr einen Vater oder Bruder?20Wir erwiderten meinem Herrn: Wir haben einen alten Vater und den Jüngsten, der ihm im hohen Alter geboren wurde. Dessen Bruder ist gestorben; er ist allein von seiner Mutter noch da und sein Vater liebt ihn.21Du aber hast deinen Knechten gesagt: Bringt ihn her zu mir, ich will mein Auge auf ihn richten.22Da sagten wir zu unserem Herrn: Der Knabe kann seinen Vater nicht verlassen. Verließe er seinen Vater, so würde dieser sterben.23Du aber sagtest zu deinen Knechten: Wenn euer jüngster Bruder nicht mit euch herabkommt, dürft ihr mir nicht mehr unter die Augen treten.24Als wir zu deinem Knecht, meinem Vater, hinaufgekommen waren, erzählten wir ihm, was mein Herr gesagt hatte.25Als dann unser Vater sagte: Kauft uns noch einmal etwas Brotgetreide!,26entgegneten wir: Wir können nicht hinunterziehen; nur wenn unser jüngster Bruder dabei ist, ziehen wir hinunter. Wir können nämlich dem Mann nicht mehr unter die Augen treten, wenn nicht unser jüngster Bruder dabei ist.27Darauf antwortete uns dein Knecht, mein Vater: Ihr wisst, dass mir meine Frau zwei Söhne geboren hat.28Einer ist von mir gegangen und ich sagte: Er ist gewiss zerfetzt worden. Ich habe ihn bis heute nicht mehr gesehen.29Nun nehmt ihr mir auch den noch weg. Stößt ihm ein Unglück zu, dann bringt ihr mein graues Haar vor Leid in die Unterwelt.30Wenn ich jetzt zu deinem Knecht, meinem Vater, käme und der Knabe wäre nicht bei uns, da doch sein Leben so an ihm hängt,31wenn er also sähe, dass der Knabe nicht dabei ist, würde er sterben. Dann brächten deine Sklaven deinen Knecht, unseren greisen Vater mit seinem grauen Haar, vor Gram in die Unterwelt.32Denn dein Knecht hat sich für den Knaben beim Vater mit den Worten verbürgt: Wenn ich ihn nicht zu dir zurückbringe, will ich alle Tage bei meinem Vater in Schuld stehen.33Darum soll jetzt dein Knecht anstelle des Knaben dableiben als Sklave für meinen Herrn; der Knabe aber soll mit seinen Brüdern hinaufziehen dürfen.34Denn wie könnte ich zu meinem Vater hinaufziehen, ohne dass der Knabe bei mir wäre? Ich könnte das Unglück nicht mit ansehen, das dann meinen Vater träfe.
1.Mose 44
Nya Levande Bibeln
von Biblica1När bröderna var klara för hemresan befallde Josef sin husföreståndare att fylla alla deras säckar med så mycket säd de kunde föra med sig och sa till honom att lägga tillbaka de pengar som de hade betalat med överst i säckarna.2Josef gav också order om att hans egen silverbägare skulle läggas överst i Benjamins säck tillsammans med pengarna för säden. Husföreståndaren gjorde som han hade blivit tillsagd.3Bröderna steg upp i gryningen och gav sig iväg med sina tungt lastade åsnor.4När de hade kommit ett stycke från staden, sa Josef till sin husföreståndare: "Skynda dig efter dem! Stoppa dem och fråga varför de handlar på det här sättet mot mig, när jag, deras välgörare, har varit så god mot dem.5Fråga dem: 'Vad menar ni med att stjäla min husbondes personliga silverbägare, som han använder till att spå med? Fattar ni vad ni har gjort?' "6Husföreståndaren hann ifatt dem och sa till dem allt som han hade fått order om.7"Vad pratar du om egentligen?" frågade de. "Vilka slags människor tror du vi är, eftersom du kan anklaga oss för något så fruktansvärt?8Tog vi inte med oss tillbaka de pengar som vi hade funnit i säckarna? Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din husbondes hus?9Om du hittar denna bägare hos någon av oss, så ska han dö, och alla vi övriga är villiga att bli slavar åt din husbonde så länge vi lever."10"Det låter nog bra, men det räcker med att den som stal bägaren blir min slav", svarade mannen. "Ni andra går fria."11De tog snabbt ned sina säckar från åsneryggarna och öppnade dem.12Husföreståndaren började leta i den äldste broderns säck och gick sedan igenom de övrigas. Han hittade slutligen bägaren i Benjamins säck.13Då slet de sönder sina kläder i förtvivlan, lastade åsnorna igen och återvände till staden.14Josef var fortfarande hemma när Juda och hans bröder kom, och de föll ned på marken inför honom.15"Vad är det ni försöker göra?" frågade Josef. "Förstår ni inte att en man som jag vet vem som stal den?"16Juda svarade uppgivet: "Vad ska vi säga, herre? Hur kan vi be om nåd? Hur kan vi bevisa att vi är oskyldiga? Gud straffar oss för våra synder. Vi har alla återvänt för att bli dina slavar, både alla vi andra och han i vars säck bägaren återfanns."17"Nej", sa Josef. "Bara den som stal bägaren ska bli min slav. Resten av er kan återvända hem till er far."18Då steg Juda fram och sa: "Låt mig bara få säga en sak, herre. Ha tålamod med mig bara ett ögonblick, för jag vet att du kan döma mig omedelbart, som om du vore Farao själv.19Du frågade oss om vår far var i livet och om vi hade ytterligare någon bror,20och vi svarade: 'Ja, far lever. Han är nu en gammal man, och han har fått ett barn på gamla dagar, som nu är en ung man, och som hans far är mycket fäst vid. Han är den ende som är kvar av sin mors barn eftersom hans bror är död.'21Och du sa till oss: 'För hit honom, så att jag kan få se honom.'22Men vi sa: 'Herre, pojken kan inte lämna sin far, för då kommer hans far att dö.'23Men du sa till oss: 'Kom inte tillbaka hit, om ni inte har er yngste bror med er.'24Därför återvände vi till vår far och berättade för honom vad du hade sagt.25Och när han sa: 'Gå tillbaka och köp oss lite mat',26svarade vi: 'Vi kan absolut inte resa utan att ta vår yngste bror med oss.'27Då sa far till oss: 'Ni vet att min hustru Rakel fick två söner, och att28en av dem gick bort för att aldrig återvända, förmodligen söndersliten av vilda djur, för jag har aldrig sett honom sedan dess.29Om ni tar hans bror från mig och något ont drabbar honom också, kommer jag att dö av sorg.'30Herre, om jag nu går tillbaka till min far och pojken inte är med oss - jag känner far och vet hur fäst han är vid pojken - kommer han att dö, när han ser att pojken saknas.31Vi kommer att bli skyldiga till hans för tidiga död.32Herre, jag lovade min far att jag skulle ta hand om pojken. Jag sa till honom, att om jag inte hade honom med mig tillbaka, så skulle jag bära skulden för alltid.33Herre, låt mig stanna som slav i stället för pojken, och låt honom få återvända hem med sina bröder.34Hur skulle jag kunna återvända hem till far utan pojken? Skona mig från att behöva se min fars sorg och förtvivlan."