1By the waters of Babylon, there we sat down and wept, when we remembered Zion.2On the willows[1] there we hung up our lyres.3For there our captors required of us songs, and our tormentors, mirth, saying, “Sing us one of the songs of Zion!”4How shall we sing the Lord’s song in a foreign land? (Ne 2:3)5If I forget you, O Jerusalem, let my right hand forget its skill! (Ps 76:5)6Let my tongue stick to the roof of my mouth, if I do not remember you, if I do not set Jerusalem above my highest joy! (Job 29:10; Eze 3:26)7Remember, O Lord, against the Edomites the day of Jerusalem, how they said, “Lay it bare, lay it bare, down to its foundations!” (Job 18:20; Isa 34:5; Jer 49:7; La 4:21; Eze 25:12; Eze 35:2; Am 1:11; Ob 1:8; Hab 3:13; Zep 2:14)8O daughter of Babylon, doomed to be destroyed, blessed shall he be who repays you with what you have done to us! (Ps 28:4; Isa 13:1; Isa 21:9; Isa 47:1; Jer 25:12; Jer 50:1; Jer 51:1; Jer 51:24; Jer 51:56)9Blessed shall he be who takes your little ones and dashes them against the rock! (2Ki 8:12; Isa 13:16; Ho 10:14; Na 3:10)
1Vid Babylons floder satt vi och grät och tänkte på Jerusalem.2I pilträdens grenar hade vi hängt upp våra harpor,3-4för hur skulle vi kunna spela och sjunga i ett främmande land? Ändå krävde dessa plågoandar som tagit oss tillfånga, att vi skulle sjunga Sions glada sånger för dem.5-6Om jag glömmer dig, Jerusalem, så låt min högra hand glömma hur man spelar harpa. Låt mig aldrig kunna sjunga mer, om jag inte älskar dig mer än något annat.7Herre, glöm inte bort vad dessa edomeer gjorde den dagen när Babylons arméer intog Jerusalem. "Jämna den med marken", skrek de.8Babylon, du vidriga monster, du ska förstöras! Och lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.9Ja, lycklig är den som tar dina spädbarn och krossar dem mot klipporna!