— Doufat v Boha, ne v člověka - Zatvrzelost Judejců. Kdo spoléhají na Boha, jsou požehnaní. Osobní Jeremjášovo vyznání víry v Boha.
1 Judův hřích je zapsán železným rydlem, je vyryt diamantovým hrotem na tabulku jejich srdcí, na rohy vašich oltářů. 2 I jejich synové si připomínají jejich oltáře a posvátné kůly u zelených stromů na vysokých pahorcích. 3 „Horo má v poli, vydám v plen tvé zboží, všechny tvé poklady, tvá posvátná návrší pro hřích páchaný po celém tvém území. 4 Budeš muset uvolnit své dědictví, které jsem ti dal. Dám tě tvým nepřátelům do otroctví v zemi, kterou neznáš. Zanítili jste oheň mého hněvu, navěky bude hořet.“ 5 Toto praví Hospodin: „Proklet buď muž, který doufá v člověka, opírá se o pouhé tělo a srdcem se odvrací od Hospodina. 6 Bude jako jalovec v pustině, který neokusí přicházející dobro. Bude přebývat ve vyprahlém kraji, v poušti, v zemi solných plání, kde nelze bydlet. 7 Požehnán buď muž, který doufá v Hospodina, který důvěřuje Hospodinu. 8 Bude jako strom zasazený u vody; své kořeny zapustil u vodního toku, nezakusí přicházející žár. Jeho listí je zelené, v roce sucha se ničeho neobává, nepřestává nést plody.“ 9 „Nejúskočnější ze všeho je srdce a nevyléčitelné. Kdopak je zná? 10 Já Hospodin zpytuji srdce a zkoumám ledví, já každému splatím podle jeho cesty, podle ovoce jeho skutků.“ 11 Koroptev sedí na vejcích, ale mladé nevyvede. Tak ten, kdo nabude bohatství nespravedlivě, v půlce života je opustí a skončí jako bloud. 12 Trůne slávy, od počátku vyvýšený, místo naší svatyně, 13 naděje Izraele, Hospodine, všichni, kdo tě opouštějí, propadnou hanbě. Ti, kdo se ode mne odvracejí, jsou zapsáni v zemi stínů, protože opustili zdroj živých vod, Hospodina. 14 Uzdrav mě, Hospodine, a budu zdráv, spas mě a budu spasen, neboť ty jsi můj chvalozpěv. 15 Hle, oni mi říkají: „Kde je Hospodinovo slovo? Ať se přece splní!“ 16 Nedral jsem se o to být tvým pastýřem, netoužil jsem po dnu zkázy. Ty víš, co vyšlo z mých rtů; je to přímo před tebou. 17 Nebuď mi tím, kdo děsí. Tys mé útočiště ve zlý den. 18 Ať propadnou hanbě ti, kdo mě pronásledují, a já ať se hanbit nemusím. Ať oni jsou zděšeni, a já ať zděšen nejsem. Uveď na ně zlý den a dvojnásob těžkou ranou je rozdrť!
— Světit den odpočinku - Prorok vyzývá lid k plnění Božích požadavků týkajících se dne odpočinku.
19 Toto mi praví Hospodin: „Jdi a postav se v bráně synů mého lidu, jíž vcházejí a vycházejí judští králové, a ve všech jeruzalémských branách.20 Řekni jim: Judští králové, celé Judsko a všichni obyvatelé Jeruzaléma, kteří vcházíte těmito branami, slyšte slovo Hospodinovo: 21 Toto praví Hospodin: Bedlivě dbejte, abyste nenosili břemena v den odpočinku a nepřinášeli je do jeruzalémských bran.22 Nevynášejte břemena ze svých domů v den odpočinku a nevykonávejte žádnou práci, ale ať je vám den odpočinku svatý, jak jsem přikázal vašim otcům.23 Ale neposlechli a ucho nenaklonili, nýbrž zůstali tvrdošíjní, neslyšeli a nepřijali napomenutí.24 Budete-li mě opravdu poslouchat, je výrok Hospodinův, a v den odpočinku nebudete přinášet břemena do bran tohoto města, ale bude vám den odpočinku svatý a nebudete v něm konat žádnou práci,25 budou vcházet branami tohoto města králové a velmožové, kteří dosednou na Davidův trůn, budou jezdit na voze a na koních, oni i jejich velmožové, muži judští a obyvatelé Jeruzaléma, a toto město bude trvat navěky.26 Z judských měst a z okolí Jeruzaléma, ze země Benjamínovy, z Přímořské nížiny, z pohoří, z Negebu přijdou a přinesou do Hospodinova domu oběť zápalnou, obětní hod i oběť přídavnou a kadidlo, přinesou i oběť děkovnou.27 Nebudete-li mě poslouchat a den odpočinku vám nebude svatý, ale budete-li v den odpočinku nosit břemena a vcházet s nimi do jeruzalémských bran, zanítím v jeho branách oheň a ten pozře jeruzalémské paláce a neuhasne.“
1”Judas synd är inristad med järnstift, upptecknad med diamantspets på deras hjärtas tavla och på deras altarens horn.2Så som man tänker på sina barn, så tänker de på sina altaren[1] och sina asherapålar vid grönskande träd och på höga kullar.3Mitt berg på fältet, din rikedom och dina skatter ska jag låta plundras, likaså dina offerplatser, på grund av all synd du begått i hela ditt land.4Det är ditt eget fel att du går miste om det arv jag gett dig. Jag ska sätta dig till att tjäna dina fiender i ett land du inte känner. Ni har upptänt min vredes eld, och den ska brinna i evighet.”5Så säger HERREN: ”Förbannad är den man som sätter sin lit till människor, som stöder sig på mänsklig kraft och vänder sig bort från HERREN.6Han är som en torr buske i ödemarken och får inte se det goda komma. Han lever i ett förbränt ökenland, på saltslätter där ingen kan bo.7Men välsignad är den man som litar på HERREN, som sätter hela sin tillit till HERREN.8Han är som ett träd planterat vid vatten. Det sträcker ut sina rötter till bäcken. Det fruktar inte för hettan och dess löv är alltid gröna. Det skräms inte av ett års torka, det kan alltid bära frukt.”9Hjärtat är det mest bedrägliga av allt, och oförbätterligt – vem kan förstå det?10”Jag, HERREN, genomskådar hjärtan och granskar människans inre, för att ge var och en lön utifrån vad hans gärningar förtjänar.”11Som en rapphöna, som ruvar på ägg som den inte lagt, är den som blir rik genom oärliga metoder. Mitt i livet måste han lämna det, och står där till slut som ett fån.12En härlighetens tron, upphöjd alltifrån begynnelsen, är vår helgedoms plats.13HERRE, Israels hopp, alla som överger dig ska stå där med skam. De som vänder sig bort från dig ska bli som det som är skrivet i sanden, för de har övergett HERREN, källan med det levande vattnet.14Hela mig, HERRE, så blir jag helad, rädda mig, så blir jag räddad. Det är dig jag vill prisa.15De säger till mig: ”Vad blir det av HERRENS ord? Ska det inte slå in?”16Jag har inte smitit ifrån min tjänst som herde i din efterföljd, inte heller har jag bett dig sända olycka. Du vet om allt som uttalats av mina läppar, allt vad jag sagt har du hört.17Bli inte till förskräckelse för mig! Du är min tillflykt i en ond tid.18Låt dem som förföljer mig stå där med skam, men låt mig få slippa skämmas. Låt dem bli förskräckta, men låt mig få slippa skrämmas. Låt den onda tiden drabba dem, krossa dem med dubbel förödelse!
Sabbatsvilan
19Då sa HERREN till mig: ”Gå och ställ dig vid folkets port[2], där Judas kungar går in och ut, och sedan vid var och en av Jerusalems portar20och säg till dem: ’Hör HERRENS ord, ni Judas kungar, hela Juda och alla Jerusalems invånare, ni som går genom dessa portar.21Så säger HERREN: Var noga med att inte bära någon börda på sabbatsdagen eller föra in den genom Jerusalems portar.22Bär inte ut någon börda ur era hus på sabbatsdagen, och utför inget arbete, utan håll sabbatsdagen helig, så som jag befallde era förfäder.23De lyssnade inte och ville inte lyda. De var motspänstiga och tog inte emot tillrättavisning från mig.24Men om ni lyder mig, säger HERREN, så att ni inte bär in någon börda genom denna stads portar på sabbatsdagen, utan håller sabbatsdagen helig och inte utför något arbete då,25då ska kungar och furstar som sitter på Davids tron komma in genom denna stads portar på hästar och vagnar, de och deras furstar, Judas män och Jerusalems invånare, och denna stad ska vara bebodd för evigt.26De ska komma från Judas städer, från trakterna kring Jerusalem, från Benjamins område, från Låglandet, från bergsbygden och från Negev. De ska bära fram sina brännoffer, slaktoffer, matoffer och rökelse och offra tackoffer i HERRENS hus.27Men om ni inte vill höra på min befallning att hålla sabbaten helig genom att inte bära in bördor genom Jerusalems portar på sabbatsdagen, då ska jag sätta eld på dess portar. Elden ska sluka Jerusalems fästningar, och ingen ska kunna släcka den.’ ”