1 Jakmile bylo rozhodnuto, že pojedeme po moři do Itálie, odevzdali Pavla a některé jiné vězně důstojníkovi, který se jmenoval Julius a byl od císařského praporu.2 Nastoupili jsme na loď z Adramytteia, která měla plout do přístavů v provincii Asii, a vypluli jsme. Byl s námi Makedoňan Aristarchos z Tesaloniky.3 Na druhý den jsme přistáli v Sidónu. Julius zacházel s Pavlem laskavě a dovolil mu, aby navštívil své přátele a přijal jejich pohostinství.4 Odtud jsme vypluli a plavili jsme se chráněni Kyprem, protože vítr vál proti nám.5 Propluli jsme mořem podél Kilikie a Pamfylie a přijeli jsme do Myry v Lykii.6 Tam našel důstojník loď z Alexandrie, která plula do Itálie, a nalodil nás na ni.7 Mnoho dní jsme pluli pomalu a stěží jsme se dostali do míst naproti Knidu. Protože nám vítr bránil, pluli jsme kolem Salmóny chráněni Krétou.8 S obtížemi jsme se plavili podél pobřeží, až jsme dopluli do místa, které se jmenovalo Dobré přístavy, nedaleko města Lasaia. 9 Protože jsme ztratili mnoho dní a plavba byla nebezpečná, neboť již minul čas postu, Pavel je varoval:10 „Mužové, vidím, že plavba bude nejen spojena s nebezpečím a velkou škodou pro náklad a loď, nýbrž ohrozí i naše životy.“11 Ale důstojník věřil více kormidelníkovi a majiteli lodi než tomu, co říkal Pavel.12 Protože přístav nebyl vhodný k přezimování, většina se rozhodla plout odtud dále, dostat se – bude-li to možné – do Foiniku a tam zůstat přes zimu. Je to přístav na Krétě, otevřený k jihozápadu a severozápadu. 13 Když začal vát slabý jižní vítr, domnívali se, že mohou provést svůj záměr. Zvedli kotvu a pluli těsně podél Kréty.14 Ale zanedlouho se přihnal z Kréty bouřlivý vítr od severovýchodu15 a opřel se do lodi tak, že ji nemohli ovládat. Nechali jsme se jím tedy unášet.16 Když jsme se dostali do závětří ostrůvku, který se jmenoval Kauda, museli jsme vynaložit veliké úsilí, abychom vytáhli záchranný člun na palubu.17 Pak lodníci zabezpečili loď tím, že ji převázali. Báli se, aby nenajeli na Syrtskou mělčinu, a tak stáhli plachty a nechali se unášet větrem.18 Protože jsme byli prudce zmítáni bouří, lodníci druhý den vyhazovali do moře náklad, aby lodi ulehčili;19 a třetí den vlastníma rukama hodili do moře lodní výstroj.20 Po mnoho dní se neukázalo ani slunce ani hvězdy. Prudká bouře nepřestávala a již jsme ztráceli všechnu naději, že se zachráníme.21 Když už nikdo neměl ani pomyšlení na jídlo, šel Pavel mezi lodníky a řekl jim: „Měli jste mě poslechnout a neopouštět Krétu, a mohli jste si ušetřit toto nebezpečí a škodu.22 Ale teď vás vyzývám, abyste neztráceli naději, neboť nikdo z vás nepřijde o život, jenom loď vezme za své.23 Dnes v noci ke mně přišel anděl od Boha, kterému patřím a kterému sloužím,24 a řekl mi: ‚Neboj se, Pavle, ty se před císaře dostaneš. A Bůh ti daroval všechny, kdo jsou s tebou na lodi.‘25 Buďte proto dobré mysli. Věřím Bohu, že tomu bude tak, jak mi oznámil.26 Máme se dostat k nějakému ostrovu.“ 27 Když jsme byli hnáni po Adriatickém moři již čtrnáctou noc, kolem půlnoci měli lodníci dojem, že je nablízku nějaká země.28 Spustili olovnici a naměřili hloubku dvacet sáhů. Kousek dále ji spustili znovu a naměřili patnáct sáhů.29 Báli se, abychom nenajeli na nějaká skaliska, a proto spustili ze zádi čtyři kotvy; toužebně čekali, až se rozední.30 Když se lodníci pokoušeli utéci z lodi a spustili záchranný člun na hladinu pod záminkou, že chtějí spustit kotvy také z přídi,31 řekl Pavel důstojníkovi a vojákům: „Nezůstanou-li oni na lodi, nemáte ani vy naději na záchranu.“32 Tu vojáci přesekli lana u člunu a nechali ho uplavat. 33 Než se začalo rozednívat, vybízel Pavel všechny, aby pojedli. Pravil: „Už čtrnáct dní čekáte na záchranu, nic nejíte a jste o hladu.34 Proto vás vybízím, abyste pojedli. Je to potřebí k vaší záchraně. Neboť nikdo z vás nepřijde ani o vlas na hlavě.“35 Když to řekl, vzal chléb, vzdal přede všemi díky Bohu, lámal jej a začal jíst.36 Všichni nabyli dobré mysli a přijali pokrm.37 Bylo nás na lodi celkem dvě stě sedmdesát šest.38 Když se nasytili, vyhazovali obilí do moře, aby lodi odlehčili. 39 Když však nastal den, nemohli poznat, která země je před nimi. Viděli jen nějaký záliv s plochým pobřežím a rozhodli se, že u něho s lodí přistanou, bude-li to možné.40 Odsekli kotvy a nechali je v moři a zároveň rozvázali provazy u kormidel. Pak nastavili přední plachtu větru a udržovali loď ve směru k břehu.41 Najeli však na mělčinu a uvízli s lodí. Příď se zabořila a nemohla se pohnout a záď se bortila pod náporem vlnobití.42 Vojáci chtěli vězně zabít, aby některý neutekl, až doplave na břeh.43 Ale důstojník chtěl zachránit Pavla, a proto jim v jejich úmyslu zabránil. Pak dal rozkaz, aby ti, kdo umějí plavat, první skočili do vody a plavali k zemi44 a ostatní aby se zachránili na prknech nebo troskách lodi. Tak se všichni dostali na břeh živi a zdrávi.
1När det blev dags för oss[1] att resa till Italien, överlämnades Paulus och några andra fångar till en officer vid Kejsarbataljonen som hette Julius.2Med på resan hade vi också Aristarchos från Thessalonike i Makedonien. Vi gick ombord på ett fartyg i Adramyttion som skulle lägga till på flera ställen längs provinsen Asiens[2] kust, och så seglade vi iväg.3Följande dag la vi till i staden Sidon, och officeren Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå iland för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet.4När vi sedan lämnade Sidon fick vi motvind och seglade därför i lä av Cypern.5Efter det var vi ute på öppna havet och passerade provinserna Kilikien och Pamfylien innan vi la till i staden Myra i provinsen Lykien.6Där hittade officeren ett egyptiskt fartyg från Alexandria som skulle till Italien, och han tog oss ombord på det.7Under flera dagar gick nu seglingen långsamt, eftersom vinden hela tiden låg emot oss. Så när vi till slut närmade oss ön Knidos, la kaptenen om kursen och seglade rakt söderut tills vi rundade udden Salmone och kom in i lä söder om ön Kreta.8Där lyckades vi kämpa oss fram längs kusten och kom efter ett tag till en plats som kallas Goda hamnarna nära staden Lasaia.9Vi hade vid det laget förlorat mycket tid, och vädret höll på att bli farligt för långa seglingar, eftersom det redan var sent på hösten.[3] Paulus varnade därför officeren och besättningen10och sa: ”Mina vänner, det kommer att bli stora problem om vi fortsätter resan. Både fartyget och lasten kommer att gå förlorade, och vi kommer att riskera våra egna liv!”11Men officeren som var ansvarig för fångarna lyssnade mer på kaptenen och fartygets ägare än på Paulus.12Och eftersom Goda hamnarna inte var någon bra vinterhamn, tyckte de flesta i besättningen att man skulle segla vidare till Foinix och stanna där över vintern. Det var en bra hamn längre västerut på Kreta som bara var öppen mot nordväst och sydväst.
Storm utanför Kreta
13Just då började en lätt vind blåsa från söder, och de trodde därför att resan till Foinix skulle bli enkel. Alltså lättade de ankar och började segla tätt intill Kretas kust.14-15Men det dröjde inte länge förrän vädret plötsligt slog om. En våldsam storm, den så kallade Nordostorkanen svepte ner från ön och drev fartyget med sig ut på öppna havet. Besättningen försökte vända tillbaka mot land, men lyckades inte utan var tvungna att låta fartyget driva för vinden.16Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda, och kunde då med stort besvär få ombord skeppsbåten som vi hade haft på släp.17Och sedan vi hade dragit upp den surrade vi fartyget med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var nu rädda för att fartyget skulle driva mot sandbankarna vid Syrten[4], och de firade därför ner storseglet och lät fartyget driva.18När stormen nästa dag fortsatte att rasa började besättningen slänga lasten överbord.19Den tredje dagen kastade de ut fartygets utrustning och allt annat löst de kunde få tag på.20Under flera dygn såg vi varken sol eller stjärnor och kunde inte navigera, och stormen fortsatte med oförminskad styrka. Vi trodde därför till slut att allt hopp var ute.21Ingen hade nu ätit på länge, och till sist gick Paulus till besättningen och soldaterna och sa: ”Ni skulle ha lyssnat på mig redan från början och stannat på Kreta över vintern. Då hade ni sluppit alla dessa problem och förluster.22Men ge inte upp hoppet! Ingen av oss kommer att dö, bara fartyget ska gå under.23Inatt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar,24och han sa: ’Var inte rädd Paulus. Du ska få stå inför rätta hos kejsaren, och dessutom har Gud lovat att rädda livet på alla dem som seglar tillsammans med dig.’25Ge därför inte upp! Jag litar på Gud, allt ska bli precis som han har sagt.26Men vi kommer att driva iland på en ö.”
Skeppsbrottet
27När vi den 14:e stormnatten drev omkring på Adriatiska havet, upptäckte sjömännen vid midnatt att vi närmade oss land.28De lodade därför och upptäckte att djupet var mindre än 40 meter. Efter en liten stund mätte de upp knappt 30 meter.29De blev då rädda för att fartyget skulle driva mot några klippor och slängde därför ut fyra ankare från aktern. Sedan väntade de otåligt på att det skulle bli morgon.30Några av sjömännen försökte nu rymma från fartyget. De firade ner skeppsbåten och sa att de tänkte lägga ut ankare också från fören.31Men Paulus varnade officeren och soldaterna och sa: ”Vi kommer att dö allihop, om de inte stannar ombord.”32Då kapade soldaterna repen och lät skeppsbåten driva iväg.33Strax innan det började ljusna uppmanade sedan Paulus alla att äta. ”Ni har inte rört något mat på två veckor”, sa han.34”Se nu till att äta ordentligt, så att ni klarar er! Var inte rädda, inte ett hårstrå på ert huvud ska gå förlorat!”35Sedan tog han ett bröd och tackade Gud inför dem alla och bröt en bit och åt.36Genast kände sig alla bättre till mods och började äta.37Det var 276 personer ombord,38och då alla hade ätit sig mätta, vräkte besättningen vetelasten överbord för att göra fartyget ännu lättare.39När det ljusnade märkte de att de inte kände igen kusten, men de såg en bukt med en sandstrand och beslöt sig för att försöka få fartyget att driva iland där.40De kapade därför ankartrossarna och lämnade ankarna i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden.41Men fartyget stötte emot ett rev och gick på grund. Fören satt ohjälpligt fast, medan aktern började brytas sönder av de väldiga bränningarna.42Soldaterna beslöt då att döda alla fångarna, så att ingen skulle kunna simma iland och fly.43Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Sedan befallde han att alla simkunniga skulle hoppa överbord och ta sig iland.44Resten skulle försöka flyta iland med hjälp av plankor och vrakdelar från det sönderbrutna fartyget. På det sättet lyckades alla rädda sig upp på stranden.