David a Abšalóm - ROZKLAD V DAVIDOVĚ RODINĚ - — Amnón a Támar - Davidův syn Amnón zneuctí Abšalómovu sestru Támaru a uvede na sebe zášť jejího bratra.
1 Potom se přihodilo toto: Davidův syn Abšalóm měl krásnou sestru jménem Támar. Do ní se zamiloval Davidův syn Amnón.2 Amnón se tak soužil, že až pro svou sestru Támaru onemocněl; byla to panna a Amnónovi připadalo nemožné něco si s ní začít.3Amnón však měl přítele jménem Jónadaba, syna Davidova bratra Šimey. Jónadab byl muž velmi protřelý.4 Ten se ho zeptal: „Proč tak den ode dne chřadneš, královský synu? Nepovíš mi to?“ Amnón mu odvětil: „Miluji Támaru, sestru svého bratra Abšalóma.“5 Jónadab mu poradil: „Ulehni na lůžko a předstírej nemoc. Tvůj otec se na tebe přijde podívat a ty mu řekneš: ‚Nechť přijde prosím má sestra Támar a posilní mě jídlem. Ale ať dělá ten posilující pokrm před mýma očima, abych se mohl dívat a jíst z jejích rukou.‘“6 Amnón tedy ulehl a předstíral nemoc. Král se na něho přišel podívat. Amnón králi řekl: „Nechť přijde prosím má sestra Támar a udělá před mýma očima dvě srdíčka, abych se z její ruky posilnil.“7 David poslal k Támaře do domu vzkaz: „Jdi prosím do domu svého bratra Amnóna a udělej mu posilující pokrm.“8 Támar tedy šla do domu svého bratra Amnóna. On ležel. Vzala těsto, uhnětla je a před jeho očima udělala srdíčka a připravila je.9 Pak vzala pánev a vyklopila je před něho, ale on odmítal jíst. Poručil: „Ať jdou všichni pryč!“ Všichni tedy šli pryč.10 Pak řekl Amnón Támaře: „Přines ten posilující pokrm do pokojíka a já se posilním z tvé ruky.“ Támar vzala srdíčka, která udělala, a přinesla je do pokojíka svému bratru Amnónovi.11 Když k němu však přistoupila, aby mu dala jíst, uchopil ji a řekl jí: „Pojď, spi se mnou, má sestro!“12 Odvětila mu: „Ne, můj bratře, neponižuj mne! To se v Izraeli přece nedělá! Nedopouštěj se té hanebnosti!13 Kam bych se poděla se svou potupou? A ty budeš v Izraeli jako nějaký hanebný bloud. Promluv nyní s králem, on mě tobě neodepře.“14 On však na to nedal a neposlechl; zmocnil se jí, ponížil ji a spal s ní.15 Pak ji však Amnón začal převelice nenávidět. Nenávist, kterou k ní pociťoval, byla větší než láska, kterou ji miloval. Amnón jí poručil: „Ihned odejdi!“16 Řekla mu: „Nemám proč. To, že mě vyháníš, je mnohem větší zlo než předešlé, jehož ses na mně dopustil.“ Ale on ji nechtěl slyšet.17 Zavolal mládence, který mu posluhoval, a poručil: „Ať ji hned ode mne vyvedou! A zavři za ní dveře.“18 Měla na sobě pestře tkanou suknici; takové řízy totiž oblékaly královské dcery panny. Jeho sluha ji tedy vyvedl a zavřel za ní dveře.19 Támar si posypala hlavu prachem a roztrhla pestře tkanou suknici, kterou měla na sobě, položila si ruku na hlavu a odcházela s úpěnlivým nářkem.20 Její bratr Abšalóm se jí zeptal: „Nebyl s tebou tvůj bratříček Amnón? Ale teď, má sestro, mlč. Je to tvůj bratr, nepřipouštěj si to k srdci.“ Zneuctěná Támar se usídlila v domě svého bratra Abšalóma.21 Když král David uslyšel o všech těchto věcech, velice vzplanul.22 Abšalóm už nepromluvil s Amnónem ani v dobrém ani ve zlém. Abšalóm totiž Amnóna nenáviděl, protože ponížil jeho sestru Támaru.
— Abšalómova pomsta - Támařin bratr se na Amnónovi dopustí promyšlené vraždy a uprchne do Gešúru.
23 Po dvou letech se přihodilo, že Abšalóm slavil stříž ovcí v Baal-chasóru, jenž je nedaleko Efrajimu. Abšalóm pozval všechny královské syny24 a předstoupil před krále s prosbou: „Hle, tvůj otrok slaví stříž. Nechť jde prosím král a jeho služebníci s tvým otrokem.“25 Král však Abšalómovi odvětil: „Nikoli, můj synu. Všichni jít nemůžeme, nechceme ti být na obtíž.“ A ač na něho naléhal, nechtěl jít, ale požehnal mu.26 Abšalóm tedy řekl: „Nemohl by s námi jít můj bratr Amnón?“ Král se ho zeptal: „Proč má s tebou jít?“27 Ale když Abšalóm na něho naléhal, poslal s ním Amnóna i všechny královské syny. 28 Abšalóm přikázal své družině: „Hleďte, až bude Amnón rozjařen vínem a až vám řeknu: ‚Bijte Amnóna!‘, usmrťte ho a nebojte se. Je to na můj příkaz. Buďte rozhodní a stateční!“29 Abšalómova družina naložila s Amnónem podle Abšalómova příkazu. Tu se všichni královští synové zvedli, vsedli na mezky a dali se na útěk.30 Byli ještě na cestě, když Davidovi došla zpráva: „Abšalóm pobil všechny královské syny, nezůstal z nich ani jeden.“31 Král povstal, roztrhl svá roucha a vrhl se na zem. Všichni jeho služebníci stáli s roztrženými rouchy.32 Tu se ozval Jónadab, syn Davidova bratra Šimey: „Nechť se můj pán nedomnívá, že usmrtili všechny mládence, syny královské. Mrtev je pouze Amnón. Vždyť Abšalóm to měl v úmyslu ode dne, kdy ponížil jeho sestru Támaru.33 Nyní však ať si král, můj pán, nepřipouští k srdci takovou věc, že všichni královští synové jsou mrtvi. Vždyť mrtev je pouze Amnón.“ 34 Abšalóm uprchl. Když se mládenec na hlídce rozhlížel, spatřil, jak vzadu po cestě po úbočí hory přichází mnoho lidí.35 I řekl Jónadab králi: „Hle, královští synové přicházejí. Jak tvůj služebník pověděl, tak tomu je.“36 Jen to dořekl, hned nato přišli královští synové a převelice usedavě plakali; také král a všichni jeho služebníci převelice plakali.37 Abšalóm uprchl a odešel k Talmajovi, synu Amíchúrovu, králi Gešúru. I truchlil David pro svého syna po všechny ty dny.38Abšalóm uprchl a odešel do Gešúru a byl tam tři roky.
— Abšalóm omilostněn - Jóab získá u Davida milost pro uprchlého Abšalóma a ten se vrací do Jeruzaléma i na královský dvůr.
39 Král David upustil od tažení proti Abšalómovi, neboť Amnónovu smrt oželel.
1-2Prins Absalom, Davids son, hade en vacker syster som hette Tamar. Prins Amnon, hennes halvbror, blev djupt förälskad i henne och plågades så av sin kärlek att han blev sjuk. Han fick aldrig tillfälle att tala med henne, för ogifta unga kvinnor och män hölls helt skilda åt.3Men Amnon hade en mycket listig kusin och nära vän som hette Jonadab och var son till Davids bror Simea.4En dag frågade Jonadab Amnon: "Vad är det med dig? Varför ser du så bedrövlig ut?""Jag är kär i min halvsyster Tamar", avslöjade Amnon.5Jonadab sa: "Så här ska du göra. Lägg dig och låtsas att du är sjuk. När din far kommer för att hälsa på dig, ska du be honom skicka efter Tamar för att laga till något gott åt dig. Säg till honom att du skulle må bättre om hon fick hjälpa dig."6Amnon gjorde så, och när kungen kom för att hälsa på honom, bad Amnon honom att Tamar skulle få tillåtelse att komma till honom.7David lovade honom det och meddelade Tamar: "Gå till din bror Amnon och laga till något åt honom."8Hon gjorde så och gick in i hans sovrum, så att han kunde se henne knåda en deg. Sedan bakade hon ett speciellt slags bröd åt honom.9Men när hon satte sig ner för att servera honom, vägrade han att äta!"Alla ska gå ut härifrån", sa han till tjänarna, och de lämnade rummet.10Sedan sa han till Tamar: "Ta nu hit brödet igen till min säng och mata mig."Då hämtade Tamar brödet,11och medan hon stod där framför honom, grep han tag i henne och bad: "Kom och ligg med mig, min älskade!"12"Amnon!" ropade hon. "Bär dig inte åt som en dåre! Gör inte så här mot mig! Du vet att det är brottsligt här i Israel.13Och vart ska jag i så fall gå med min skam? Man kommer att säga att du är en av de största dårarna i Israel. Nej, tala med kungen om det i stället, för han går nog med på att vi gifter oss."14Men han ville inte lyssna, och eftersom han var den starkare lyckades han våldta henne.15Plötsligt förvandlades hans kärlek till hat, och nu hatade han henne mer än han förut älskat henne."Ge dig iväg härifrån!" vrålade han till henne.16"Nej, nej!" snyftade hon. "Om du kör ut mig nu, gör du ett större brott än det som du just har begått mot mig."Men han ville inte lyssna till henne,17-18utan ropade på sin tjänare och befallde: "Kasta ut den där kvinnan, och lås dörren efter henne!" Tjänaren körde ut henne och reglade dörren. Tamar hade på sig en lång och rikt broderad klänning, som det på den tiden var sed att bära för de av kungens döttrar som var ogifta.19Hon rev sönder klänningen och hällde aska på huvudet och grät hejdlöst när hon gick sin väg.
Absalom mördar Amnon
20Hennes bror Absalom kom då och frågade henne: "Är det så att Amnon våldtagit dig? Var inte så upprörd. Det är ingenting att oroa sig för, eftersom det i alla fall är inom familjen."Men Tamar levde sedan som en övergiven kvinna i sin bror Absaloms hus.21-24När kung David hörde vad som hänt blev han oerhört arg. Absalom sa inte ett ord till Amnon trots att han hatade honom djupt på grund av övergreppet mot Tamar. Två år senare, när Absalom klippte sina får vid Baal-Hasor i Efraim, inbjöd han sin far och alla sina bröder att komma och fira detta tillfälle.25Kungen svarade: "Nej, min son, om vi kommer allesammans, så skulle det bli för mycket för dig." Absalom bad honom igen, men fick åter ett nekande svar.26"Om inte du kan komma själv, kan du kanske skicka min bror Amnon i stället?" föreslog Absalom."Varför just Amnon?" undrade kungen.27Men Absalom var ivrig och stod på sig, tills kungen slutligen gav med sig och lät alla sina söner fara dit.28Absalom sa till sina män: "Vänta tills Amnon blir full och döda honom sedan, när jag ger tecken! Var inte rädda! Jag är den som ger order här, och detta är en befallning. Visa att ni är modiga och gör som jag säger."29-30De dödade Amnon som planerat. Alla hans bröder flydde sedan därifrån på sina mulor. Medan de var på väg tillbaka till Jerusalem, fick David höra ett rykte att Absalom skulle ha dödat alla sina bröder, och att ingen längre fanns i livet!31Kungen for då upp, slet av sig manteln och kastade sig raklång på marken. Hans rådgivare rev sönder sina kläder i skräck och sorg.32-33Men Jonadab, son till Davids bror Simea, sa: "Nej, alla har inte dödats! Det är bara Amnon! Absalom har planerat detta allt sedan Amnon förgrep sig på Tamar. Tro därför inte att alla dina söner är döda. Bara Amnon är död."34Men Absalom flydde för att komma undan. Plötsligt fick en av vaktposterna på Jerusalems mur se en massa folk på vägen västerut komma nerför bergssluttningen.35"Titta där!" sa Jonadab till kungen."Där kommer dina söner, precis som jag sa."36Innan han slutat tala var de framme, och de grät och snyftade, och detsamma gjorde också kungen och hans tjänare.37Absalom flydde till kung Talmai, Ammihurs son i Gesur, och stannade där i tre år. Men David, som under tiden kom över sin sorg, längtade efter Absalom och avstod från alla planer på att strida mot honom.