— Davidovo loučení s Jónatanem - Jónatan po marném vyjednávání prozrazuje Saulovy vražedné úmysly, obnovuje s Davidem smlouvu a propouští ho ze svých služeb.
1 David uprchl z prorockého domu v Rámě a přišel si Jónatanovi postěžovat: „Co jsem provedl? Jaký je můj zločin? Jaký je můj hřích vůči tvému otci, že mi ukládá o život?“2 On mu odvětil: „Toho buď dalek! Nezemřeš. Vždyť můj otec neudělá ani to nejmenší, aniž se mi svěří. Proč by tohle můj otec přede mnou skrýval? Není tomu tak.“3 David se ještě zapřisáhl a odporoval: „Tvůj otec určitě ví, že jsem získal tvou přízeň. Řekl: ‚Ať o tom neví Jónatan, aby se netrápil.‘ Nicméně, jakože živ je Hospodin a jakože živ jsi ty, od smrti mě dělí jen krůček.“ 4 Jónatan se tedy Davida otázal: „Co chceš, abych pro tebe udělal?“5 David Jónatanovi řekl: „Hle, zítra je novoluní a já mám sedět s králem u jídla. Propusť mě a já se budu až do třetího dne navečer skrývat v poli.6 Bude-li mě tvůj otec pohřešovat, řekneš: ‚David mě naléhavě prosil, aby si směl odběhnout do svého města Betléma; koná se tam výroční obětní hod pro celou čeleď.‘7 Jestliže řekne: ‚Dobře,‘ může být tvůj služebník klidný, jestliže však ho popadne vztek, věz, že se odhodlal k nejhoršímu.8 Prokaž proto milosrdenství svému služebníku, neboť jsi vstoupil se svým služebníkem ve smlouvu před Hospodinem. Jestliže jsem spáchal nějaký zločin, usmrť mě ty sám. Proč bys mě teď vodil ke svému otci?“9 Ale Jónatan odvětil: „Toho buď dalek! Dozvím-li se bezpečně, že se můj otec vůči tobě odhodlal k nejhoršímu, neoznámím ti to snad?“10 David se Jónatana otázal: „Kdo mi oznámí, když ti tvůj otec odpoví tvrdě?“ 11 Jónatan Davida vybídl: „Pojď, vyjdeme na pole.“ Oba vyšli na pole.12 Tu řekl Jónatan Davidovi: „Při Hospodinu, Bohu Izraele! Když zítra či pozítří v příhodnou dobu od svého otce vyzvím, že je to s Davidem dobré, tedy k tobě nikoho nepošlu a nebudu ti nic vzkazovat.13 Ať se mnou Hospodin udělá, co chce! Vzkážu ti, rozhodne-li se můj otec vůči tobě pro to nejhorší. Propustím tě a půjdeš v pokoji. Hospodin buď s tebou, jako byl s mým otcem.14 Avšak i ty mi prokazuj Hospodinovo milosrdenství, pokud budu živ a nezemřu,15 a nezpřetrhej svazky svého milosrdenství vůči mé rodině nikdy, ani tenkrát, až Hospodin vyhladí Davidovy nepřátele z povrchu země do posledního muže.“16 I uzavřel Jónatan s Davidovým domem smlouvu: „Ať Hospodin volá Davidovy nepřátele k odpovědnosti.“17 Nadto zavázal Jónatan Davida přísahou při své lásce k němu, neboť ho z duše miloval. 18 Jónatan mu řekl: „Zítra bude novoluní, a až si všimnou tvého sedadla, budeš pohřešován.19 Třetího dne rychle sestup a přijď k místu, kde ses skrýval v den jednání, a zůstaň u kamene Ezelu.20 Já vystřelím vedle něho tři šípy, jako bych je vypustil na nějaký terč.21Hned nato pošlu chlapce: ‚Jdi najít šípy.‘ Jestliže chlapci výslovně řeknu: ‚Hle, šípy jsou zde za tebou, seber je,‘ pak přijď, neboť to pro tebe bude znamenat pokoj, nic se ti nestane, jakože živ je Hospodin.22 Jestliže však řeknu mladíkovi: ‚Hle, šípy jsou dál před tebou,‘ pak odejdi, neboť tě posílá Hospodin.23 Ale slovo, které jsme si dali, já a ty, platí. Hospodin je navěky svědkem mezi mnou a tebou!“ 24 David se tedy skryl v poli. Když nastalo novoluní, král zasedl k hodu a jedl.25 Král se posadil tak jako jindy na sedadlo u stěny, ale Jónatan stál; po Saulově boku se posadil Abnér. Povšimli si Davidova místa.26 Onoho dne o tom Saul nepromluvil, neboť si řekl: „Přihodilo se mu něco, co jej znečistilo, není čistý.“27 Když však druhého dne po novoluní si opět všimli Davidova místa, otázal se Saul svého syna Jónatana: „Proč Jišajův syn včera ani dnes nepřišel k hodu?“28 Jónatan Saulovi odpověděl: „David mě naléhavě prosil, aby směl do Betléma.29 Řekl: ‚Propusť mě, naše čeleď má ve městě obětní hod. Můj bratr mi přikázal přijít. Jestliže jsem tedy získal tvou přízeň, rád bych se uvolnil a podíval se na své bratry.‘ Proto se nedostavil ke královu stolu.“ 30 Saul vzplanul proti Jónatanovi hněvem a křičel na něj: „Ty synu poběhlice, což jsem to nevěděl, že si Jišajova syna vyvoluješ ke své hanbě i k hanbě klínu své matky?31 Po všechny dny života Jišajova syna na zemi neobstojíš ty ani tvé království. Hned pro něho pošli a dej ho přivést ke mně, protože je synem smrti.“32 Jónatan svému otci Saulovi odpověděl a otázal se ho: „Proč má zemřít? Co provedl?“33 Avšak Saul po něm mrštil kopím, aby ho proklál. I poznal Jónatan, že jeho otec je odhodlán Davida usmrtit. 34 Jónatan, rozpálen hněvem, vstal od stolu a toho druhého dne po novoluní při hodu nejedl, protože se trápil pro Davida, že ho jeho otec potupil.35 Za jitra vyšel Jónatan na pole podle dohody s Davidem a byl s ním malý chlapec.36 Poručil svému chlapci: „Běž najít šípy, které vystřelím.“ Zatímco chlapec běžel, on přes něho vystřelil šíp.37 Když chlapec přišel k místu, kam Jónatan šíp vystřelil, volal Jónatan za chlapcem: „Není šíp tam dál před tebou?“38 A Jónatan volal za chlapcem: „Rychle, spěchej, nezastavuj se!“ Jónatanův chlapec posbíral šípy a přišel ke svému pánu.39 Chlapec nic netušil. Jen Jónatan a David věděli, oč jde.40 Jónatan pak dal svou zbroj chlapci, kterého měl s sebou, a poručil mu: „Jdi, zanes to do města.“41A chlapec šel. Tu povstal David od jižní strany, padl tváří k zemi a třikrát se poklonil. Políbili se a plakali jeden pro druhého, až se David vzchopil.42 Jónatan řekl Davidovi: „Jdi v pokoji. Co jsme si my dva v Hospodinově jménu přísahali, toho ať je Hospodin navěky svědkem mezi mnou a tebou i mezi mým a tvým potomstvem.“
1David flydde från Najot vid Rama och sökte upp Jonatan."Vad har jag gjort?" undrade han. "Varför är din far ute efter mitt liv?"2"Det är inte sant!" protesterade Jonatan. "Jag är säker på att han inte tänker göra något sådant, för han anförtror mig allt, stort som smått, och jag vet att han inte skulle dölja något sådant för mig. Det kan bara inte vara på det sättet."3"Det är klart att du inte vet om det!" sa David upprörd. "Din far känner mycket väl till vår vänskap, och därför har han sagt till sig själv: 'Jag ska inte berätta det för Jonatan. Varför skulle jag göra honom bedrövad?' Men sanningen är att jag bara är ett steg från döden! Jag svär detta vid Herren och vid din egen själ!"4"Vad tycker du att jag ska göra?" undrade Jonatan.5David svarade: "I morgon börjar nymånefesten. Förr har jag alltid varit tillsammans med din far vid det tillfället, men i morgon tänker jag gömma mig på åkrarna och hålla mig där fram till kvällen den tredje dagen.6Om din far frågar var jag är, så säg att jag bett om tillåtelse att gå hem till Betlehem för att vara med på min släkts årliga offerfest.7Om han säger: 'Jaså, på det sättet', då vet du att allt är väl, men om han blir arg, så vet du att han planerar att döda mig.8Gör detta som min edsvurne bror. Döda mig hellre du, om det nu är så att jag har syndat mot din far, men förråd mig inte för honom!"9"Naturligtvis inte!" utbrast Jonatan. "Men om jag visste att min far planerade att döda dig, tror du då inte att jag skulle säga det till dig?"10Då frågade David: "Hur ska jag få veta hur din far reagerar på min frånvaro?"11"Kom med mig ut på fälten", svarade Jonatan.12De gick ut tillsammans, och Jonatan sa till David: "Jag lovar inför Herren, Israels Gud, att jag så här dags i övermorgon ska tala med min far om dig och genast låta dig veta vad han tänker om dig.13Om han nu är arg och tänker döda dig, så får Herren ta mitt liv om jag inte berättar det för dig så att du kan fly och överleva. Ja, Herren ska vara med dig på samma sätt som han förr brukade vara med min far!14Och kom ihåg att du har lovat att visa Herrens kärlek och godhet inte bara mot mig så länge jag lever,15utan också mot mina barn, efter det att Herren har utplånat alla dina fiender."16Jonatan ingick ett förbund med Davids familj, och David bekräftade med en ed att olycka skulle drabba honom och hans släkt, om han bröt förbundet.17Jonatan fick David att svära eden en andra gång på grund av kärleken mellan dem, för Jonatan älskade David lika mycket som sig själv.18Sedan sa Jonatan: "Ja, vi kommer att sakna dig i morgon, när din plats vid bordet står tom.19I övermorgon kommer alla att fråga efter dig, så håll dig vid gömstället vid stenröset där du var förut.20Jag tänker komma dit och skjuta tre pilar framför röset, som om jag sköt mot ett mål.21Sedan ska jag be min följeslagare att hämta pilarna, och om du hör mig säga till honom att de är på den här sidan, så vet du att allt är väl och att det inte blir några problem om du återvänder.22Men om jag säger till honom att gå längre bort för att pilarna ligger ännu längre fram, så vet du att du måste ge dig av härifrån omedelbart.23Och vad gäller löftena vi har gett varandra, så kom ihåg att Herren själv är vårt vittne."24-25David gömde sig ute på fälten. När nymånefestligheterna började, satte sig kungen ner på sin vanliga plats vid väggen för att äta. Jonatan satt mitt emot honom och Abner satt bredvid Saul, men Davids plats stod tom.26Saul sa ingenting om det den dagen, för han antog att någonting hade hänt David, så att denne enligt lagen betraktades som oren.27Men när Davids plats stod tom nästa dag också, frågade Saul Jonatan: "Varför har inte David varit här varken i går eller idag?"28-29"Han frågade mig om han kunde få gå hem till Betlehem för att vara med på sin släkts offerfest", svarade Jonatan. "Hans bror krävde att han skulle vara där, så jag tillät honom att göra det."30Saul började då koka av vrede."Du är son till en hora!" skrek han åt honom. "Tror du inte jag vet att du vill att David, som är son till Isai, den oduglingen, ska bli kung i mitt ställe och skämma ut både dig och din mor?31Så länge han lever, kan du aldrig bli kung. Gå nu och hämta hit honom, så att jag kan döda honom!"32"Men vad har han gjort?" frågade Jonatan. "Varför ska han dödas?"33Då kastade Saul sitt spjut mot Jonatan och försökte döda honom, men missade. Jonatan förstod då att hans far verkligen menade vad han sa,34och Jonatan lämnade bordet i vrede. Han åt inget mer den dagen, för han var oroad över sin fars planer mot David.35Nästa morgon gick Jonatan ut till det fält som han och David hade bestämt och han tog en ung pojke med sig för att samla ihop pilarna.36"Spring nu", sa han till pojken, "så att du kan hämta pilarna allt eftersom jag skjuter dem."Pojken sprang och Jonatan sköt en pil över honom.37När pojken nästan hade nått fram till pilen, ropade Jonatan: "Pilen är längre fram,38skynda dig, skynda dig, vänta inte." Pojken sprang snabbt och samlade upp pilarna och återvände sedan till sin herre,39men han förstod naturligtvis inte den hemliga signal som Jonatan hade gett David.40Sedan gav Jonatan bågen och pilarna till pojken och bad honom att ta dem tillbaka till staden.41Så snart han hade gått, kom David fram från sitt gömställe bakom stenröset. David bugade sig tre gånger med ansiktet mot marken. Sedan kysste de varandra, och båda grät, David allra mest.42Slutligen sa Jonatan till David: "Sörj inte längre, för vi har överlämnat oss och våra barn i Guds händer i evighet."43Sedan vände sig David om och gick, och Jonatan återvände till staden.