1 Nyní však není žádného odsouzení pro ty, kteří jsou v Kristu Ježíši,2 neboť zákon Ducha, který vede k životu v Kristu Ježíši, osvobodil tě od zákona hříchu a smrti.3 Bůh učinil to, co bylo zákonu nemožné pro lidskou slabost: Jako oběť za hřích poslal svého vlastního Syna v těle, jako má hříšný člověk, aby na lidském těle odsoudil hřích,4 a aby tak spravedlnost požadovaná zákonem byla naplněna v nás, kteří se neřídíme svou vůlí, nýbrž vůlí Ducha.5 Ti, kdo dělají jen to, co sami chtějí, tíhnou k tomu, co je tělesné; ale ti, kdo se dají vést Duchem, tíhnou k tomu, co je duchovní.6 Dát se vést sobectvím znamená smrt, dát se vést Duchem je život a pokoj.7 Soustředění na sebe je Bohu nepřátelské, neboť se nechce ani nemůže podřídit Božímu zákonu.8 Ti, kdo žijí jen z vlastních sil, nemohou se líbit Bohu.9 Vy však nejste živi ze své síly, ale z moci Ducha, jestliže ve vás Boží Duch přebývá. Kdo nemá Ducha Kristova, ten není jeho.10 Je-li však ve vás Kristus, pak vaše tělo sice podléhá smrti, protože jste zhřešili, ale Duch dává život, protože jste ospravedlněni.11 Jestliže ve vás přebývá Duch toho, který Ježíše vzkřísil z mrtvých, pak ten, kdo vzkřísil z mrtvých Krista Ježíše, obživí i vaše smrtelná těla Duchem, který ve vás přebývá. 12 A tak, bratří, jsme dlužni, ale ne sami sobě, abychom museli žít podle své vůle.13 Vždyť žijete-li podle své vůle, spějete k smrti; jestliže však mocí Ducha usmrcujete hříšné činy, budete žít.14 Ti, kdo se dají vést Duchem Božím, jsou synové Boží.15 Nepřijali jste přece Ducha otroctví, abyste opět propadli strachu, nýbrž přijali jste Ducha synovství, v němž voláme: Abba, Otče!16 Tak Boží Duch dosvědčuje našemu duchu, že jsme Boží děti.17 A jsme-li děti, tedy i dědicové – dědicové Boží, spoludědicové Kristovi; trpíme-li spolu s ním, budeme spolu s ním účastni Boží slávy.
— Vykoupení ze smrti
18 Soudím totiž, že utrpení nynějšího času se nedají srovnat s budoucí slávou, která má být na nás zjevena.19 Celé tvorstvo toužebně vyhlíží a čeká, kdy se zjeví sláva Božích synů.20 Neboť tvorstvo bylo vydáno marnosti – ne vlastní vinou, nýbrž tím, kdo je marnosti vydal. Trvá však naděje,21 že i samo tvorstvo bude vysvobozeno z otroctví zániku a uvedeno do svobody a slávy dětí Božích.22 Víme přece, že veškeré tvorstvo až podnes společně sténá a pracuje k porodu.23 A nejen to: i my sami, kteří již máme Ducha jako příslib darů Božích, i my ve svém nitru sténáme, očekávajíce přijetí za syny, totiž vykoupení svého těla.24 Jsme spaseni v naději; naděje však, kterou je vidět, není už naděje. Kdo něco vidí, proč by v to ještě doufal?25 Ale doufáme-li v to, co nevidíme, trpělivě to očekáváme. 26 Tak také Duch přichází na pomoc naší slabosti. Vždyť ani nevíme, jak a za co se modlit, ale sám Duch se za nás přimlouvá nevyslovitelným lkáním.27 Ten, který zkoumá srdce, ví, co je úmyslem Ducha; neboť Duch se přimlouvá za svaté podle Boží vůle.28 Víme, že všecko napomáhá k dobrému těm, kdo milují Boha, kdo jsou povoláni podle jeho rozhodnutí.29 Které předem vyhlédl, ty také předem určil, aby přijali podobu jeho Syna, tak aby byl prvorozený mezi mnoha bratřími;30 které předem určil, ty také povolal; které povolal, ty také ospravedlnil, a které ospravedlnil, ty také uvedl do své slávy. 31 Co k tomu dodat? Je-li Bůh s námi, kdo proti nám?32 On neušetřil svého vlastního Syna, ale za nás za všecky jej vydal; jak by nám spolu s ním nedaroval všecko?33 Kdo vznese žalobu proti vyvoleným Božím? Vždyť Bůh ospravedlňuje!34 Kdo je odsoudí? Vždyť Kristus Ježíš, který zemřel a který byl vzkříšen, je na pravici Boží a přimlouvá se za nás!35 Kdo nás odloučí od lásky Kristovy? Snad soužení nebo úzkost, pronásledování nebo hlad, bída, nebezpečí nebo meč?36 Jak je psáno: „Denně jsme pro tebe vydáváni na smrt, jsme jako ovce určené na porážku.“ 37 Ale v tom ve všem slavně vítězíme mocí toho, který si nás zamiloval.38 Jsem jist, že ani smrt ani život, ani andělé ani mocnosti, ani přítomnost ani budoucnost, ani žádná moc,39 ani výšiny ani hlubiny, ani co jiného v celém tvorstvu nedokáže nás odloučit od lásky Boží, která je v Kristu Ježíši, našem Pánu.
1De människor som lever i gemenskap med Jesus Kristus blir alltså inte dömda av Gud till att dö.2Kraften hos Guds Ande, som ger oss liv i gemenskap med Jesus Kristus, har ju gjort oss[1] fria ifrån syndens lag som leder till döden.3Den lag Gud gav oss genom Mose[2] kunde inte rädda oss från synden på grund av vår mänskliga natur, och därför fick Gud själv gripa in. Han sände sin egen Son och lät honom bli lik en syndig människa, för att han skulle offra sitt liv och ta straffet för våra synder. Och genom detta miste synden sin makt över vår mänskliga natur.4Därför kan vi nu, precis som Guds lag kräver, vara skuldfria inför Gud, om vi istället för att styras av vår mänskliga natur låter Guds Ande styra oss.5De som styrs av sin mänskliga natur tänker på sådant som tillfredsställer den mänskliga naturen, men de som styrs av Guds Ande tänker på sådant som tillfredsställer Gud.6Om den mänskliga naturen får styra våra tankar, leder det till döden. Men om Guds Ande får styra våra tankar leder det till liv och frid.7Vår mänskliga natur får oss att bli fiender till Gud, för det är omöjligt för den mänskliga naturen att underordna sig Guds lag.8Därför kan de som fortfarande styrs av sin mänskliga natur aldrig tillfredsställa Gud.9Men om Guds Ande bor i er, styrs ni inte av er mänskliga natur, utan av Anden. Och den som inte har Anden, som Kristus har gett oss, han tillhör överhuvudtaget inte Kristus.10Om Kristus bor i er genom sin Ande, kommer Anden att ge er evigt liv, eftersom ni har blivit skuldfria inför Gud, men kroppen måste fortfarande dö på grund av synden.[3]11Ja, om Guds Ande, som uppväckte Jesus Kristus från de döda, bor i er, ska Gud en dag också göra era dödliga kroppar levande igen, eftersom hans Ande bor i er.12Vi har alltså, kära syskon, inga som helst skyldigheter mot vår mänskliga natur, så att vi måste leva som den vill.13Nej, den som lever på det viset kommer att dö. Men om ni med Guds Andes kraft kväver kroppens syndiga impulser får ni leva,14för alla som leds av Guds Ande är Guds barn.15Guds Ande låter er ju inte leva i slaveri under Gud, så att ni än en gång måste vara rädda för honom. Nej, Anden gör er till Guds egna barn, som kan ropa till Gud: ”Pappa, min Far.”[4]16Guds Ande viskar till oss i djupet av vårt hjärta att vi verkligen är hans barn.17Men om vi är Guds barn, ska vi också få ärva allt det goda som finns hos honom. Allt han har gett sin Son, Jesus Kristus, är nu också vårt. Men om vi en dag vill dela härligheten med Kristus, måste vi också dela hans lidanden.
Den härlighet som väntar Guds barn
18Jag anser att de lidanden vi får gå igenom här på jorden inte betyder någonting jämfört med den härlighet som Gud en dag ska ge oss.19Ja, hela skapelsen väntar med spänning på att få se vilken härlighet Guds barn ska få.20-21Allt skapat har ju kommit vid sidan av Guds plan, inte för att de själva ville det, utan därför att Gud dömde skapelsen till att dö. Men han gav oss ett hopp om att skapelsen en dag ska befrias från sitt kretslopp av ständigt nedbrytande. Ja, en dag ska allt skapat få del av den härliga frihet som Guds barn får njuta av.22Vi vet att hela skapelsen ropar som en kvinna när hon ska föda barn.23Och till och med vi, som har fått Guds Ande som en försmak av härligheten, ropar i vårt inre. Vi väntar på att Gud för alltid ska göra oss till sina barn och befria våra kroppar helt och hållet.24Vi är räddade redan nu, men har samtidigt ett hopp om fullständig frihet. Om vi redan var fullständigt fria behövde vi ju inte se fram emot det, för vem hoppas på något som redan har hänt?25Men genom att vänta på att detta hopp en dag ska uppfyllas, lär vi oss att vara uthålliga.26Dessutom hjälper Guds Ande oss i vår svaghet. Vi vet ju inte ens vad vi ska be om, men hans Ande ropar en ordlös bön till Gud från vårt inre.27Och Gud, som känner allas hjärtan, vet vad Anden menar, för när Guds Ande ber för dem som tillhör Gud, ber han alltid så som Gud vill.28Vi vet att Gud kan använda varje händelse till något gott för dem som älskar honom och enligt hans plan får tillhöra honom.29Och det goda Gud vill, är att vi ska bli lika Jesus, hans Son. Gud bestämde nämligen redan från början att de som tackade ja till att få tillhöra honom, skulle bli lika Jesus, så att Sonen skulle bli den förstfödde i en lång rad med syskon.30Och dem som han i förväg hade bestämt skulle bli lika Sonen, dem inbjöd också Gud att få tillhöra honom och lät dem bli skuldfria inför honom. Och de som har blivit skuldfria inför Gud, ska också få dela hans härlighet.
Gud visade sin kärlek genom Jesus Kristus
31Vad drar vi då för slutsats av detta? Jo, att om Gud är på vår sida, spelar det ingen roll vem som är emot oss!32Gud skonade ju inte ens sin egen Son, utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla. Skulle han då inte vara beredd att skänka oss allt annat också tillsammans med honom?33Om någon anklagar oss som har tackat ja till Guds inbjudan att få tillhöra honom, vad spelar det för roll? Gud själv har ju förklarat oss skuldfria inför honom.34Och om någon dömer oss, vad spelar det för roll? Kristus själv är ju vår försvarare, han som dog och till och med uppstod och nu sitter på Guds högra sida och regerar tillsammans med honom.35Skulle något kunna hindra oss från att ta emot Kristus kärlek? Nej, inget! Det spelar ingen roll om vi upplever nöd eller ångest, om vi blir förföljda, får svälta, saknar kläder eller råkar ut för faror och dödshot.36Att detta ska hända vet vi ju redan, för det står i Skriften: ”Det är för att vi tjänar dig som man hela tiden försöker döda oss. Vi är som får som väntar på att bli slaktade.”[5]37Men mitt i allt detta vinner vi en total seger genom det som Kristus i sin kärlek gjorde för oss.38Det spelar ingen roll om vi lever eller dör. Jag är helt övertygad om att inget kan skilja oss från den kärlek Gud visade oss genom Jesus Kristus, vår Herre. Inga änglar eller demoner, inget som finns nu eller kommer att finnas i framtiden, inga krafter i himlen eller i djupet eller något annat i skapelsen kan hindra hans kärlek från att nå oss.