1Vad svag människan är, och hur kort är inte hennes liv, fyllt av bekymmer!2Hon blomstrar så vackert för ett ögonblick, sedan vissnar hon. Som skuggan från ett snabbt passerande moln försvinner hon.3Måste du vara så sträng mot svaga människovarelser och kräva räkenskap av dem?4Hur kan du begära renhet hos en som är född i orenhet?5Du har gett människan ett så kort liv, ett bestämt antal månader är allt du gett henne! Inte en stund längre, verkar det.6Kan du då inte låta henne få leva lite i fred? Vänd bort din blick från henne och unna henne lite ro, innan hon dör!7Det finns alltid hopp för ett träd. Om det blir nerhugget, skjuter det skott, och nya grenar växer upp.8-9Även om dess rot har varit länge i jorden och dess stubbe tynat bort, kan det spira och knoppas igen som en ny planta, bara det får vatten.10Men när en människa dör och begravs, vart tar hon då vägen?11-12Som vattnet dunstar bort från en sjö, och som en flod torkar ut, så lägger sig en människa ner för att dö och reser sig inte förrän himlarna inte längre finns till. Hon väcks inte upp ur sin sömn.13Om du ändå ville gömma mig i döden och glömma bort mig tills din vrede har gått över. Men jag önskar att du någon gång skulle komma ihåg mig igen!14Om en människa dör, kan hon då få liv igen? Den frågan ger mig hopp, så att jag i all min ångest kan vänta mig något nytt av döden!15Då skulle du kalla på mig och jag skulle komma. Du skulle längta efter din skapelse.16Då kommer du att räkna mina dagar, men inte mina synder.17Mina överträdelser kommer att samlas ihop, och du kommer att gömma dem för alltid.18-19Bergen vittrar sönder och försvinner. Vattnet mal stenen till sand. Vattenströmmarna sköljer bort den goda jorden. På samma sätt är det med människan, allt hennes hopp utplånas.20-21Du slår ner henne för alltid, och hon försvinner från scenen. Hon åldras och sedan skickar du bort henne. Hon får aldrig veta om hennes söner blir hedrade som stora män eller om de blir föraktade och möter besvikelser.22Bara sorg och smärta väntar henne."