1I församlingen i Antiochia fanns profeter, som framförde budskap från Gud, och några som undervisade. Det var: Barnabas, Symeon, som också kallades ”den svarte”[1], Lucius från Kyrene, Manaen, som var fosterbror till kung Herodes, och Saul.2En gång när dessa män tillbad Herren och fastade, sa Guds heliga Ande: ”Avdela Barnabas och Saul för en speciell uppgift som jag har utsett dem till.”3Och sedan de fastat och bett ytterligare en gång, la de sina händer på dem och skickade iväg dem.
Saul blir Paulus. Paulus på Cypern
4Efter att Barnabas och Saul sänts ut av Guds heliga Ande, reste de ner till Seleukia och seglade över till Cypern.5Den första staden de kom till hette Salamis, och där gick de till de judiska synagogorna[2] och talade till folket om Jesus. Johannes Markus följde med dem som medhjälpare.6Sedan reste de från stad till stad på hela ön och talade, och till slut kom de till Pafos. Där träffade de en judisk trollkarl som hette Barjesus, som påstod att han kunde framföra budskap från Gud.7Han brukade ofta besöka den romerska landshövdingen Sergius Paulus, som var en mycket klok och förståndig man. Landshövdingen bjöd nu hem Barnabas och Saul till sig, eftersom han ville höra budskapet om Jesus.8Men trollkarlen (som också kallades Elymas[3]), motarbetade dem och försökte hindra landshövdingen från att tro.9Då blev Saul, som även kallades Paulus, fylld av Guds heliga Ande, och han spände ögonen i trollkarlen och sa:10”Du djävulens son, full av bedrägeri och falskhet, en fiende till allt som är gott, ska du aldrig sluta med att förvränga budskapet om Herren Jesus?11Men nu har Herren bestämt att du ska straffas. Du ska bli totalt blind under en tid.”I samma stund sänkte sig dimma och mörker över trollkarlen, och hjälplös började han gå omkring och leta efter någon som kunde hålla honom i handen och leda honom.12Men när landshövdingen såg vad som hände, började han tro, för han var helt förundrad över det han fått lära sig om Herren Jesus.
Paulus tal i Antiochia i Pisidien
13Paulus och hans följeslagare lämnade nu Pafos och seglade till Perge i provinsen Pamfylien[4]. Där lämnade Johannes Markus dem och återvände till Jerusalem.14Men Barnabas och Paulus fortsatte till Antiochia, en stad i provinsen Pisidien[5].När det sedan blev vilodag gick de till synagogan för att vara med vid samlingen.15Efter den vanliga läsningen ur Moses lag och profeterna[6], vände sig då synagogföreståndarna till Paulus och Barnabas och sa: ”Bröder, om ni har något att säga som kan vara till hjälp för oss, så kom fram och gör det!”16Då reste sig Paulus, gav tecken till dem att vara tysta och sa: ”Israeliter[7], och alla andra här som tillber Gud, lyssna på mig.17Israels Gud utsåg våra förfäder till att få vara hans eget folk. Och han lät dem bli ett mycket stort folk när de bodde som främlingar i Egypten. Sedan ledde han dem ut därifrån på ett mäktigt sätt och räddade dem från slaveriet.18Under 40 år hade Gud tålamod med dem när de vandrade genom öknen,19och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och gav deras land till israeliterna.20Allt det här tog ungefär 450 år. Efter det lät han olika domare härska över dem, fram till den tid då profeten Samuel styrde Israel.21Sedan tiggde folket om en kung, och Gud gav dem Saul, Kishs son, en man ur Benjamins stam. Han regerade i 40 år.22Men Gud avsatte honom och lät David bli kung över dem istället. Om honom sa Gud: ’Jag har funnit David, Jishajs son, en man som följer min vilja. Han kommer att göra allt jag säger till honom.’[8]23Gud lovade kung David att en av hans ättlingar skulle bli en räddare för Israels folk, och det är detta som nu har blivit verklighet. Jesus är den som räddar oss.24Men innan Jesus trädde fram förberedde Johannes döparen Israels folk genom att uppmana dem att lämna synden, vända om till Gud och låta döpa sig.25När Johannes uppgift närmade sig sitt slut sa han: ’Jag är inte den som Gud har lovat ska rädda er. Han kommer efter mig, och han är så mäktig att jag inte ens är värdig att knyta upp hans sandalremmar.[9]’26Lyssa nu, ni ättlingar till Abraham, och alla andra här som tillber Gud! Denna räddning gäller oss alla.27Folket i Jerusalem och deras ledare insåg nämligen inte vem Jesus var. De förstod inte att han var den som Gud talat om genom profeterna, trots att de hört profeternas budskap[10] läsas varje vecka, på vilodagen. Därför dömde de honom till döden, och genom detta blev det som Gud förutsagt verklighet.28Ja, trots att de inte kunde hitta något giltigt skäl att avrätta honom, bad de Pilatus att döda honom.29Och när de hade slutfört allt det som står i Skriften[11] när det gäller Jesus död, tog de ner honom från korset och la honom i en grav.30Men Gud uppväckte honom från de döda,31och Jesus visade sig sedan många gånger under de följande dagarna för dem som hade följt med honom från Galileen till Jerusalem. Det är dessa som nu berättar om honom för Israels folk.32-33Och nu har turen kommit till er. Vi är här för att berätta de glada nyheterna om att Gud, just i våra dagar, har infriat sitt löfte till förfäderna, genom att uppväcka Jesus från de döda. Det är honom den andra psalmen i Psaltaren handlar om, när den säger: ’Du är min son. Idag har jag blivit din Far.’[12]34För Gud hade lovat att Jesus skulle uppstå från de döda och aldrig mer behöva dö. Det förklarade han med orden: ’Jag ska infria mitt heliga och säkra löfte och ge er allt det goda jag lovade David.’[13]35Och det löfte han tänkte på var detta: ’Du ska inte låta din heliga tjänare förmultna.’[14]36Det här löftet handlar inte om David, för när David hade tjänat sitt folk enligt Guds vilja, dog han och blev begravd och hans kropp förmultnade.37Nej, det handlar om någon annan, en som Gud uppväckte från de döda, och vars kropp inte förmultnade.38Mina vänner, lyssna! Det är genom den här mannen, Jesus, som ni kan få förlåtelse för era synder.39Alla som tror på honom blir skuldfria inför Gud, något ni aldrig kunde bli genom att följa Moses lag[15].40Därför måste ni se upp. Låt er inte drabbas av det som Gud varnar för genom profeterna[16]:41’Se häråt, ni som hånar sanningen. Låt er förvånas och sedan dö. Jag ska göra något stort under er tid, något som ni inte kommer att tro den dag man berättar det för er.[17]’ ”42När samlingen sedan var över och Paulus och Barnabas lämnade synagogan, bad folket dem att komma tillbaka nästa vecka, på vilodagen, så att de kunde höra mer.43Många judar, och andra som tillbad Israels Gud, passade också på att göra sällskap med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem: ”Fortsätt att leva helt beroende av Guds godhet och förlåtelse.”
Paulus sprider budskapet om Jesus till andra än judarna
44På vilodagen[18], en vecka senare, kom nästan hela staden för att höra budskapet om Herren Jesus.45Men när de judiska ledarna såg allt folket, blev de avundsjuka och började håna Paulus och förlöjliga allt han sa.46Men Paulus och Barnabas svarade dem utan att tveka: ”Ni judar skulle vara de första som fick chansen att höra budskapet om Herren Jesus, men eftersom ni avvisar erbjudandet och gör er själva ovärdiga det eviga livet, så vänder vi oss nu till andra folk.47Det är också vad Herren har befallt oss, för det står i Skriften[19]:’Jag har gjort dig till ett ljus för alla folk, för att du ska rädda alla på hela jorden.’ ”48När de som inte var judar hörde detta blev de mycket glada och hyllade budskapet om Herren Jesus, och alla som var utsedda till evigt liv började tro.49Sedan spreds de glada nyheterna om Herren i hela området.50Men de judiska ledarna hetsade upp de högt uppsatta kvinnor som tillbad Israels Gud, och även de ledande männen i staden, och satte igång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från området.51Båda två skakade då stadens damm av sina fötter[20] och bekymrade sig inte mer om dem, utan fortsatte till staden Ikonion.52Och Jesus efterföljare fylldes av glädje och Guds heliga Ande.